www.vaala.se

Vad gör man inte utan katt?

När man mitt i disken får svårt att andas och känner sig yr, hjärtat slår för fort, och så tittar ner och ser en katt som vill leka, det är varför katterna betyder så mycket för mig! Antingen känner de att jag mår dåligt och lägger sig och gosar med mig, eller så distraherar de mina tankar och obehagskänslor med sin gullighet (plus att jag måste se till att de mår bra och får rena lådor och mat varje dag, rutiner som håller mig igång även när jag mår som sämst). 🙂

Sigge kommer springande med en leksak han vill att jag ska fjonga iväg åt honom

Jobbig tid

Jag brukar säga att jag i perioder blir extra aspig. Ibland bara tröttnar jag och orkar inte hålla upp den där fasaden av normalitet. Vanligtvis lämnar jag inte lägenheten då, för att jag inte vill att andra ska veta om att jag inte är så normal som jag låtsas. Det brukar räcka med en eller två dagars vila.

Men nu har det gått för lång tid. Allt gör mig trött och ger mig huvudvärk. Ljud och människor, att orka följa med i andras samtal och ta mig till jobbet utan att bli överbelastad. Det tar mig 20 minuter att cykla till jobbet. Under den tiden är det ljud av bilar, byggarbete, prat, vind, regn, lövblåsare och annat skit. När jag väl kommer fram är jag gråtfärdig och vill bara skrika. Varför ska människor låta så mycket?! Jag har små lurar i öronen för att kunna lyssna på musik, det hjälper någorlunda för det dövar alla de där jobbiga ljuden. Egentligen borde jag väl ha brusreducerande stora lurar, men finns inget (såvitt jag vet) som funkar ihop med cykelhjälmen.

På jobbet är det rätt lugnt så länge jag sitter och skriver. Då har jag mina brusreducerande hörlurar och fasta rutiner. Men senaste månaderna har jag varit mer och mer pressad och jag har känt hur min hjärna börjat lägga av samtidigt som jag inte kunnat släppa tankar på jobbuppgifter hemma. Jag har svårt att förstå vad folk säger och svårt att förstå när jag måste ta reda på saker och ting själv. Svårt med egna initiativ helt enkelt. Jag tycker att jag glömmer saker vilket gör mig mer stressad. Fattade knappt hur jag skulle låsa fast cykeln i stället här om dagen, bara det liksom! När jag är lugn och någorlunda balanserad har jag inte de här problemen.

Fått mer och mer panikattacker senaste månaden och nu är det så illa att jag inte kunnat jobba på en vecka. Jag mår rätt ok så länge jag är hemma, men så fort jag går ut får jag panik och när jag väl kommer in igen är jag så trött att det tar timmar innan jag blir helt lugn igen. Mina händer skakar konstant, i skrivande stund till och med fastän klockan närmar sig 14 och jag suttit inne sedan i morse. Tanken var att jag skulle försöka ta mig till jobbet igen idag. Efter halva vägen fick jag ge upp och vända hem igen. Det bara går inte. Jag kan inte andas, jag mår illa och bara skakar.

Och jag mår sämre av att jag känner mig oduglig. Jag gillar mitt jobb, jag trivs med kollegorna. Men jag orkar inte! Det spelar ingen roll vad jag gör, inget ger mig energi. Jag sov i ett dygn, ingen energi. Jag tog mig ut på korta promenader förra veckan, blev bara mer trött. Jag lagade middag varje dag (hatar att laga mat). Jag provade att skriva och rita, men orkade inga längre stunder. Så slutligen gav jag upp och lade mig i soffan och glodde på Netflix (vilket hjälper minst av allt).

Jag har andan i halsen hela tiden och det enda jag orkar med och förstår mig på är mina katter. Jag känner att jag bara vill sitta hemma med dem resten av livet just nu. Katter är mycket lättare att förstå sig på än människor. Det allra bästa vore om jag kunde bo ute i skogen.

