SilverMagpies blogg

Höstens inledning

Hittar ett andningshål äntligen, känner mig hyfsat utvilad eftersom jag somnade i soffan tidigare efter en intensiv dag, så nu kan jag blogga lite!

Hittills har jag mest fokuserat på att fixa till gamla blogginlägg eftersom jag har fört över mina två tidigare bloggar till en och samma bloggdomän – tack pappa Tommy för mitt egna domännman jag fick i 30-års present! 😃

Annars har jag rensat bland alla mina foton på datorn. Ett jättejobb som är långt ifrån klart, men eftersom skolan har börjat för både mig och Kaspian är det inte prioriterat som nr 1 i listan över saker att göra.

Jag har kommit igång bra känner jag med utbildningen. Det var rätt att tala om från början att jag har Aspergers syndrom för klassen, för det känns lättare att fokusera på skolarbetet istället för att oroa sig för att andra ska tycka jag beter mig konstigt. Om jag gör något knäppt eller fel, så har de nåt att skylla på, liksom 😉. Men jag tror inte jag är konstigare än någon annan, i alla fall är alla väldigt trevliga och jag tror inte att någon känner sig utanför. Jag sitter med i matsalen medan jag äter, men jag går undan när de andra tar fram kaffet för då pratar de högre och det blir jobbigt. Ibland sitter jag då för mig själv, ibland hittar jag någon annan som också vill ha lugn och pratar med henne. Vi är bara kvinnor i vår klass. I tvåan går det två män, så det är absolut ett kvinnodominerande yrke, vårdadministratör. Men det blir nog fler och fler killar, sakta men säkert.

Med Kaspian är det mest jobbigt på morgonen. Att få upp honom ur sängen. Vi blir ofta upprörda på varandra, jag måste påminna mig hela tiden att arbeta på mitt tålamod! Men bara han kommer upp, så har vi en app på telefonen som talar om vad han ska göra. Bädda sängen (svårast), klä sig, borsta håret, äta frukost, borsta tänder, packa väskan. Sen är det när vi ska gå som nästa utmaning infaller. Han hatar nämligen strumpor! Och grus i skorna, men det förstår jag ju. I skolan går det absolut lättare än förra året! I ettan gick han knappt in i klassrummet, nu sitter han redan vid sin bänk. Flyttade den närmare lärarna, eftersom han känner sig tryggare med vuxna än med andra barn. Önskar jag hade så bra lärare när jag gick i skolan! Vi har väl våra duster med läxor, men tror inte det är värre än andra har det. Han är väldigt bra på att läsa och skriva, men han gillar det inte. Han har svårt att sitta still och bara skruvar på sig. Kan ta flera dagar ibland att skriva tre meningar.

Vi har en första kontakt med BUP, men vi har fått omboka tider nu i början på terminen innan jag fick koll på schemat, så det har inte riktigt tagit fart. Inte blivit beslutat än om han ska få gå igenom en utredning…

Men så ser det ut i stora drag.

Idag har vi varit ute med tvåorna, lekt lekar, med fokus att lära sig namn och slappna av tillsammans. Sen en muntlig gruppredovisning på eftermiddagen. Vår grupp pratade om hudcancer. Igår kväll låg jag med hjärtklappning och ville att Kitty skulle vara hos mig och spinna mig till sömns, men det hade hon ingen lust med, så jag fick ta fram spinn-ljud på mobilen… Men det gick bra. Hade väldigt roligt på utflykten och fick höra av en i klassen att jag talade ut bra på redovisningen. Har en väldigt schyst och cool lärare också, som är bra på att få oss att slappna av och ha kul, samtidigt som hon ställer krav.

Imorgon är det hemstudiedag, då ska jag fokusera på terminologin, som vi har ett prov på 10 oktober. Plugga glosor, verkligen! Men det ska nog gå bra det med, tänk positivt!

Hösten närmar sig!

Har tänkt blogga hur länge som helst, men det har varit för mycket i skallen!

I våras sökte jag vårdadministratörprogrammet på Yh och klarade båda antagningsproven, det var en underbar känsla, då det var över 100 sökande och endast 20 platser.

Dock har det varit lite småjobbigt under sommaren, då jag inte vetat om jag kunde få finansiell hjälp från CSN. Jag fick först avslag på grund av att det saknas 22 högskolepoäng, vilka fattades för att jag hoppade av tidigare utbildning när jag inte klarade av ångesten och depressionen. Det har tagit mig nästan 10 år av personlig utveckling (med hjälp av psykologer, terapeuter och kuratorer och andra underbara människor som aldrig slutat tro på mig!) att komma så långt att jag idag klarar arbetspraktik på 50 % utan problem, att hitta något som intresserar mig och dessutom komma in på den utbildningen, i samma stad jag bor i!

