www.vaala.se

Att hantera en skilsmässa

Nej, detta handlar väl inte direkt om Aspergers, men jag behöver börja från början.

Träffade min f.d man för ca 6 år sedan. Det var kärlek vid första ögonkastet och sedan gick allt väldigt fort. Plötsligt hade vi ett barn ihop och även om allt inte var perfekt så blundade vi länge för problemen (ibland varvat med att faktiskt överkomma vissa av dem), just för att vi verkligen älskade varandra. Kärlek övervinner allt, eller hur? Nej, tydligen inte. Vi skiljdes som vänner och jag trodde att jag hade koll på läget. Jag visste att han hade träffat en ny, men jag var inte arg på honom för det. Jag vet ju hur det känns att bli kär, går inte att kontrollera. Men jag kunde inte förneka vare sig för honom eller mig själv att jag fortfarande var kär i honom, och förmodligen kommer jag fortsätta vara det länge till. Han vill vara min vän, jag vet att han bryr sig om mig, men jag behöver just nu undvika honom.

Jag hoppas att jag kan vara hans vän i framtiden, men just nu behöver vi bara komma överens på grund av att vi har barn ihop. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag vissa dagar hatar honom, så fort jag ser honom kommer förälskelsen tillbaka och när han gått hem till sitt så bara grinar jag. Det är känslomässigt påfrestande att vara nära en man som jag älskar men inte vill leva med. Vi funkar bara inte ihop under en för lång tid. Så länge vi båda mår bra och allt flyter på så har vi det jättebra tillsammans. Men så fort det knakar i fogarna funkar vi inte alls. Det är inte så att vi slåss och skriker eller håller på, vi är båda två väldigt lugna, men vi stänger båda två in känslor och pratar inte som vi borde med varandra. Jag vet vilka ”fel” han har gjort och jag vet vilka ”fel” jag har gjort, som gjorde att vi gav upp vårt förhållande. Vi har brutit tidigare en gång, så jag antar att vi faktiskt gett varandra flera chanser. Det värsta är att jag minns från våra första månader tillsammans, att jag sade att han en dag skulle lämna mig, på grund av min depression, min ångest och fobierna. Jag tänkte som många pessimister nog tänker, att om jag inte har några förväntningar blir jag antingen inte besviken eller så blir jag glatt överraskad. Så fungerar det inte i verkligheten. Oavsett vad jag säger, så har jag såklart förväntningar, även om de ibland är undermedvetna. Och när kärleken lämnar en, så är det förkrossande oavsett om man har förutsett det eller inte! Att säga en sån sak var att nedvärdera mig själv, och honom och vårat förhållande. För hittar jag den rätte, spelar det ingen roll att jag aldrig kan bli ”frisk” – den rätte vill vara med mig ändå.

Förhoppningsvis kommer jag en dag kunna släppa min f.d man, så att den rätte kan få en ärlig chans. Men just nu, och jag tror det kommer kännas så väldigt länge, är det antingen Min Stora Kärlek och Jag – eller bara Jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

12 − 5 =