SilverMagpies blogg

Tankar efter utredningen

Jag blir ofta arg när jag får viktiga brev från myndigheter och liknande. Svar på ansökningar jag har gjort eller information överhuvudtaget. Anledningen till ilskan är frustration över att jag inte förstår vad de skriver.

Jag har i vanliga fall inga problem med språket, jag har i hela mitt liv älskat böcker, det skrivna ordet, och jag läser och skriver själv varje dag. Men sånt där formellt språk känns ibland som rena grekiskan. Ofta måste jag fråga någon om de menar ja eller nej, eller det som står är bra eller dåligt, dvs. ska jag bli lättad eller upprörd? Jag kan läsa igenom texten flera gånger utan att begripa vad som sägs och då känner jag mig dum, så jag blir rädd, och när jag blir rädd blir jag arg. ”Varför kan de inte bara skriva det, då?!” brukar jag utbrista när någon översatt åt mig och får vanligtvis svaret, att det är ju det de har gjort.

Jag gillar när jag ibland får brev där det viktigaste i texten är markerat, så att jag vet vad jag ska fokusera på. Men det är så konstigt, det är som om hjärnan bestämmer sig själv för att den här gången fattar jag inte, men den här gången fattar jag, från tillfälle till tillfälle alltså. Kanske bara beror på vilken slags dag jag har, om jag har en dålig dag. Men eftersom jag läser och skriver jämt, borde jag inte ha några problem, kan man tycka.

När jag fick svaret på utredningen förra veckan, blev jag väldigt glad när hon som utrett mig kunde tala om för mig att jag inte är dum. Tvärtom låg min intelligens antingen innanför genomsnittsområdet eller högt över. Inte på alla områden, till exempel var testerna som innehöll siffror långt under istället. Jag fattar dels inte logiken i matte, dels kunde jag inte hålla kvar siffrorna som sagts i huvudet och samtidigt räkna ut ett svar. Matte är min stora nemesis. Det är det enda som är riktigt logiskt i världen och samtidigt det enda som för mig är fullkomligt obegripligt! Det enda jag minns från mattelektionerna i skolan, var att jag satt med böjt huvud och håret som en gardin framför ansiktet för att ingen skulle se att jag satt och grät. Ord är en helt annan sak. Jag har inga problem med ord. Dock upptäckte jag, när jag skulle besvara vissa frågor till utredningen skriftligt, att några meningar som innehöll ordet ”inte” gjorde det svårt för mig att fatta om jag skulle skriva svaret som nekande eller jakande. Det tog flera dagar innan jag lyckades besvara de ”frågorna”, tror jag bad mamma om hjälp att tolka dem, om jag minns rätt. Jag visste inte ens att jag hade såna problem innan utredningen, har aldrig tänkt på det eller fäst nån uppmärksamhet vid det.

Kanske har jag bara dragit slutsatsen att jag är dum, och sen gått vidare? Det är väl min största utmaning nu. Att komma ifrån självuppfattningen att jag är dum. Jag har det svart på vitt nu, att det inte är några fel på min intelligens. Jag har områden som jag är mindre bra på, som siffror och lokalsinne och det faktum att jag tydligen inte begriper vad myndighetstyper skriver (ärligt talat, varför kan de bara inte skriva normal svenska?), men får jag bättre självkänsla kanske dessa problem minskar.

Sedan kan ju ingen vara bra på allt och jag ska inte behöva vara det, heller.

Att hantera en skilsmässa

Nej, detta handlar väl inte direkt om Aspergers, men jag behöver börja från början.

Träffade min f.d man för ca 6 år sedan. Det var kärlek vid första ögonkastet och sedan gick allt väldigt fort. Plötsligt hade vi ett barn ihop och även om allt inte var perfekt så blundade vi länge för problemen (ibland varvat med att faktiskt överkomma vissa av dem), just för att vi verkligen älskade varandra. Kärlek övervinner allt, eller hur? Nej, tydligen inte. Vi skiljdes som vänner och jag trodde att jag hade koll på läget. Jag visste att han hade träffat en ny, men jag var inte arg på honom för det. Jag vet ju hur det känns att bli kär, går inte att kontrollera. Men jag kunde inte förneka vare sig för honom eller mig själv att jag fortfarande var kär i honom, och förmodligen kommer jag fortsätta vara det länge till. Han vill vara min vän, jag vet att han bryr sig om mig, men jag behöver just nu undvika honom.