Men jag har tagit kontakt med vården. Det tar tid, som vanligt, men förhoppningsvis kanske jag snart får kontakt med en läkare och remiss är även skickad till vuxenhabiliteringen. Så även om det känns som att jag inte gör så mycket vettigt just nu, har jag i alla fall gjort det. I värsta fall får jag ta mig till psykakuten, men det försöker jag undvika så länge som möjligt för där vill jag verkligen inte sitta i flera timmar om jag kan slippa det.

Nytt försök imorgon.

Jag och Kitty

Att ha Aspergers syndrom

Det var tydligen Världsautismdagen den 2 april, hela tiden dagar för något så jag har inte full koll (tycker alla dessa namngivna dagar, kanelbulledagen och allt vad det nu är, känns lite larvigt). Men i alla fall tänkte jag berätta lite kort om hur det kan vara att ha Aspergers syndrom för att öka på medvetenheten lite. Nu är det ju olika från person till person, så jag berättar helt och hållet utifrån mitt eget perspektiv!

När jag berättar att jag har Aspergers syndrom får jag olika reaktioner. I sällsynta fall kan någon fråga om jag har asperger innan jag hinner säga något, oftast blir dock en följdfras ”då har du väl en ganska mild form?” Alltså, ja, på sätt och vis har jag väl en mild form av autism. Det syns inte utåt på mig och jag fungerar relativt väl ute bland folk – numera. Det såg helt annorlunda ut när jag var barn och yngre vuxen. Jag pratade knappt med någon, ville helst sitta absolut still i min skolbänk, började gråta så fort jag inte begrep något (matte mest). Jag kände ofta att alla andra visste saker, stort som smått, som jag själv inte visste. Jag kände mig allt som oftast lite på efterkälken. Till och med haft den klassiska frågan ”är jag en utomjording?” Jag var ganska lättlurad (helt och hållet tvärsäker på att Scar i Lejonkungen bara råkade försäga sig om den där elefantkyrkogården till exempel, jag missade det listiga tonfallet). Men jag har tränat. Jag missar ibland ironi fortfarande och då jag tycker det obehagligt att se folk i ögonen kan jag missa ansiktsmimik, men det är något jag i de allra flesta fall kan maskera i de fall det inträffar. Jag tar ännu vissa saker bokstavligt (”riv här” på gräddförpackningen. Hämta saxen, säger syrran. Nej, för det står riv!). Innan jag fick diagnosen var det nästan omöjligt att träna, eftersom jag inte hade en aning om vad det var jag skulle träna på.

Jag har fått en hel hop olika diagnoser genom åren: Depression, generaliserat ångestsyndrom, social fobi… Jag hade svårigheter med mat då jag hade några ologiska rädslor som började någon gång i 11-årsåldern. Ett litet salladsblad som fastnade i gommen kunde ge mig dödsrädsla, då jag var otroligt rädd för att kvävas av olika anledningar (läkare gav mig Bricanyl då man antog att jag hade astma, och visst kan jag ha haft det men mer troligt är att jag hade ångestattacker). Flera ologiska rädslor var att maskiner plötsligt skulle explodera om jag gick förbi dem eller satte på högsta effekten. Jag hade mardrömmar i stort sett varje natt hela tonårstiden och var rädd att dö i sömnen. Rädslan för att kvävas har dock alltid varit den största och värsta. Långt upp i vuxen ålder har jag fått plötsliga attacker när jag inte kan andas och måste öppna fönstret och sitta alldeles intill för att insupa frisk luft. Detta händer nästan aldrig numera.

Jag hör ibland att det är trendigt att sätta diagnoser nuförtiden. Okej, nej, det kan jag inte hålla med om. Med tanke på att det dröjde tills jag var 26-27 år innan en psykolog ens började fundera på om alla mina problem kunde bottna i en asperger-diagnos, och sedan var själva utredningen mycket noggrann! Det var inte en diagnos som bara sattes hux flux.

