www.vaala.se

Att ha Aspergers syndrom

Det var tydligen Världsautismdagen den 2 april, hela tiden dagar för något så jag har inte full koll (tycker alla dessa namngivna dagar, kanelbulledagen och allt vad det nu är, känns lite larvigt). Men i alla fall tänkte jag berätta lite kort om hur det kan vara att ha Aspergers syndrom för att öka på medvetenheten lite. Nu är det ju olika från person till person, så jag berättar helt och hållet utifrån mitt eget perspektiv!

När jag berättar att jag har Aspergers syndrom får jag olika reaktioner. I sällsynta fall kan någon fråga om jag har asperger innan jag hinner säga något, oftast blir dock en följdfras ”då har du väl en ganska mild form?” Alltså, ja, på sätt och vis har jag väl en mild form av autism. Det syns inte utåt på mig och jag fungerar relativt väl ute bland folk – numera. Det såg helt annorlunda ut när jag var barn och yngre vuxen. Jag pratade knappt med någon, ville helst sitta absolut still i min skolbänk, började gråta så fort jag inte begrep något (matte mest). Jag kände ofta att alla andra visste saker, stort som smått, som jag själv inte visste. Jag kände mig allt som oftast lite på efterkälken. Till och med haft den klassiska frågan ”är jag en utomjording?” Jag var ganska lättlurad (helt och hållet tvärsäker på att Scar i Lejonkungen bara råkade försäga sig om den där elefantkyrkogården till exempel, jag missade det listiga tonfallet). Men jag har tränat. Jag missar ibland ironi fortfarande och då jag tycker det obehagligt att se folk i ögonen kan jag missa ansiktsmimik, men det är något jag i de allra flesta fall kan maskera i de fall det inträffar. Jag tar ännu vissa saker bokstavligt (”riv här” på gräddförpackningen. Hämta saxen, säger syrran. Nej, för det står riv!). Innan jag fick diagnosen var det nästan omöjligt att träna, eftersom jag inte hade en aning om vad det var jag skulle träna på.

Jag har fått en hel hop olika diagnoser genom åren: Depression, generaliserat ångestsyndrom, social fobi… Jag hade svårigheter med mat då jag hade några ologiska rädslor som började någon gång i 11-årsåldern. Ett litet salladsblad som fastnade i gommen kunde ge mig dödsrädsla, då jag var otroligt rädd för att kvävas av olika anledningar (läkare gav mig Bricanyl då man antog att jag hade astma, och visst kan jag ha haft det men mer troligt är att jag hade ångestattacker). Flera ologiska rädslor var att maskiner plötsligt skulle explodera om jag gick förbi dem eller satte på högsta effekten. Jag hade mardrömmar i stort sett varje natt hela tonårstiden och var rädd att dö i sömnen. Rädslan för att kvävas har dock alltid varit den största och värsta. Långt upp i vuxen ålder har jag fått plötsliga attacker när jag inte kan andas och måste öppna fönstret och sitta alldeles intill för att insupa frisk luft. Detta händer nästan aldrig numera.

Jag hör ibland att det är trendigt att sätta diagnoser nuförtiden. Okej, nej, det kan jag inte hålla med om. Med tanke på att det dröjde tills jag var 26-27 år innan en psykolog ens började fundera på om alla mina problem kunde bottna i en asperger-diagnos, och sedan var själva utredningen mycket noggrann! Det var inte en diagnos som bara sattes hux flux.

Att jag fick en diagnos räddade mitt liv! Det kan jag säga utan att överdriva. Jag ville dö, mest för att jag kände mig orkeslös och inte visste hur jag skulle orka leva till gammal ålder. När de började misstänka att jag hade Aspergers syndrom, började de behandla mig som om jag redan fått diagnosen i väntan på att utredningen skulle bli av. Jag började äntligen få rätt verktyg för att kunna hantera mitt mående. Bara att få veta att det är helt okej att ligga och stirra i taket en hel dag, för att jag har slut på energi och inte orkar något annat, gjorde att jag kunde göra det också utan rädsla för att jag höll på att bli deprimerad igen. Det var energistopp, inte depression!

Jag gick med i något som kallas Samspelet där jag fick träna på att träffa folk i lagom doser. Jag var med i en målargrupp, en må-bra-grupp där vi gick igenom kost och fick laga enklare måltider och en sömnkurs var jag också med i. Jag träffade en arbetsterapeut (världens bästa människa!) som kom hem till mig och hjälpte mig med diverse grejer, som att laga mat. Jag höll på med arbetsträning, vilket var jättejobbigt då jag fick panikattacker hela tiden. Några gånger hamnade jag på psykakuten för det fanns ingen ork att ta hand om mig själv, ta hand om mitt barn, ta hand om mitt hem.

Men det började så sakta vända. Jag fick diagnosen Aspergers syndrom (numera ASD, Autism Spectrum Disorder). Jag fick boendestöd, hjälp att komma ut i arbetslivet i ett sakta tempo och jag kom på vad jag ville göra angående arbete. Två bedrifter jag fortfarande känner mig stolt över är när jag 1) på vägen till ett möte fick en ångestattack men ändå inte gick hem, och fick hjälp att ta mig ur ångesten när jag väl kom dit, och 2) när jag första gången lyckades äta i sällskap med andra. Jag har fortfarande svårt ibland att äta i nya miljöer, med nya människor men det går bättre. Jag kan ibland välja bort fikapausen på jobbet för att alla ljud från köket ger mig obehagskänslor men oftast går jag dit. Jag har till och med följt med på AW första gången någonsin nu i vintras!