Jag hoppas att jag kan vara hans vän i framtiden, men just nu behöver vi bara komma överens på grund av att vi har barn ihop. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag vissa dagar hatar honom, så fort jag ser honom kommer förälskelsen tillbaka och när han gått hem till sitt så bara grinar jag. Det är känslomässigt påfrestande att vara nära en man som jag älskar men inte vill leva med. Vi funkar bara inte ihop under en för lång tid. Så länge vi båda mår bra och allt flyter på så har vi det jättebra tillsammans. Men så fort det knakar i fogarna funkar vi inte alls. Det är inte så att vi slåss och skriker eller håller på, vi är båda två väldigt lugna, men vi stänger båda två in känslor och pratar inte som vi borde med varandra. Jag vet vilka ”fel” han har gjort och jag vet vilka ”fel” jag har gjort, som gjorde att vi gav upp vårt förhållande. Vi har brutit tidigare en gång, så jag antar att vi faktiskt gett varandra flera chanser. Det värsta är att jag minns från våra första månader tillsammans, att jag sade att han en dag skulle lämna mig, på grund av min depression, min ångest och fobierna. Jag tänkte som många pessimister nog tänker, att om jag inte har några förväntningar blir jag antingen inte besviken eller så blir jag glatt överraskad. Så fungerar det inte i verkligheten. Oavsett vad jag säger, så har jag såklart förväntningar, även om de ibland är undermedvetna. Och när kärleken lämnar en, så är det förkrossande oavsett om man har förutsett det eller inte! Att säga en sån sak var att nedvärdera mig själv, och honom och vårat förhållande. För hittar jag den rätte, spelar det ingen roll att jag aldrig kan bli ”frisk” – den rätte vill vara med mig ändå.

Förhoppningsvis kommer jag en dag kunna släppa min f.d man, så att den rätte kan få en ärlig chans. Men just nu, och jag tror det kommer kännas så väldigt länge, är det antingen Min Stora Kärlek och Jag – eller bara Jag.

Lite om varför jag vill blogga

Inlägg jag skrev anonymt från början, men som jag nu bestämt mig för att dela.

Jag har nyligen fått en Asperger-diagnos och är ännu inte redo att berätta för alla vänner och bekanta om det. Inte ens alla i familjen känner till det ännu. Inte för att jag skäms på något vis, utan helt enkelt för att jag har mycket att smälta och landa i. Men jag behöver också skriva av mig och känna mig bekräftad, så jag bloggar lite anonymt ett tag innan jag berättar om bloggen för de jag känner.

Jag pratar inte ofta med andra människor, en del skulle nog kalla mig ensamvarg, men det stämmer inte riktigt, jag tycker om att umgås med folk, bara det är någorlunda stillsamt och mest på mina egna villkor. Men jag uttrycker mig bättre skriftligt, tycker jag själv åtminstone.

Min familj består av världens goaste, sötaste och mysigaste katt och världens vackraste och smartaste unge!

Till mina intressen hör litteratur och teckning. Jag tecknar inte så ofta längre, skriver mest och läser. En del skönlitteratur, men mest facklitteratur. Jag tycker om att lära mig saker, och jag lär mig bäst ur böcker. Tycker ofta att jag har lärt mig betydligt fler saker hemma, än jag någonsin gjort i skolan… Däremot ligger jag lite efter när det gäller sociala grejer, eller att testa saker och ting i praktiken 😉. Men det kommer väl det också, när självkänslan bättrats på lite.