Att jag fick en diagnos räddade mitt liv! Det kan jag säga utan att överdriva. Jag ville dö, mest för att jag kände mig orkeslös och inte visste hur jag skulle orka leva till gammal ålder. När de började misstänka att jag hade Aspergers syndrom, började de behandla mig som om jag redan fått diagnosen i väntan på att utredningen skulle bli av. Jag började äntligen få rätt verktyg för att kunna hantera mitt mående. Bara att få veta att det är helt okej att ligga och stirra i taket en hel dag, för att jag har slut på energi och inte orkar något annat, gjorde att jag kunde göra det också utan rädsla för att jag höll på att bli deprimerad igen. Det var energistopp, inte depression!

Jag gick med i något som kallas Samspelet där jag fick träna på att träffa folk i lagom doser. Jag var med i en målargrupp, en må-bra-grupp där vi gick igenom kost och fick laga enklare måltider och en sömnkurs var jag också med i. Jag träffade en arbetsterapeut (världens bästa människa!) som kom hem till mig och hjälpte mig med diverse grejer, som att laga mat. Jag höll på med arbetsträning, vilket var jättejobbigt då jag fick panikattacker hela tiden. Några gånger hamnade jag på psykakuten för det fanns ingen ork att ta hand om mig själv, ta hand om mitt barn, ta hand om mitt hem.

Men det började så sakta vända. Jag fick diagnosen Aspergers syndrom (numera ASD, Autism Spectrum Disorder). Jag fick boendestöd, hjälp att komma ut i arbetslivet i ett sakta tempo och jag kom på vad jag ville göra angående arbete. Två bedrifter jag fortfarande känner mig stolt över är när jag 1) på vägen till ett möte fick en ångestattack men ändå inte gick hem, och fick hjälp att ta mig ur ångesten när jag väl kom dit, och 2) när jag första gången lyckades äta i sällskap med andra. Jag har fortfarande svårt ibland att äta i nya miljöer, med nya människor men det går bättre. Jag kan ibland välja bort fikapausen på jobbet för att alla ljud från köket ger mig obehagskänslor men oftast går jag dit. Jag har till och med följt med på AW första gången någonsin nu i vintras!

Jag bestämde mig för att gå en utbildning till vårdadministratör och då talade jag om direkt att jag har Aspergers syndrom, för jag ville verkligen klara utbildningen och då gäller det att få hjälp när så behövs. Nu jobbar jag och klarar det bra.

Aspergers för mig, då? Hur går det med jobbet? Jo, det funkar fint på 75 procent. I mitt fall är stress, ljud och trötthet svårast. För mig är det jobbigast på morgonen; upp ur sängen, göra i ordning allt, få liv i barnet, komma iväg. Jag känner mig nästan varje morgon kräkfärdig av trötthet när jag kommer fram till jobbet. Det går över ganska fort. Jobbdagen går bra för att jag gillar mitt jobb och mina kollegor. Jag blir glad av att vara där. För mycket ljud kan däremot vara tufft att handskas med. Jag vill många gånger bara slå händerna för öronen och sätta mig ett hörn och gråta, men det är inget jag visar. Det blev mycket bättre när jag fick brusreducerande hörlurar när jag skriver, otroligt mycket lättare! Jag är inte längre lika trött när jag kommer hem. Hösten och halva vintern somnade jag i soffan nästan varje dag, slutkörd och med spänningshuvudvärk av alla intryck. Nu är det enklare när det är ljusare ute men jag orkar inte så mycket på fritiden. Jag har ingen fritidssysselsättning utanför lägenheten och jag träffar inga vänner. Jag skulle vilja men jag orkar inte, jag träffar inte ens mamma så ofta som jag skulle vilja. När jag kommer hem vill jag helst ligga en stund med en filt eller kudde över huvudet, ha det mörkt och knäpptyst en stund. Det går inte alla dagar när man delar sitt liv med ett barn, men det är jag medveten om och accepterar det. Vissa dagar är jag piggare än andra, då orkar jag mer. De extra dåliga dagarna får jag vad jag brukar kalla en ”aspie-meltdown”; då får minsta ljud mig att börja gråta, jag blir varm, nästa så jag svettas och det känns lite som ångest men inte som en riktigt panikattack, jag kan inte tänka och enkla uppgifter blir väldigt komplicerade. Det är något jag tycker är svårt att förklara, när jag de dagarna står på jobbet och inte minns hur jag ska göra något som jag inte hade några problem att göra dagen innan. Därför skriver jag upp precis allting. Jag är mycket noggrann och avskyr att göra fel. Något jag alltid blir mycket tacksam för är när kollegor påpekar att jag gjort något galet så att jag vet det och kan fixa det! Jag skriver upp direkt, steg för steg hur uppgiften ska utföras så att jag har det på pränt till nästa gång.

