www.vaala.se

Vad gör man inte utan katt?

När man mitt i disken får svårt att andas och känner sig yr, hjärtat slår för fort, och så tittar ner och ser en katt som vill leka, det är varför katterna betyder så mycket för mig! Antingen känner de att jag mår dåligt och lägger sig och gosar med mig, eller så distraherar de mina tankar och obehagskänslor med sin gullighet (plus att jag måste se till att de mår bra och får rena lådor och mat varje dag, rutiner som håller mig igång även när jag mår som sämst). 🙂

Sigge kommer springande med en leksak han vill att jag ska fjonga iväg åt honom

Jobbig tid

Jag brukar säga att jag i perioder blir extra aspig. Ibland bara tröttnar jag och orkar inte hålla upp den där fasaden av normalitet. Vanligtvis lämnar jag inte lägenheten då, för att jag inte vill att andra ska veta om att jag inte är så normal som jag låtsas. Det brukar räcka med en eller två dagars vila.

Men nu har det gått för lång tid. Allt gör mig trött och ger mig huvudvärk. Ljud och människor, att orka följa med i andras samtal och ta mig till jobbet utan att bli överbelastad. Det tar mig 20 minuter att cykla till jobbet. Under den tiden är det ljud av bilar, byggarbete, prat, vind, regn, lövblåsare och annat skit. När jag väl kommer fram är jag gråtfärdig och vill bara skrika. Varför ska människor låta så mycket?! Jag har små lurar i öronen för att kunna lyssna på musik, det hjälper någorlunda för det dövar alla de där jobbiga ljuden. Egentligen borde jag väl ha brusreducerande stora lurar, men finns inget (såvitt jag vet) som funkar ihop med cykelhjälmen.

På jobbet är det rätt lugnt så länge jag sitter och skriver. Då har jag mina brusreducerande hörlurar och fasta rutiner. Men senaste månaderna har jag varit mer och mer pressad och jag har känt hur min hjärna börjat lägga av samtidigt som jag inte kunnat släppa tankar på jobbuppgifter hemma. Jag har svårt att förstå vad folk säger och svårt att förstå när jag måste ta reda på saker och ting själv. Svårt med egna initiativ helt enkelt. Jag tycker att jag glömmer saker vilket gör mig mer stressad. Fattade knappt hur jag skulle låsa fast cykeln i stället här om dagen, bara det liksom! När jag är lugn och någorlunda balanserad har jag inte de här problemen.

Fått mer och mer panikattacker senaste månaden och nu är det så illa att jag inte kunnat jobba på en vecka. Jag mår rätt ok så länge jag är hemma, men så fort jag går ut får jag panik och när jag väl kommer in igen är jag så trött att det tar timmar innan jag blir helt lugn igen. Mina händer skakar konstant, i skrivande stund till och med fastän klockan närmar sig 14 och jag suttit inne sedan i morse. Tanken var att jag skulle försöka ta mig till jobbet igen idag. Efter halva vägen fick jag ge upp och vända hem igen. Det bara går inte. Jag kan inte andas, jag mår illa och bara skakar.

Och jag mår sämre av att jag känner mig oduglig. Jag gillar mitt jobb, jag trivs med kollegorna. Men jag orkar inte! Det spelar ingen roll vad jag gör, inget ger mig energi. Jag sov i ett dygn, ingen energi. Jag tog mig ut på korta promenader förra veckan, blev bara mer trött. Jag lagade middag varje dag (hatar att laga mat). Jag provade att skriva och rita, men orkade inga längre stunder. Så slutligen gav jag upp och lade mig i soffan och glodde på Netflix (vilket hjälper minst av allt).

Jag har andan i halsen hela tiden och det enda jag orkar med och förstår mig på är mina katter. Jag känner att jag bara vill sitta hemma med dem resten av livet just nu. Katter är mycket lättare att förstå sig på än människor. Det allra bästa vore om jag kunde bo ute i skogen.

Men jag har tagit kontakt med vården. Det tar tid, som vanligt, men förhoppningsvis kanske jag snart får kontakt med en läkare och remiss är även skickad till vuxenhabiliteringen. Så även om det känns som att jag inte gör så mycket vettigt just nu, har jag i alla fall gjort det. I värsta fall får jag ta mig till psykakuten, men det försöker jag undvika så länge som möjligt för där vill jag verkligen inte sitta i flera timmar om jag kan slippa det.