Så, förutom Aspergers syndrom, har jag också dragits med social fobi, agorafobi, cellskräck och hade en period då jag hade mycket svårt att åka buss över vatten (jag inbillade mig att bussen skulle krascha ner i vattnet och dränka oss allihop). Hemsk höjdskräck på det, samt depressioner, sömnproblem (svårt att slappna av, plus att jag drömmer mycket mardrömmar), ångest och panikattacker. Har inte klarat av att slutföra någon utbildning efter gymnasiet, mer än kortare distanskurser på en termin. Och jobb har inte heller gått så bra, det längsta arbete jag haft var på ett år, och det var ett extrajobb jag hade på helgerna… Drömmen är att bli författare. Men vilket jobb som helst som inte kräver mer kontakt med människor än absolut nödvändigt, skulle jag inte tacka nej till.

Det är egentligen konstigt att det inte funkat att arbeta för mig, för när jag väl gör det så gör jag det ordentligt. Jag avskyr fuskarbete, och jag jobbar tills jag är klar! Är perfektionist. Kommer förmodligen ändra den här texten både en, och två och förmodligen tio gånger till.

Det var jag det!

Ett turbulent år

Alla tankar bara snurrar i hjärnan och fastän jag pratat slut på mamma och fyller sida upp och sida ner i min dagbok, fortsätter tankarna härja. Med min misse Kitty i famnen försöker jag härmed med detta istället och ser vart det leder…

Turbulent år, inte alltid negativt men inte alltid så positivt heller. Skilsmässa för det första. Skedde i samförstånd, det var något vi båda ville. Mormor somnade in väldigt hastigt, det var på ålderns höst men döden kom mycket snabbt och oväntat. Begravningen ägde rum i våras och jag har fortfarande inte begripit till fullo att hon inte finns mer…

Plötsligt står jag som frånskild och ensamstående mamma med en värld som bara rämnar omkring mig. Depression och ångest mitt i sommaren, så svår att hantera att jag inte lyckades ta mig ut ens på balkongen på en vecka. Arbetsträning som jag precis kommit igång med fick avbrytas. Jag oroar mig mer än någonsin för ekonomin. Och när jag börjar känna stadig mark under fötterna, får jag resultatet från utredningen tidigare i somras. Aspergers syndrom.

Blir en stor klarhet i varför jag är som jag är. Varför jag hade så svårt med det sociala i skolan. Varför jag ofta kände mig som en utomjording som av någon anledning råkat hamna på Jorden. En stor dos bitterhet också. Hur hade livet sett ut om jag fått diagnosen redan som barn? Eller åtminstone i tonåren? Men jag vill inte leva med bitterhet. Jag vill kunna stå på egna ben och inte vara den som ger upp. Vara en bra mamma, och lyckas komma ut i arbetslivet. Att jag nu mitt i depressionen fick ett litet intresse för att blogga, är därför något värt att hålla fast vid. Att jag alls känner intresse för att göra något igen, är i alla fall nåt.

Ångest

Försökte skriva ett inlägg igår, men det slutade med att jag blev arg för att jag inte kunde formulera mig som jag ville och började slå på tangentbordet!

Är i en svacka just nu. Iväg till psykakuten i onsdags, efter en ångestattack under arbetsträningen som var värre än vanligt, gick inte över så fort som det brukar, och där fick jag sitta hela eftermiddagen. Fick sedan gå hem med ett löfte från läkaren att hon skulle skriva ut en medicin åt mig, att ta vid behov. Dvs tabletter jag kan ta när jag känner att ångesten är på väg. Jag ska senare i sommar ha uppföljningssamtal med en läkare, när jag vet bättre om depressionen och ångesten är tillbaka eller om detta var en tillfällig svacka, och om jag i så fall behöver en annan medicin eller om det räcker med de här tabletterna.

Fick vara ledig från jobbet igår, bra det, för jag mådde inte bra. Försökte sysselsätta mig med att städa lägenheten inför flytten. Ringde om nycklarna som jag hoppades att jag skulle få i mitten av juni, inga bra nyheter där… Begriper inte alls hur jag ska hinna flytta samma dag som nya hyresgästerna ska flytta in i den här lägenheten!