Att inte få stöd från CSN krävde verkligen is i magen för att kunna hantera, men jag har återigen övertygat mig själv om att jag är på rätt väg i livet, när jag orkat kämpa mig igenom denna prövning också och idag fick beskedet att jag får studiemedel!

Nu ska jag också klara av 2 års studier, men denna gång ska jag klara det! Bara tanken att få ett riktigt jobb, en riktig lön, slippa leva på socialbidrag och Försäkringskassan (även om jag är dem evigt tacksam, för det är ju tack vare dem jag fått mat på bordet) och kunna betala tillbaka skulden till CSN – ah, den tanken alltså!

Det är inte roligt att vara psykiskt sjuk. Det är svårt att ha en osynlig sjukdom, men när jag äntligen fick rätt diagnos, fick jag också rätt hjälp och nu är jag på god väg att bli en självförsörjande medborgare, som faktiskt kommer kunna bidra med något till samhället! Jag har läänge velat ge något tillbaka, men inte haft mycket hopp att nånsin kunna göra det. Nu anar jag ett ljus långt där framme 🙂.

Det svåraste jag egentligen har att tacklas med nu, är min sons välmående. Han vill inte gå i skolan och vi har kontakt med BUP för att diskutera om han möjligen kan ha en diagnos han också. Det spelar mig ingen roll om han en eller inte, bara han får rätt hjälp i skolan! Men med mer energi i mig ska jag väl klara av den biten med!

Nystart

Tänkte försöka mig på att börja blogga ordentligt igen!

Vad gillar jag då? Jo, Star Wars, som är absoluta favoritfilmerna! Jag är mer av den gamla skolan, så de klassiska filmerna slår det mesta, men jag har inte mycket emot episoderna 1-3 och den allra senaste episod 7 tycker jag är fantastisk! Däremot har jag svårare för Clone Wars-serien, mest för att jag inte gillar tecknarstilen, för kantig för min smak, men också för att jag tycker att alla de här sidohistorierna svävar iväg för mycket. Det ska hållas enkelt och koncist!

starwarslogo

Hade jag mycket pengar skulle jag nog ha svårt att hålla i plånboken när det gäller Star Wars-relaterade kläder och smycken och allt som har med Darth Vader att göra (är smått besatt av hans karaktär), men jag är som tur är sparsam, i jämförelse med många andra, så även om jag syndar ibland går det mesta åt till mat och hyra, som sig bör.

Andra besattheter är mangan och animen Sailor Moon och, såklart, katter! ÄLSKAR katter! 😀

sailormoon-luna

Jag kan få lov att nörda in mig på mina grejer utan att folk höjer så mycket på ögonbrynen längre, eftersom jag har Aspergers syndrom (en väldigt bra diagnos att ha om man vill vara sig själv i en värld där det tydligen krävs diagnoser för att man ska bli accepterad som den man är)!

Bloggen kommer nog mest att handla om just det, men ur en så positiv synvinkel som möjligt 🙂 Jag tycker direkt illa om allt som sprider negativitet och hat, jag tror att världen förändras till det bättre om vi delar lite mer solsken istället! Inte för att jag vill blunda för allt dåligt som sker, men det får inte ta över, för om ingen mår bra vem ska då orka hjälpa?

Grädden som blev för hård

När jag gick i skolan hade jag en del problem. Jag fick inte min diagnos förrän i vuxen ålder så som barn och ungdom blev jag oftast beskriven som blyg, tyst och flitig. Särskilt i tonåren blev det jobbigt, när de flesta av klasskompisarna var tävlingsinriktade och mer intresserade av det andra könet. Kompisar och discon/fester var också heta ämnen.