Nytt försök imorgon.

Jag och Kitty

Musse 7 år!

Idag fyller Stora Grå hela 7 år! Jag önskar ibland att jag hade sett honom som kattunge, för det är svårt att tänka sig att den här stora missen varit en liten unge en gång i tiden 😸

Han var 2,5 år när han kom hit och det tog många månader, runt ett år, innan han och Kitty på riktigt kunde acceptera varandra. Aldrig varit direkt bråk (även om det frästes och morrades en del), jag introducerade ganska långsamt och höll dem så länge som möjligt i varsin ände av lägenheten (men med sina långa ben var det ingen konst för honom att hoppa över grinden, hur högt jag än lät bygga på den). Jag var nära att ge upp ett tag, men nu är jag glad att jag inte gjorde det. Han är ju världens mysigaste, även om han är rätt feg och lat, och jag kan inte tänka mig familjen utan honom, då skulle något verkligen fattas!

Så stort grattis på födelsedagen, Musse Månsson! 🎉🎈💝

Måns 7 år, ligger och myser med mig en stund på eftermiddagen

Tiden den går

Det händer massor i katternas liv även om det inte synts i bloggen på sistone.

Sigvard blev kastrerad och öronmärkt (redan chippad) i höstas och nu för några veckor sedan blev det veterinärbesök igen, fast Måns tur den här gången. Märkte en helg i januari att hans svans hängde rakt ner och när jag skulle undersöka det närmare började stackarn morra och fräsa åt mig. Vilket denna snälla katt aldrig gör. Visade sig hos veterinären att han på något sätt klämt svansen (oklart hur men misstänker badrumsdörren då katterna brukar leka i hallen utanför den dörren). Inget brutet visade röntgenbilderna men ett blåmärke och förmodligen ordentligt smärtsamt, så Musse fick äta medicin i tio dagar mot smärta och inflammation. Och så var man med ens 3000 kr fattigare… Lite tog försäkringen hand om men ändå en större summa som inte var så kul. Fast vad gör man inte för sina älsklingar? 🙂

Nedsövd Musse väntar på att vakna efter röntgen

Nu mår stora Grå bra igen. Jag fick skämmas lite för hans vikt bara (6,5 kg, usch) för även om han är en stor katt ska han inte väga över 5 kg i alla fall. Efter medicinkuren tyckte veterinären att det var dags att ta itu med de extrakilona, så det är utmaningen just nu. Sigge hjälper till och knuffar honom ur sängen för en lekstund när han sovit för länge och jag gör väl så gott jag kan fast han är bra lat! Sigge får honom i alla fall att röra sig, när jag försöker lägger han sig bara ner och vevar med tassarna i luften efter snöret! Tänkte försöka få ut honom i trapphuset, ett varv där om dagen borde göra nån liten nytta tycker jag 🙂

Kitty är gosig som vanligt och mer och mer tolerant mot den lilla också. Hon tycker inte om när han försöker leka med henne, men hon ser lite road ut av att titta på honom åtminstone. Hon får sina ryck och springer omkring lite varje dag och verkar på det stora hela nöjd. Alla tre katterna verkar ha kommit överens om revirgränser och köket är neutral mark. I sonens rum kan alla tre katterna ligga och sova samtidigt. Vid matdags och när jag kommer hem från jobbet är alla sociala och nosar och till och med slickar på varandra med svansarna i vädret. Vänliga kurrande läten kommer från alla tre och Musse och Sigge hoppar ofta omkring och leker med varandra och kan ibland sova tillsammans. Det är riktigt kul! Jag älskar att ha just tre katter känner jag. Det är tillräckligt för att jag ska känna mig omgiven av kattkärlek men inte för många så att det blir bråk. Tre är absolut gränsen men jag skulle inte vilja minska antalet heller 😉 Vi kommer överens, har bott in oss, jag får mycket gos och det är roligt att bara sitta och titta på dem när de leker eller myser. Inte sällan sitter jag med Kitty i knät och tittar på de båda herrarna när de far runt, då är vi nöjda alla tre känner jag.

Men jag hoppas att det inte blir något mer veterinärbesök på ett tag!

1 2 3 13