www.vaala.se

Bearbetningsfasen?

Man brukar höra om de så kallade fyra faserna av sorg (eller kris): 1) Chockfasen, 2) Reaktionsfasen, 3) bearbetningsfasen och 4) nyorienteringsfasen.

För mig har det hänt så mycket det här året, att jag inte alls vet vilken fas jag är i eller ens vilken av de olika händelsernas faser det handlar om.

I våras var det separation och mormors död som inträffade mitt i det. Det var mycket som hände därikring. Jag hade mycket att ordna med vad gällde separationen och så blev det begravning en månad senare. Därefter hade jag fullt upp med utredning och arbetsträning. Tror jag liksom blev kvar i den andra fasen rätt länge, som flöt ihop i den tredje, kanske. Sedan blev jag orolig på arbetsplatsen, när jag började bli osäker på vilka arbetsuppgifter jag hade från dag till dag. Jag började drömma mardrömmar om att hela arbetsplatsen möblerades om från grunden och det rådde fullt kaos! I det där drömde jag om min mormor och och min f.d man – två människor som jag saknar väldigt mycket. Personal byttes ut i det förbund där jag varit med i snart ett år, som samarbetar med psykologer, arbetsförmedling och Försäkringskassan. Jag blev av med min psykolog som gick på mammaledighet och den nya kontakt jag fick från arbetsförmedlingen slutade plötsligt. Allt blev bara väldigt otryggt väldigt fort. Men jag visste inte det själv. Jag tyckte att jag mådde rätt bra och att jag klarade av saker och ting galant.

Men så fick jag den värsta sortens ångestattacker igen, något som var rätt länge sen, och fick skjuts till psykakuten. Ett ställe som jag tidigare bara besökt en gång, och det var ca två år sedan nu. Inte ett kul ställe att sitta och vänta på, jag blev kvar där hela dagen, för att vänta på en läkare och sedan tog besöket kanske en kvart och så fick jag gå hem igen med ett recept på ångestdämpande medicin att ta vid behov. Jag har tänkt många gånger att under tiden man väntar på att få den där hjälpen man behöver, hinner man begå självmord flera gånger om!

Nästa gång jag deppade ihop blev det ordentligt. Jag gick inte ut ur lägenheten på en vecka och mamma (som bor i ett annat län) ringde varje dag för att se till att jag gick upp ur sängen och fixade något att äta. Hon berättade senare att hon knappt förstod ett ord av vad jag sade, jag var helt borta. Jag bara grät och grät och grät. Jag vaknade en måndag morgon för några veckor sedan, och såg ingen mening med någonting. Allt var bara tungt och jobbigt och fullständigt meningslöst. Och jag visste inte alls vad eller vem det var jag grät över. Var det över min mormor? Eller över min man? Mig själv? Det enda jag vet är att jag var ledsen och ville ligga kvar i sängen resten av mitt liv. Så fort jag öppnade ögonen på morgonen började jag gråta och så fortsatte det hela veckan som flöt ihop i ett slags töcken av sorg, ångest och en märklig likgiltighet.

Nu är det bättre. Jag har träffat en terapeut som jag pratat med vid ett par tillfällen tidigare i våras, och jag har pratat med mina nya handläggare och dessutom fått en diagnos nu, så att jag vet att jag har rätt till LSS (Lagen om Särskilt Stöd) också. Hjälpen finns, det tar lite tid bara, men det rullar ändå på och jag måste ha förtroende för det. Jag blir mycket lätt trött och känner mig fortfarande ofta gråtfärdig, både på grund av tankar och på småsaker i vardagen, som annars inte skulle bekomma mig särskilt mycket.

Men de där faserna var det, ja. Nu är det drygt en vecka sedan jag fick min diagnos och just då när jag fick beskedet kände jag ett lätt hugg inom mig. Gick väl runt i chockfasen en dag eller två. Sedan tänkte jag att det var väl inte så överraskande, visserligen har jag gått runt i ett år och tänkt att jag bara vill göra utredningen som en del i mitt personliga arbete. Om jag inte har Aspergers kan jag i alla fall utesluta det och gå vidare, tänkte jag. Jag trodde aldrig på riktigt allvar att jag faktiskt kunde ha en diagnos, samtidigt som jag ville ha det, just för att då skulle jag äntligen veta vad det var för ”fel” på mig.

Just idag är det nåt slags förnekande jag sysslar med istället. Haft fysiskt ont i magen, och gått runt och tänkt att jag kanske bara inbillat mig alltsammans, alla problem jag tycker mig ha haft, eller överdrev jag mina svar, ljög jag rentav? Men så tänker jag att det jag själv sade till utredaren, ser i stort sett likadant ut som det min mamma berättade om i anhörigintervjun, så då kan jag ju knappast ha inbillat mig. Och går det ens att ljuga till sig en diagnos? Klart jag inte skulle göra en sån sak, jag skulle inte ens veta hur jag ska göra det.

Äh, jag tänker för mycket. En massa tankar, hela tiden. Inte kan jag ha Aspergers? Måste ha blivit nåt fel. Men nej, jag läser en hel del om diagnosen och även om den ser väldigt, väldigt olika ut för olika personer, så känner jag igen mycket av mig själv i andras berättelser.

Jag har levt i snart 27 år, och det jag fick höra under min uppväxt var att jag var blyg. Jag kände mig inte blyg, men det var vad alla sade att jag var, så tillslut accepterade jag det och började säga det om mig själv också. Efter att ha varit en sak i så många år, för att sedan byta till något annat, det tar väl sin tid. Problemen är desamma, och ändå är allt så nytt nu.

Tack och lov för att jag har så bra kontakt med mina f.d. svärföräldrar i alla fall! De har tagit väl hand om sonen min, och låter mig ta den tid jag behöver för att komma i balans. Ingen kritik eller pekpinnar från dem, det är så skönt att veta att de bara finns där. Men nu har jag haft sonen hemma hela veckan, och det har fungerat bra, vi myser mycket ihop. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 − 4 =