Mest problem fick jag i grupper. Ämnen där grupparbeten var vanliga, undvek jag helst. Hemkunskap var ett sådant ämne. För det första tyckte jag inte om att laga mat, för det andra störde kamraterna. Det roligaste jag visste där var att få gå in ensam i rummet intill och stryka dukar. Hur som helst så lärde sig de andra att jag inte var mycket att räkna med, så under en lektion då vi skulle göra nån efterrätt (glömt vad) fick jag uppgiften att vispa grädde. Enklare kan det väl inte bli? Men det slutade med att jag stod för länge med elvispen så grädden blev hård som smör. Sura miner och orden ”men det där går ju inte att äta!” fick mitt enkla konstaterande till svar: ”det spelar väl ingen roll, jag äter inte ens grädde.” Jag hade inte i åtanke att de andra kanske ville äta grädden eller att uppgiften var misslyckad och att jag återigen hade svikit gruppen. Det var inte okänsligt av mig, även om det lät så, det var bara min hjärna som inte snabbt nog lade ihop två och två. Att jag inte slutade vispa fastän jag visste hur vispad grädde skulle se ut (det var ändå på högstadiet) berodde dels på att jag blev distraherad av allt spring och någon pratade med mig, dels att ingen sade åt mig att sluta. Just det. De sade bara ”vispa grädden”, ingen vidare instruktion eller tidsangivelse. Jag kände mig dum som en sten och försökte ge ett svar som kunde återupprätta min heder (eller nåt) och då blev det bara mer fel.

Summa summarum: det är inte alltid lätt att vara tonåring, det är alltid svårt att ha Aspergers och vara tonåring.

Förändringsmardröm

Börjar så smått vakna. Väckt av katter kl 06 en söndagsmorgon känns väl sisådär, men just idag hade jag en jobbig dröm så då var det helt ok att vakna.

Nattens dröm handlade om förändringar. Aspisar är inte en fan av sådant, även om vi kan lära oss hantera det. Själv har jag till exempel alltid gillat att möblera om och byta rum. Till och med flytta är spännande för då får jag inreda. Däremot får ingen annan möblera åt mig och jag gillar inte när folk rör mina saker eller flyttar på dem. Fick ett raseriutbrott på stackars mamma när hon ställde undan alla grejer från min fönsterbräda för att kunna rengöra fönstret exempelvis … Den absolut största fördelen med skilsmässan från min exman är just det faktum att han inte längre har rätt att flytta på något i lägenheten!

Nu har jag barn så vissa saker måste jag lära mig att leva med, och på det stora hela anser jag att min son är mycket nyttig för mig. Tack vare honom lagar jag mat, kommer ut, har blivit mer social och utvecklar hjärnan i alla de situationer han utsätter mig för. Han vet om att jag har Aspergers syndrom, det kändes viktigt för mig att han fick veta det så tidigt som möjligt så att jag kan förklara på ett enklare sätt när jag betett mig annorlunda. Som när han bara ville ha en kram en gång och jag var mitt i något helt annat och var tvungen att analysera hela situationen först innan han kunde få den kramen (jag kände mig som en idiot).

Nattens dröm handlade om förändringar på jobbet. Jag har varit hemma några dagar på grund av värk i ryggen. I drömmen hade jag kommit tillbaka till jobbet efter dessa dagar och konstaterat att det tydligen redan var dags att julpynta. Nåväl, det gick väl an. Men att skåpen blivit proppade med småsaker där jag ville ha glas var inte riktigt lika ok. När jag skulle jaga rätt på min chef var hela våningen ombyggd dessutom, jag kände inte alls igen mig och tillslut hade jag sådan panik att jag inte ens visste vem jag själv var! Det var riktigt skrämmande!

Så nu ligger jag gladeligen och gosar med Musse, som bestämde sig för att slå sig ro igen på min mage. 🙂

Länk som fick mig att skratta åt mig själv

Everydag Situations That Are Impossibly Difficult For The Socially Awkward

Jag antar att alla känner igen sig i exemplen länken ovan tar upp, antingen i något av det eller alla, någon gång i livet, eller ofta. Jag känner igen mig i alla exempel, varje dag (ja, om jag nu gick på fester varje dag, men det gör jag inte, snarare aldrig). Men det kändes skönt att veta att det inte bara är jag. Tvärtom måste det ju vara rätt så vanligt, eftersom det ens finns såna här länkar att hitta.

Och jag skrattade högt flera gånger, av igenkännande men också för att jag insåg att det ju egentligen kan vara rätt komiskt, även om det känns jobbigt just när man är i situationen.

Boktips: Vardagsliv med Aspergers syndrom

vardagsliv-med-aspergers-syndrom-om-att-komma-vidare-efter-diagnosen

Jag fick låna den här boken av min arbetsterapeut, och den blev utläst på mindre än en vecka!

Vardagsliv med Aspergers syndrom – om att komma vidare efter diagnosen av Carolina Lindberg och Malin Valsö.

Nu är jag en sån där som kan stanna upp i texten och bli irriterad när något är felstavat, konstigt översatt (i utländska böcker då) eller liknande. Bruket av det könsneutrala ordet hen har jag inte kommit till ro med, även om det nu lär finnas med i SAOL om jag minns rätt, och det här var första boken jag har läst som använder sig av det. Bara sett det på nätet tidigare. Jag fick uppbåda mycket av min mentala kraft för att övertyga mig själv om att jag var larvig som hängde upp mig på det där lilla ordet, och att bara fortsätta läsa!