Jag bestämde mig för att gå en utbildning till vårdadministratör och då talade jag om direkt att jag har Aspergers syndrom, för jag ville verkligen klara utbildningen och då gäller det att få hjälp när så behövs. Nu jobbar jag och klarar det bra.

Aspergers för mig, då? Hur går det med jobbet? Jo, det funkar fint på 75 procent. I mitt fall är stress, ljud och trötthet svårast. För mig är det jobbigast på morgonen; upp ur sängen, göra i ordning allt, få liv i barnet, komma iväg. Jag känner mig nästan varje morgon kräkfärdig av trötthet när jag kommer fram till jobbet. Det går över ganska fort. Jobbdagen går bra för att jag gillar mitt jobb och mina kollegor. Jag blir glad av att vara där. För mycket ljud kan däremot vara tufft att handskas med. Jag vill många gånger bara slå händerna för öronen och sätta mig ett hörn och gråta, men det är inget jag visar. Det blev mycket bättre när jag fick brusreducerande hörlurar när jag skriver, otroligt mycket lättare! Jag är inte längre lika trött när jag kommer hem. Hösten och halva vintern somnade jag i soffan nästan varje dag, slutkörd och med spänningshuvudvärk av alla intryck. Nu är det enklare när det är ljusare ute men jag orkar inte så mycket på fritiden. Jag har ingen fritidssysselsättning utanför lägenheten och jag träffar inga vänner. Jag skulle vilja men jag orkar inte, jag träffar inte ens mamma så ofta som jag skulle vilja. När jag kommer hem vill jag helst ligga en stund med en filt eller kudde över huvudet, ha det mörkt och knäpptyst en stund. Det går inte alla dagar när man delar sitt liv med ett barn, men det är jag medveten om och accepterar det. Vissa dagar är jag piggare än andra, då orkar jag mer. De extra dåliga dagarna får jag vad jag brukar kalla en ”aspie-meltdown”; då får minsta ljud mig att börja gråta, jag blir varm, nästa så jag svettas och det känns lite som ångest men inte som en riktigt panikattack, jag kan inte tänka och enkla uppgifter blir väldigt komplicerade. Det är något jag tycker är svårt att förklara, när jag de dagarna står på jobbet och inte minns hur jag ska göra något som jag inte hade några problem att göra dagen innan. Därför skriver jag upp precis allting. Jag är mycket noggrann och avskyr att göra fel. Något jag alltid blir mycket tacksam för är när kollegor påpekar att jag gjort något galet så att jag vet det och kan fixa det! Jag skriver upp direkt, steg för steg hur uppgiften ska utföras så att jag har det på pränt till nästa gång.

En av de saker jag gillar mest med mitt jobb är att det finns rutiner för allt. Följer jag rutinerna blir det rätt. Det är ibland svårare när jag måste tänka snabbt, men det mesta löser sig på ett eller annat vis. Jag vill inte lämna något halvdant efter mig, jag vill lösa problemen som uppstår för att jag vill lära mig. Jag har en yrkesstolthet och jag tror att den kan bottna i min diagnos. Diagnosen har ju sina styrkor också. Det jag är intresserad av går jag in för, vill lära mig allt om, och jag avslutar inte förrän jag känner mig nöjd. Det kan visserligen göra att en uppgift tar längre tid för mig att utföra och tar mer av min energi (som jag ärligt talat inte har så mycket av), men hellre längre tid och korrekt än kort tid och hafsigt gjort, säger jag! Eftersom jag är hemma till klockan 15 om dagarna får jag mycket tid till vila ändå.

Hemma har jag mina intressen som gör att jag mår bra. Jag har mina katter, jag har mitt Diablo-spel, mitt skrivande och broderande. Mina böcker och Star Wars-filmerna. Hemma mår jag bra. Varannan helg är sonen hos sin pappa och då passar jag på att samla extra mycket energi. Jag går knappt ut, går jag ut så är det till mamma jag cyklar. Kanske tar jag en joggingtur, går till affären eller slänger skräp. Ibland kan jag och mamma ta en tur till Ikea eller blomsterhandeln, om vi orkar. Oftast sitter jag dock hemma. Jag klappar mina katter, skriver på mina böcker, tittar på film, städar och har ihjäl några demoner. Och jag känner mig rätt nöjd med livet. Det enda jag saknar är att möjligheten att bo ute i skogen. Stan låter för mycket, för många människor. Jag skulle verkligen vilja bo ute på landet, i en skogsdunge eller något liknande. Men annars lever jag ett rätt bra liv, och jag kan inte säga att jag skulle vilja ta bort min diagnos, för den är del av hur jag är som person. 🙂

Oj, det här inlägget tog nästan två timmar att skriva. Gått igenom texten gång på gång, kontrollerat stavfel, publicerat och sett fler fel som jag var tvungen att rätta till… Jag vill att det blir så bra som möjligt, vill förklara så att ni som läser förstår jag vad jag menar. Men nu får det vara bra. Tack för mig!

Det här fotot av Okänd författare licensieras enligt CC BY-NC-ND

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

12 + 14 =