Samtidigt har jag tusen och en andra saker jag oroar mig över. Gick runt med oro i kroppen och hjärtklappning hela dagen. Kunde inte äta, fick huvudvärk. Blev arg på mig själv för att jag är så konstig, funderade på att dö, somnade runt kl 17 på eftermiddagen och sov till 20 på kvällen, då irriterande grannar väckte mig med sina ljud, var några barn som lät. Tittade på en hästfilm, blev arg igen, lade mig i sängen och grinade och somnade igen runt kl 23. Drömde att jag var mitt uppe i flytten och vaknade stressad nästa morgon. Somnade om och låg kvar i sängen till runt 11-12 på förmiddagen. Efter det tvingade jag mig själv att ta mig till affären och köpa mat. Köpte två rymdfilmer också, två för 99 ni vet & och nötter och choklad, men även en del nyttiga saker. Ska göra ett nytt försök att faktiskt äta middag sen, men har inte alls någon lust att gå ut något mer.

Pendlar just nu mellan att tänka att allt ordnar sig, för det brukar det göra, och att ingenting någonsin kommer att ordna sig och att det är lika bra att ge upp. För jag är trött och jag har ingen ork och ingen lust att göra något mer i detta liv!

Jag vill bo ute i skogen, ha en häst att rida på, kanske… AVSKYR stan och alla människor som ska vara så helt omöjliga att tolka!!

Mycket på gång

Nej, jag bloggar inte så mycket nu och läser inte heller andras bloggar eller forum, eller nåt annat ”socialt”. Dels för att jag nu har det billigaste i internetväg, så jag kan inte surfa hur mycket som helst (vilket kanske bara är bra), för då försvinner internet för mig, och det vore inte bra för jag måste ju kunna betala räkningar. 😉 Men jag dyker upp lite då och då!

Annars då? Jo, jag har börjat med arbetsträning, förbereder flytt, varit på begravning (och det vill jag skriva mer om, men det blir inte ikväll) och jag har varit på första mötet vad gäller min kommande utredning! Fått hem blanketter att fylla i, inte det lättaste när jag ärligt talat inte kommer ihåg så mycket av hur jag tänkte och kände när jag var barn… Men i juli sätter det hela igång på allvar, så snart har jag nog svaret på om jag har Aspergers eller inte.

Och ja, helgjobbet har jag också. Och son och katt. Katten skrämde livet ur mig idag, då hon nästan föll från balkongen (tre våningar upp!); halkade med bakbenen på räcket och hängde och dinglade en hårsmån från döden några kvalfyllda sekunder, men så lyckades hon rädda sig och blev sedan hårt kramad av en matte med alldeles skakiga ben! Hugaligen! 😨

Nu är jag helt själv med katten en vecka, för sonen är i stugan med farmor och farfar. Förutom jobb imorgon och arbetsträning på tisdag och onsdag, har jag ingenting planerat. Ingen psykolog eller nånting, en sån skillnad från den här veckan, då jag har haft möten varje dag.

Annars skriver jag mest på mina böcker. Sedan separationen har jag lyckats korrekturläsa 1 ½ av mina manus!

Nåja, ett litet livstecken var det här bara!

Ha det gott i sommarvärmen!

Vad är på gång?

Känner att jag behöver lista vad som har hänt i mitt liv på sistone, så jag får nån ordning på tankarna.

För det första har jag varit modig och gått emot signalerna om fara i hjärnan och utmanat några fobier jag har. Jag har ringt viktiga telefonsamtal! Om socialbidrag och till Försäkringskassan, jag har även personligen besökt Försäkringskassan. Det bästa med detta? Att jag inte fick panik en enda gång utan höll mig hyfsat lugn och dessutom lyckades få svar på mina frågor!