För det är en jättebra bok! Mycket riktad till vuxna som får diagnosen, lättfattlig och med små roliga ”övningar” eller vad man ska kalla dem, plats för egna reflektioner osv. Sånt gillar jag, så jag tänkte köpa den här boken vid bra tillfälle, bara för den sakens skull. 🙂

Boken är indelad i 6 delar: Att få diagnos som ungdom och vuxen; Diagnosen; Förhållningssätt; Vardagstips; Särskilda utmaningar; Samhällets stödinsatser plus en liten ordlista och litteratur- och webbtips på slutet.

Passar också på att slå ett slag för boken Utomjording på skolgården. Att förstå eleven med Aspergers syndrom (Martian in the playground. Understanding the schoolchild with Asperger’s syndrome) av Clare Sainsbury, som jag läste ganska så direkt efter att jag fick diagnosen. Jag ville liksom börja från början, och den här boken fick väldigt många minnen från barndomen att komma till ytan. En del känslor som rördes upp, men det var värt det.

Förnekelse

Har haft nästan konstant huvudvärk sedan jag fick diagnosen. Tänker och grubblar, läser mycket böcker i ämnet och söker på nätet. Känns nästan som att byta identitet. Fast ändå inte. Svårt att beskriva.

Tänker fortfarande mest på att något måste ha blivit fel under utredningen, att jag kanske har överdrivit eller inbillat mig saker och ting. Läser den sammanfattande utredningen om och om igen, nästan varje dag. ”Undviker att ta i hand” står det i läkarutlåtandet. Gjorde jag det? Minns jag inte ens. Jag kan ta i hand, för jag vet att man ska göra det. Sen gillar jag det kanske inte, det är lite obehagligt. Inte alltid jag vet när personen jag möter förväntar sig att vi ska ta i hand, så jag brukar vänta på att den andre ska ta initiativet. Händer kan vara kalla eller svettiga, och hur vet jag var personen nyss har varit med sina händer? Men, som sagt, jag tar ändå i hand. Tror inte direkt att någon har noterat att jag hyser en viss ovilja angående det, utom den här läkaren då … När jag träffade min f. d man kände jag å andra sidan att jag ville hålla hans hand, redan första gången vi träffades.

Utredaren sade sist vi träffades, att när jag läser på om Aspergers ska jag läsa vidare om det jag känner igen mig i, och strunta i det som inte stämmer in på mig. Ett gott råd till mig, som alltid grubblar, för mycket jag läser stämmer inte alls in på mig, och då blir jag osäker. Men diagnosen skiljer sig så otroligt mycket åt mellan olika människor. Jag kan se på min syster t. ex., som är min raka motsats och ändå har samma diagnos. Hon är utåtagerande, medan jag är väldigt inbunden, bland annat.

Äh, sonen min sover borta inatt, så jag ska försöka koppla av och inte tänka på Aspergers eller depressioner eller ångest. Ge hjärnan semester och titta på en komedi snart!

Bearbetningsfasen?

Man brukar höra om de så kallade fyra faserna av sorg (eller kris): 1) Chockfasen, 2) Reaktionsfasen, 3) bearbetningsfasen och 4) nyorienteringsfasen.

För mig har det hänt så mycket det här året, att jag inte alls vet vilken fas jag är i eller ens vilken av de olika händelsernas faser det handlar om.

I våras var det separation och mormors död som inträffade mitt i det. Det var mycket som hände därikring. Jag hade mycket att ordna med vad gällde separationen och så blev det begravning en månad senare. Därefter hade jag fullt upp med utredning och arbetsträning. Tror jag liksom blev kvar i den andra fasen rätt länge, som flöt ihop i den tredje, kanske. Sedan blev jag orolig på arbetsplatsen, när jag började bli osäker på vilka arbetsuppgifter jag hade från dag till dag. Jag började drömma mardrömmar om att hela arbetsplatsen möblerades om från grunden och det rådde fullt kaos! I det där drömde jag om min mormor och och min f.d man – två människor som jag saknar väldigt mycket. Personal byttes ut i det förbund där jag varit med i snart ett år, som samarbetar med psykologer, arbetsförmedling och Försäkringskassan. Jag blev av med min psykolog som gick på mammaledighet och den nya kontakt jag fick från arbetsförmedlingen slutade plötsligt. Allt blev bara väldigt otryggt väldigt fort. Men jag visste inte det själv. Jag tyckte att jag mådde rätt bra och att jag klarade av saker och ting galant.