En av de saker jag gillar mest med mitt jobb är att det finns rutiner för allt. Följer jag rutinerna blir det rätt. Det är ibland svårare när jag måste tänka snabbt, men det mesta löser sig på ett eller annat vis. Jag vill inte lämna något halvdant efter mig, jag vill lösa problemen som uppstår för att jag vill lära mig. Jag har en yrkesstolthet och jag tror att den kan bottna i min diagnos. Diagnosen har ju sina styrkor också. Det jag är intresserad av går jag in för, vill lära mig allt om, och jag avslutar inte förrän jag känner mig nöjd. Det kan visserligen göra att en uppgift tar längre tid för mig att utföra och tar mer av min energi (som jag ärligt talat inte har så mycket av), men hellre längre tid och korrekt än kort tid och hafsigt gjort, säger jag! Eftersom jag är hemma till klockan 15 om dagarna får jag mycket tid till vila ändå.

Hemma har jag mina intressen som gör att jag mår bra. Jag har mina katter, jag har mitt Diablo-spel, mitt skrivande och broderande. Mina böcker och Star Wars-filmerna. Hemma mår jag bra. Varannan helg är sonen hos sin pappa och då passar jag på att samla extra mycket energi. Jag går knappt ut, går jag ut så är det till mamma jag cyklar. Kanske tar jag en joggingtur, går till affären eller slänger skräp. Ibland kan jag och mamma ta en tur till Ikea eller blomsterhandeln, om vi orkar. Oftast sitter jag dock hemma. Jag klappar mina katter, skriver på mina böcker, tittar på film, städar och har ihjäl några demoner. Och jag känner mig rätt nöjd med livet. Det enda jag saknar är att möjligheten att bo ute i skogen. Stan låter för mycket, för många människor. Jag skulle verkligen vilja bo ute på landet, i en skogsdunge eller något liknande. Men annars lever jag ett rätt bra liv, och jag kan inte säga att jag skulle vilja ta bort min diagnos, för den är del av hur jag är som person. 🙂

Oj, det här inlägget tog nästan två timmar att skriva. Gått igenom texten gång på gång, kontrollerat stavfel, publicerat och sett fler fel som jag var tvungen att rätta till… Jag vill att det blir så bra som möjligt, vill förklara så att ni som läser förstår jag vad jag menar. Men nu får det vara bra. Tack för mig!

Det här fotot av Okänd författare licensieras enligt CC BY-NC-ND

Asperger-meltdown

När allt i tillvaron stressar och jag försöker plugga till morgondagens prov till ljudet av susande, droppande element. Flyttar mig från vardagsrummet till köket, där kyl, frys och element surrar och susar. Går till sonens sovrum, element där också. Går tillbaka till vardagsrummet och flyr längst in i hörnet, så långt det går att komma från elementet. Det fungerar inte. Ställer mig mitt i rummet med alla skolgrejer och börjar gråta, för jag vet inte vart jag ska ta vägen. Lägger ifrån mig sakerna, minns fem sekunder senare inte var jag lade dem och får panik för det. Hittar sakerna precis där jag lade dem, på byrån i hallen. Bestämmer mig för att jag får helt enkelt misslyckas med allt och svälta ihjäl för nu lägger mig i sängen med en kudde över huvudet.

Det är Asperger-meltdown, gott folk!