Jag har varit iväg till en läkare också för att lugna mina nerver. De senaste månaderna har jag börjat inbilla mig saker och ting i och med att jag haft ont i sidan och armen domnade bort på mig i december. Mina egna åtgärder fram tills nu har varit att sluta äta godis (vilket jag har hållit på väldigt bra, även om jag några gånger har gjort chokladbollar åt mig och kladdkaka!) Jag har också ansträngt mig att göra yoga varje vecka och totalt sedan januari, tror jag, bara struntat i det tre gånger. Så jag har märkt att när jag sköter yogan som jag ska och inte äter en massa socker, mår jag bättre i kroppen, är lugnare och har inte lika ont. Huvudvärk är inte så vanligt längre, dels för att jag för ca 1 år sedan slutade använda hårschampo (ja, det hjälpte faktiskt mot huvudvärken!) och dels för att jag har fått bort mycket socker ur kroppen. Hjärnan hinner gå ner i varv innan nästa kick, liksom.

När jag äntligen fick en tid hos läkaren lyckades jag också ta mig dit helt själv och även om händerna började skaka och bli svettiga i väntrummet så kände jag att oron var hanterbar. Jag drabbades en kort stund av panik, men koncentrerade mig på att ta djupa andetag nerifrån magen och tillslut lugnade det ner sig. Läkaren var genomtrevlig dessutom! Visade stor förståelse för min oro och såg till att kolla både lungor, hjärta, blodtryck och vad heter det… EKG? Tog också blodprov, kort panikvåg även där när nålen närmade sig, men hon som tog provet märkte det och såg till att prata med mig hela tiden, samtidigt som jag kunde fokusera på en grön tofs hon hade hängt upp där lite strategiskt. Hur som helst, förutom att jag ännu väntar på resultatet från blodproverna så hittades inga fel på mig!

Känner att jag behöver ta itu med sömnen, bara. Lägger mig för sent om kvällarna och sover oroligt, börjat få märkliga drömmar… Katten väcker mig och vill leka och gosa, men som tur är kommer inte sonen in till mig varje natt längre, och det är så skönt!

Nästa stora grej är att J äntligen har hittat en lägenhet åt sig! Första maj flyttar han ut. Jag letar vidare, men imorgon ska vi i alla fall skriva över den här lägenheten på mig så att jag kan ansöka om bostadsbidrag.

Sist men inte minst har jag äntligen fått en tid inbokad för studiebesök på en eventuell praktikplats! Så snart kommer jag faktiskt få börja med min arbetsträning! 🙂 Känner att psykologen kombinerat med Samspelet (som jag nämnt tidigare) verkligen har satt fart på mig. En gång i veckan går jag dit och tecknar, en annan dag i veckan går jag dit bara för att sitta i en liten grupp och prata om ditten och datten och Må bra-kursen på måndagar har också gett mig en puff i rätt riktning. Målargruppen var jättebra att börja med, avslappnad atmosfär och inga krav men en kursledare som är trevlig och ger bra tips så att man också utvecklas lite vad gäller konsten. Särskilt den gruppen har fått mig att börja prata mer, jag känner mig tryggare och det är roligt att lyssna på de andra även när jag ibland inte håller med dem. Det känns helt ok att vi alla tycker olika, för det blir inga bråk, vi får vara oss själva. Men bara en sådan liten sak som att jag kan äta där, de bjuder på frukt och te, jag tycker inte om att äta bland folk. Att äta med folk omkring mig, det gör jag bara när jag känner mig helt trygg. Det är därför jag inte klarar av hotellfrukost. Igår tog jag en frukt när det bjöds på i målargruppen, och då slog det mig att här är jag trygg, jag sitter här och äter med andra människor och har trevligt, så himla lugn och glad jag kände mig då!

Det här måste vara något av det bästa jag har gjort, när jag klarar av att äta bland andra, ringer telefonsamtal och besöker främmande platser helt själv (det funkar bra så länge jag vet i tid när jag ska dit, så jag kan orientera mig några dagar innan och förbereda mig) – för bara ett halvår sedan hade allt detta varit omöjligt!

Tillbaka till vardagen

Idag började sonen dagis igen, dags att masa sig upp ur sängen i tid varje morgon.