Men så fick jag den värsta sortens ångestattacker igen, något som var rätt länge sen, och fick skjuts till psykakuten. Ett ställe som jag tidigare bara besökt en gång, och det var ca två år sedan nu. Inte ett kul ställe att sitta och vänta på, jag blev kvar där hela dagen, för att vänta på en läkare och sedan tog besöket kanske en kvart och så fick jag gå hem igen med ett recept på ångestdämpande medicin att ta vid behov. Jag har tänkt många gånger att under tiden man väntar på att få den där hjälpen man behöver, hinner man begå självmord flera gånger om!

Nästa gång jag deppade ihop blev det ordentligt. Jag gick inte ut ur lägenheten på en vecka och mamma (som bor i ett annat län) ringde varje dag för att se till att jag gick upp ur sängen och fixade något att äta. Hon berättade senare att hon knappt förstod ett ord av vad jag sade, jag var helt borta. Jag bara grät och grät och grät. Jag vaknade en måndag morgon för några veckor sedan, och såg ingen mening med någonting. Allt var bara tungt och jobbigt och fullständigt meningslöst. Och jag visste inte alls vad eller vem det var jag grät över. Var det över min mormor? Eller över min man? Mig själv? Det enda jag vet är att jag var ledsen och ville ligga kvar i sängen resten av mitt liv. Så fort jag öppnade ögonen på morgonen började jag gråta och så fortsatte det hela veckan som flöt ihop i ett slags töcken av sorg, ångest och en märklig likgiltighet.

Nu är det bättre. Jag har träffat en terapeut som jag pratat med vid ett par tillfällen tidigare i våras, och jag har pratat med mina nya handläggare och dessutom fått en diagnos nu, så att jag vet att jag har rätt till LSS (Lagen om Särskilt Stöd) också. Hjälpen finns, det tar lite tid bara, men det rullar ändå på och jag måste ha förtroende för det. Jag blir mycket lätt trött och känner mig fortfarande ofta gråtfärdig, både på grund av tankar och på småsaker i vardagen, som annars inte skulle bekomma mig särskilt mycket.

Men de där faserna var det, ja. Nu är det drygt en vecka sedan jag fick min diagnos och just då när jag fick beskedet kände jag ett lätt hugg inom mig. Gick väl runt i chockfasen en dag eller två. Sedan tänkte jag att det var väl inte så överraskande, visserligen har jag gått runt i ett år och tänkt att jag bara vill göra utredningen som en del i mitt personliga arbete. Om jag inte har Aspergers kan jag i alla fall utesluta det och gå vidare, tänkte jag. Jag trodde aldrig på riktigt allvar att jag faktiskt kunde ha en diagnos, samtidigt som jag ville ha det, just för att då skulle jag äntligen veta vad det var för ”fel” på mig.

Just idag är det nåt slags förnekande jag sysslar med istället. Haft fysiskt ont i magen, och gått runt och tänkt att jag kanske bara inbillat mig alltsammans, alla problem jag tycker mig ha haft, eller överdrev jag mina svar, ljög jag rentav? Men så tänker jag att det jag själv sade till utredaren, ser i stort sett likadant ut som det min mamma berättade om i anhörigintervjun, så då kan jag ju knappast ha inbillat mig. Och går det ens att ljuga till sig en diagnos? Klart jag inte skulle göra en sån sak, jag skulle inte ens veta hur jag ska göra det.

Äh, jag tänker för mycket. En massa tankar, hela tiden. Inte kan jag ha Aspergers? Måste ha blivit nåt fel. Men nej, jag läser en hel del om diagnosen och även om den ser väldigt, väldigt olika ut för olika personer, så känner jag igen mycket av mig själv i andras berättelser.

Jag har levt i snart 27 år, och det jag fick höra under min uppväxt var att jag var blyg. Jag kände mig inte blyg, men det var vad alla sade att jag var, så tillslut accepterade jag det och började säga det om mig själv också. Efter att ha varit en sak i så många år, för att sedan byta till något annat, det tar väl sin tid. Problemen är desamma, och ändå är allt så nytt nu.

Tack och lov för att jag har så bra kontakt med mina f.d. svärföräldrar i alla fall! De har tagit väl hand om sonen min, och låter mig ta den tid jag behöver för att komma i balans. Ingen kritik eller pekpinnar från dem, det är så skönt att veta att de bara finns där. Men nu har jag haft sonen hemma hela veckan, och det har fungerat bra, vi myser mycket ihop. 🙂