Ångest

Vissa dagar är det tungt. Det är så svårt att ha balans mellan skola och vardag, att vara student och mamma, eller yrkesverksam och mamma för den delen. Jag klarar inte av morgon- och kvällsrutiner. Helt slut bara av tanken. Och att det ska fortsätta, varje dag i flera år till. Jag orkar inte med allt som jag vill orka. Har redan gett avkall på det privat sociala för flera år sedan, vad mer kan jag dra in på?

Får världens ångest, känner mig kvävd och fångad. Den här utbildningen är så rolig, krävande ja, men rolig och det känns som rätt väg, rätt yrke. Men jag får inte ihop alla pusselbitar. Fokuserar jag på skolan orkar jag inte med vardagsrutiner och att vara mamma och fokuserar jag på att vara mamma och fungera i vardagen orkar jag inte med skolan. Hur ska jag orka arbeta sedan? I flera år? Här om dagen dog jag nästan av bara tanken att göra matlådor åt mig själv varje dag för resten av mitt liv…

Jag vill bara gå i pension, redan. Men då blir det inget socialt alls och då mår jag dåligt för det istället. För på fritiden har jag inga vänner, så det skulle bli ensamt. Jag har bara min son och min mamma. Mycket mer än så orkar jag helt enkelt inte med, inte som det känns just nu i alla fall.

Jag vet, ett steg i taget. Nu är det en redovisning att få undan. Tänk inte på något annat, bara redovisningen idag, blocka allt annat så får jag ta nästa steg imorgon.

Sten

Börjat få problem med ångest igen på senare tid. Bara på natten och en ”ny” typ. Känt av detta som barn och även lite grann i vuxen ålder men mest som barn och tonår.

Jag ligger i sängen och känner att jag blir tyngre och tyngre, kan inte röra mig, känns som att alla kroppsdelar växer och blir tjockare och att jag förvandlas till sten. Som den där stenjätten i filmen Merlin från 1998. Allt bara tjocknar till, till och med tungan. Obehagligt. Hände i somras en gång och under LIA:n för någon vecka sedan och så nu inatt.

När jag väl kom upp ur sängen för att dricka vatten kände jag mig obalanserad, tappade nästan balansen vid ett par tillfällen och kände att jag hade lite svårt att andas och lätt skakig. Gillar inte detta.

Skitinlägg

Jobbig dag. För mycket att göra och min planering börjar krackelera. Känner inte att jag har superkoll och det är för mycket intryck, hänger inte riktigt med rent socialt för jag orkar inte tolka allt och alla några längre stunder. Känner mig lite off efter fem veckor ute på LIA med mycket nytt och många nya ansikten. Sedan matteräkning på det som jag fattar noll av! Kommer hem och vill koppla av lite och biter istället mig i själv i tungan så hårt att jag får stå en god stund och spotta blod! Då börjar jag faktiskt gråta, det får bara vara nog.

Om man ändå kunde lägga sig och sova en vecka, bygga en grotta över sängen och bo där inne ett tag!

Sommaren!

Ja, jag har tänkt skriva men det har inte blivit av. Flera idéer på inlägg jag velat skriva länge men verkar aldrig bli på rätt humör för det.

I våras var det fullt upp med skolarbete och nu i sommar har jag jobbat. Fattar inte riktigt hur det nu kan vara bara två och en halv vecka kvar! Jag har i alla fall haft väldigt kul hittills och jag lär mig något nytt varje dag. Ju mer jag lär mig desto mer självgående blir jag och då blir det bara ändå roligare 🙂. Står mest och skriver om dagarna. Ja, står, för sitta hela dagarna får jag bara ont i kroppen av, ett höj- och sänkbart skrivbord skulle jag vilja ha hemma också! Men lite annat blir det också, ska faxas en del och skickas brev så då får man röra lite på sig. Vara i receptionen däremot funkade inte för mig, stod där två dagar och även om det gick bra och tiden gick fort så skakade jag hela tiden och kände mig allmänt stressad så det blev mardrömmar och andra sömnproblem av det, jag sade till om att få slippa det i fortsättningen (vilket kollegorna inte hade några problem med). De är ju så trevliga allihop också så inga problem att be om hjälp och sedan har jag varit där förut (i en annan roll) så de flesta ansikten är bekanta och lokalerna likaså.