Nu har jag ju det så att jag inte jobbar i veckorna än (bara ca 3 timmar varje helg), men det finns ändå mycket att tänka på och göra om dagarna. I mitt fall bland annat att träffa psykologen och vara med i aktiviteter på Samspelet, vilket ska hjälpa mig att komma på fötter så att jag kan delta i det vardagliga livet utanför lägenheten igen (just nu är det något enstaka möte i veckan, men snart kommer detta utökas betydligt, och det ska förhoppningsvis leda till praktikplats eller rent av ett riktigt jobb).

Jag gör allt i min makt för att kämpa mig igenom depression, ångest och fobier för att kunna bli den person jag egentligen vet att jag redan är!

Fysisk träning är ett steg i den utvecklingen. Att bryta gamla vanor, det är en utmaning för alla människor. Min hjärna har fått för sig att många, helt ofarliga saker, är farliga och jag reagerar med att fly eller gömma mig. Det kan vara från något så enkelt som att ringa ett telefonsamtal eller ens svara när någon ringer… Detta, att jag vill börja träna igen, är ett starkt tecken på att det senaste årets arbete med min hjärna verkligen har lönat sig, och att det går åt rätt håll! Jag vill verkligen lyckas med det här, fortsätta utmana mig själv, ta mig igenom rädslan och komma ut starkare på andra sidan. Jag SKA bryta de här dåliga vanorna jag haft i så många år, det här året ska jag verkligen lyckas!

Jobbigt inlägg att skriva, jag brukar inte lova saker, för lovar jag något kan jag inte bryta löftet, och om jag ändå gör det kan jag må dåligt i åratal… Att avge löften brukar jag undvika, för att jag alltid ”vet” att jag ändå kommer misslyckas, på grund av mina ologiska rädslor, och då blir jag så besviken på mig själv. Men det är också en av de där ovanorna, att låta rädslan styra. Och hur läskigt det än känns, så ger jag nu mig själv det här löftet: 2012 var början på min (medvetna) resa att må bättre inne i huvudet, den resan fortsätter jag på nu 2013, men jag tänker inkludera min fysiska kropp i det hela! Det kanske går an att be om ursäkt, om man råkat bryta ett löfte till någon annan, men det är svårt, om inte omöjligt, att bryta ett löfte till en själv – för jag kommer aldrig kunna ge mig själv en riktigt övertygande bra ursäkt, som min både hjärna och mitt hjärta sväljer med hull och hår!

Personlig utveckling – reflektion

Av och till under några år (och särskilt under det här senaste året!) har jag som några av er säkert vet, jobbat med personlig utveckling för att få bukt med depression, ångest och fobier – och att finna livsglädjen igen.

En sak som jag har märkt är väl bland annat hur osynlig vissa förändringar hos mig själv kan vara ibland. Jag kan läsa en text och tänka att det verkar vettigt och sen glömma bort den. Efter flera månader (eller år rentav) upptäcker jag texten igen och läser den på ett helt annat sätt och plötsligt faller flera bitar på plats! Och att den förändringen sker beror på flera faktorer: jag kanske har bearbetat en viss aspekt av mig själv tillsammans med psykologen, eller kanske stött på ett liknande fenomen om mig själv, hos andra människor. Att spegla sig i andra kan ibland öppna upp ögonen på en! Kanske har jag stött på nästan likadana texter, som varit formulerade på ett annat vis som jag lättare förstått, i och med att jag läser mycket har flera av mina insikter kommit från vanliga skönlitterära böcker, eller faktaböcker som egentligen inte haft med ämnet psykologi att göra!

Att skriva själv har också varit en del i min själv-terapi. Inte sällan utgör karaktärerna en spegling av mig själv, inte alltid huvudpersonen, utan jag har gått lika mycket in i skurkrollen som i hjälterollen och många gånger kunnat identifiera mig mer med till exempel diktatorn i berättelsen, än med någon annan. Det är tröttsamt ibland med all information och dåligt formulerade texter kan rentav ha fått mig att slå bakut. Jag fick tampas med frågor som ”varför ska bara jag förändras?” eller ”är det inte meningen att vi alla ska kunna vara oss själva?” Numera tycker jag istället, för det mesta, att allt jag hittar är riktigt intressant! Jag vill inte förändras till någon jag inte är, utan snarare gå in mer i den jag faktiskt är – om ni fattar.