Sonen min har inte varit hemma mycket. De första veckorna av sommarlovet, sedan hos farmor och farfar i Dalarna ett par veckor. Hemma hos mig en vecka och denna veckan är han hos pappa. Sedan blir det fritids och hos mig tills jag slutat arbeta vecka 32 och då ska vi två iväg till Dalarna, för att träffa syrran och pappa Tommy och gå på bästa vännens bröllop!

Nu börjar ju skolorna redan den 17:e augusti så vi får börja terminen med att ansöka om några dagars ledighet men det borde de gå med på. Måste de förresten för jag har redan beställt tågbiljetter!

Full rulle alltså. Känner mig väldigt nöjd med livet just nu även om sömnproblemen från förr har börjat återkomma så smått och mitt vänstra öra bråkar mer än vanligt med mig.

I tonåren hade jag detta som kallas sömnparalys i stort sett varje natt i flera år, i vuxen ålder inte alls så ofta men nu i sommar har det kommit tillbaka allt mer. Inget farligt men så väldigt obehagligt. Börjar bara om när man somnar om direkt efter att ha lyckats vakna ur det, så jag måste vakna till riktigt ordentligt och då är det inte säkert jag lyckas somna om istället. Så lite trött är jag alltså. Denna veckan ont i huvud och käkar och lite småfebrig nästan, vilket påverkar örat som brusar och sprakar av höga ljud. En dörr som smäller igen bakom mig får det bara att säga SPRAK! Har varit och kollat öronen, hörseltest utan anmärkning men en trumhinna som är något förtjockad och lite trögrörlig, vet inte vad det innebär än, ska utredas vidare. Blir hur som helst värre vid förkylningar och att lyssna på diktat där läkaren plötsligt talar högre än en sekund tidigare eller frustar till eller dylikt är inte direkt bekvämt om jag säger så. Men jag är vid gott mod, älskar att skriva de där diktaten för jag älskar att se hur allt innehåll hamnar i rätt ordning, märkligt tillfredsställande. 🙂

Katten inte fullt så nöjd däremot. Jag lämnar radion på åt honom när jag går på morgonen, vet inte om det hjälper honom men det hjälper lite mot mitt dåliga samvete. Han bara kastar sig över mig när jag kommer hem och ska bli klappad på magen och ha mat! Sedan gos och lek såklart.

Annars skriver jag på min bok, broderar eller läser mest. Varit utan TV ett par månader då den gick sönder vilket kanske bara var bra med tanke på att det ändå är sommar. Nu har jag en ny TV (efter många om och men, då den jag beställde gick sönder under frakten och det bara var att skicka tillbaka den och få en ny, en process som tog flera veckor till), större skärm (43 tum, en storlek jag är mycket nöjd med) och snäppet bättre ljud om jag inte inbillar mig.

Men nu har jag kanske tagit igen lite av allt missade bloggande. Ta hand om lite disk, kanske?

System overload

Känner mig extremt aspie idag. Har precis lyckats ta mig upp ur sängen efter en en del ångest och gråtattacker och illamående och har nu intagit den klassiska bilden av autism-typen som gungar fram och tillbaka och vrider sina händer. Ja, jag blir också sån ibland. Alldeles skakig i kroppen och kan inte slappna av. Försöker äta ett äpple och skriva av mig här och det går väldigt långsamt för jag är spänd som en fiolsträng och skakar som sagt så det är svårt att trycka ner rätt tangenter.