Personligen har jag sedan barndomen tampats med att inte vilja synas och höras, samtidigt som det är exakt vad jag har velat! Jag har väntat på andras godkännande för att kunna fortsätta med det jag gör (och ja, jag gör fortfarande så rätt ofta), utan att riktigt tänka på om det verkligen varit något jag själv vill. Samtidigt förstår jag nu i efterhand att det kanske inte alltid verkat så i andras ögon…

Jag gick estetiska programmet på gymnasiet (dels för att det var det jag kände att jag kunde klara av just då, men också för att jag ville det), valde att avbryta vidare studier för att istället bilda familj och har i hela mitt liv varit säker på åtminstone en sak om mig själv – det att jag vill skriva. Jag glömde bort det ett tag, ville imponera på ”alla” och slösade en massa tid och energi på kurser och program på högskolenivå som jag ända in i hjärtat kände inte ledde någon vart. Även om jag har mina tvivel, så känns det ändå som att det inte finns något annat alternativ för mig än att bli författare. Jag tänker inte börja plugga igen (möjligen kan jag tänka mig en och annan skrivarkurs), jag känner mig helt bergsäker på mitt val att vilja ha ett deltidsjobb (som kan vara vilket som helst, bara jag i grunden trivs med kolleger och mår bra på jobbet), så att jag kan ägna så mycket tid som möjligt åt familjen och skrivandet. Det är vad jag känner är viktigt för just mig! Jag vill må bättre för att få bättre självkänsla, så att jag kan fortsätta känna mig trygg i det valet och orka kämpa för det.

Jag vill också ha vänner nu (alltså vänner i samma stad där jag bor, som jag kan träffa på en mer daglig basis). Jag är dock lite av en ensamvarg. I skolan kunde jag aldrig begripa varför kompisar ville träffa mig på helgerna också, när vi umgicks hela veckan, både i skolan och efter skoltid. Helgerna ville jag gärna ha för mig själv, men jag kunde göra undantag ibland om vännerna lockade med filmkväll med pizza, godis och massa skitsnack och trams (som jag faktiskt också har behov av, även om jag oftast föredrar lite mer meningsfulla diskussioner)!

Hur som helst, den senaste insikten jag har haft handlar om konst. När det gäller att teckna och måla har jag varit blockerad i flera år. Sedan jag slutade gymnasiet har det inte blivit mycket tecknande alls, fått vissa ryck ibland men det har snabbt ebbat ut. Jag har skyllt på mina prioriteringar. Att jag skriver istället. Och det är väl delvis sant, men det jag kom på nu i dagarna, efter att jag gått med i målargruppen på Samspelet och börjat följa en blogg vars innehåll är dikter och teckningar helt i blyerts (!), är att blockeringen väldigt mycket berott på att min dåliga självkänsla. Jag har jämfört mig med andra, försökt härma och bli lika ”duktig” och därmed målat, ritat, tecknat sådant som inte är min stil! Jag är inte särskilt duktig med färger. Har alltid föredragit att teckna i blyerts, sedan tonåren har jag även gillat att lägga till lite färg (med färgpennor) men inte låtit det ta över.

För cirka en vecka sedan började jag teckna igen. Idag blev teckningen färdig. Det var svårt, jag hade glömt hur man ritar armar, händer och fötter och jag fick tänka till hur jag skulle lösa det problemet. Men jag levde mig för första gången på alla dessa år verkligen in i teckningen och tyckte det var roligt med utmaningen! Och framför allt, så tillät jag mig att göra den på mitt sätt! Det är inget mästerverk, men jag är nöjd och glad och väldigt stolt över att jag fick ur mig… mig själv, helt enkelt! Så det är väl vad jag ska försöka rikta in mig på hädanefter.