Fan, fan, fan. Inte barnvänligt, jag vet. Trött på alla ljud, allt låter ju! Trött på alla intryck. Haft en del muntliga redovisningar i skolan på sistone och det har gått väldigt bra. Men det kommer i efterhand, alla känslor, som vanligt. Det är nu allt släpper. Kunde inte gå till skolan igår, det var totalt energistopp. Idag har jag gömt mig själv i mitt eget romanskrivande och läxor. Men det går inte att skriva hur mycket som helst, för nu har jag mina egna skapade karaktärers känslor i mig också. Skitjobbigt.

Kaspian hos farmor och farfar idag. Förmodligen därför jag låter allt släppa och komma ut, jag har tid. Men han kommer snart hem och då ska jag vara normaliserad igen är det tänkt.

Så är det ibland. Inte ofta, men jag är van och vet att det går över. Imorgon är allt som vanligt igen, så jag är inget att tycka synd om. Jag har verktygen och vet hur jag ska hantera mig själv. Det är bara j*vla jobbigt just nu och då behöver jag skriva av mig.

Blir jogga och yoga imorgon, så försvinner nog spänningsresterna.

Hösten så här långt

Passar på att blogga lite när jag ändå inte fått ordning på vad jag ska göra idag. Sitter hemma med sjuk son. Han har hostat i mer än en vecka, börjar känna mig orolig, i vanliga fall insjuknar han ordentligt ett par dagar och sen blir han frisk, så här utdraget brukar det inte vara. Jag tänkte att han hade legat och tjyvspelat på paddan igår när jag inte fick honom ur sängen idag, när jag äntligen fick iväg honom till toaletten började han gråta och snora. Jaha, då missas en skoldag igen då. Tycker jag inte om. Försöker få till barnvakt imorgon åtminstone så jag inte missar föreläsningen. Men idag är det lektion i Kommunikation och jag missade den förra veckan också! Som Aspie känns de lektionerna lite extra viktiga. Även om alla lektioner är lika viktiga, såklart, men att lära mig allt som har med sociala regler att göra känns dumt att missa.

Jag tycker i alla fall att det går bra med pluggandet. Har varit ute på LIA (Lärande i Arbete) ett par veckor, från och med nästa vecka blir det ett par veckor till. Det är verkligen kul! Jag har känt att jag lite grann kommit ikapp vissa grejer där ute, de här små tekniska detaljerna som jag inte riktigt fattat i klassrummet. Det är svårt att plugga till proven, learning by doing är lättare, att lära mig saker utantill är inte något jag är bra på. Jag vill liksom dubbelkolla allt hela tiden, så att det blir ordning och reda och perfekt. Och det kan jag oftast göra; kolla med andra i klassen, googla, slå upp i böcker. Under ett prov ska allt bara sitta där inne i huvudet. Det var lättare när jag var yngre, jag tycker att jag har fått sämre minne. Kanske har med järnbristen att göra? Eller så är det som mamma sade, att jag har fler och helt andra saker att hålla i huvudet samtidigt numera. När jag var yngre hade jag bara mig själv att tänka på, nu har jag barn och han är krävande. Mycket.

Men jag ska klara det här! Bara jag får G i ämnena, så att jag får en examen och därmed kan söka jobb, that’s fine with me. För jag vet nu att jag kommer klara arbetsuppgifterna och målet är att få ett jobb så att jag får normal lön och slipper leva på socialbidrag och riskera att bli sjukpensionär innan jag fyllt 40. Jag börjar till och med tro på att jag kan klara heltidsjobb, och det var otänkbart för bara ett år sedan. Men om det inte fungerar, så har jag denna lilla text i min utredning att ta stöd från:

I framtida arbete är det viktigt att arbetet anpassas utifrån hennes funktionsnedsättningar.

Nedanför detta har psykologen tagit upp det viktigaste, som att jag ska ha förutsägbarhet och framförhållning, tydliga instruktioner, stöd och uppföljning i arbetet, att det är viktigt att jag ska få arbeta på mitt sätt i en lugn miljö i mitt eget tempo och utan större krav på sociala kontakter. Och sist men inte minst:

Det är också viktigt att tänka på och ta hänsyn till att mental trötthet är vanligt förekommande för personer med diagnos inom autismspektrumområdet.