Alla människor är olika, vi är alla unika. Jag ska göra det jag tycker är roligt, för att uttrycka mig själv, inte för att vinna uppmärksamhet eller jämföra mig med vad andra gör. Det är helt OK att tycka andras arbeten är bra, utan att genast låta det betyda att det jag gör är dåligt. Det jag vet att jag mår bra av att göra, är just att teckna och skriva (och läsa och pyssla med min blogg), så det är klart att jag ska prioritera dessa intressen, nära dem – men göra dem på mitt sätt, uttrycka mig själv och ingen annan!

Några länkar som hjälpt mig i självterapin (som jag tycker är självklart att lägga tid på, i kombination med professionell hjälp hos en psykolog):

  1. http://nollkommasjumillimeter.wordpress.com/
  2. http://www.terapisnack.com/
  3. http://www.yogajournal.com/
  4. http://zenhabits.net/meditate/

Sciencefiction-mässa!

I helgen var det dags för scifi-mässan som jag sett fram emot de senaste veckorna!

Farmor och farfar ställde tveklöst upp som barnvakter från fredag till söndag och strax efter lunch i fredags tog jag och J tåget till Stockholm, där vi checkade in på ett hotell med fantastisk utsikt!

Passade på att träffa min pappa som bor där i trakterna, som vi åt middag på restaurang med. Blev flera trevliga timmar av umgänge. 🙂

På lördagen tog jag och J pendeln till Älvsjö, platsen för mässan, och ställde oss i en lång kö som fick oss att undra om det skulle ta en timme att ens komma in. Men det tog bara cirka en kvart, i alla fall i kontantkön, flöt på så snabbt och fint så!

Just då hade det inte kommit så mycket folk som jag hade förväntat mig, men kanske en timme senare, när våra fötter ömmade så vi fick sätta oss ute i den mer syrerika hallen för att vila, var det fullpackat. Vi satt kvar i hallen ganska länge och bara andades. J pratade med någon han kände igen, som var sysselsatt med att radiostyra en R5-D2 (Star Wars), vars ljud gjorde oss så pass nyfikna att vi slutligen kom upp på fötter igen!

Väntade in far min, som bestämde sig för att också besöka mässan, och gick sen ett varv till med honom.

Under det där andra varvet passade jag på att konfrontera ännu en av mina fobier, nämligen att ta social kontakt med någon jag inte känner (krävdes en del mental förberedelse, faktiskt) och ställde mig att växla några ord med Elin Holmerin (som har hemsidan/bloggen Undrentide, ett förlag som ger ut svensk fantasy) vars böcker och smycken varit en del av drivkraften att besöka mässan. Jag fastnade slutligen för ett smycke som gick i rött, favoritfärgerna är annars blått och lila, men här fångade det röda min uppmärksamhet i och med att det satt en liten trollslända på det. Älskar trollsländor!

Blev inga böcker inhandlade, däremot, lite för ekonomiskt begränsad för det, men annars hade jag siktat in mig lite på uppföljaren till Eldfloder av Elin Holmerin, som jag har läst och tyckte mycket bra om, samt I nattens mörker av Nathalie Sjögren. Men då har jag ett par böcker på att-läsa listan inför 2013.

Vi åkte hem på lördagen, då både jag och J hade jobb på söndagen, men vi kände att för att vara första gången på en mässa var det fullt tillräckligt att bara vara där några timmar en av dagarna.

Foton då? Tja, med människor som ställde sig i vägen, lite småknäppa ljusförhållanden och med tanke på att jag inte är en särskilt bra fotograf så blev kvalitén på just mina foton inte så särskilt inspirerande… Men några bilder bjussar jag på i alla fall!

Nu ska jag återgå till sonen, som är hemma från dagis den här veckan då han i söndags åkte på vattkoppor. Han är pigg och som vanligt, ingen feber, lite snorig bara, inte så mycket prickar, men vattkoppor likväl så han får inte gå ut på ett tag med tanke på smittorisken… Rastlöst litet lejon instängd i en lägenhet – dålig kombination!