www.vaala.se

Sommar igen

Tiden flyger förbi i vanlig ordning. Sonen har sommarlov medan jag jobbar på lite till innan semestern.

Ett par veckor ska han nu vara hos sin pappa (förutom helgerna) så jag känner mig lite småledig ändå. För en gångs skull kan jag ju faktiskt använda min egen dator om dagarna! Jag har visserligen en laptop, men eftersom jag inte varit på skrivhumör på sistone (varit för mycket skrivande på jobbet för att jag riktigt ska ha lust att skriva på fritiden också) och det är vad jag främst använder laptopen till, känns det mest som att jag har slösat tid på tv-serier (visserligen har jag läst mycket också och lyssnat på ljudböcker).

Efter jag blev klar med skrivandet av senaste boken har det varit svårt att släppa karaktärerna för att börja på något nytt. Brukar vara så, har en massa idéer som snurrar runt, men så ploppar det upp tankar och minnen från senaste projektet och så får jag ingen ro i kroppen.

Det släpper förr eller senare. Egentligen borde jag väl gå på förlagsjakt innan jag börjar på något nytt ändå, men jag har som vanligt lite förlagsletar-fobi, så det lär nog dröja ett tag till. Det som stoppar upp mig mest är tanken på att skriva följebrev. Jag skriver en bok på 800 sidor men ett följebrev på knappt en sida känns omöjligt.

Fokuserar på träning istället. Gjort upp ett träningsschema åt mig som jag nu satt igång med på allvar. Jag cyklar dagligen så konditionen är det inga större problem med, men jag har börjat få lite mage och dessutom mer ont i ryggen än vanligt, så det är absolut dags att tänka på hälsan lite mer! Försöka skära ner på godis är svårare…

Hittade en app som jag tänkte kan få ut mig i naturen lite mer också, iNaturalist, där man ska ta kort på djur och växter. Med hjälp av andra som använder appen, eller genom att jämföra liknande bilder av djurraser och växtsorter som blivit inlagda, kan man ta reda på vad det är man har hittat 😊

Så ser den allmänna planen för sommaren ut i alla fall. Får väl se i slutet av augusti sedan vad som eventuellt gått snett 😉

Att skriva – och sen?

Jag tycker väldigt mycket om böcker. Det vet alla som känner mig. Jag tycker om att både läsa och skriva.

Förra helgen blev jag klar med en bok (ca 153 590 ord). Under min ledighet i slutet av augusti blev jag klar med en kortare berättelse (ca 36 595 ord). Innan dess var det dock 2014 jag skrev en hel bok (ca 123 786 ord). Efter 2014 var det en hel del depression, terapi, utredningar och sedan började jag plugga igen när jag mådde bra nog. Boken jag i helgen blev blev klar med har jag skrivit sporadiskt på under de två åren jag pluggade, men första utkastet (crap och skitdåligt) skrev jag redan på högstadiet!

Jag tycker som sagt mycket om att skriva. Det är terapi för mig, inget som stressas fram. Jag kan skriva på en och samma berättelse hur länge som helst, lätt 10-15 år. Jag växer, förändras och får nya erfarenheter och då råkar mina karaktärer ut för detsamma.

Nu får den vara klar (för denna gång)! 700 sidor exakt fick jag den till 😉

Jag vill absolut vara en författare. Jag har bara ett problem – jag är inte så intresserad av runt-i-kring-arbetet. Manusen samlas på hög här och några av dem är faktiskt riktigt bra, tycker jag själv, men det finns en stor risk att de aldrig kommer lämna det här hemmet. När jag är klar med en bok, går jag in i nästa projekt, nästa bok. Håller jag på med en berättelse, finns inte de andra. Jag kan byta under pågående arbete men då blir det att jag hänger mig helt åt det istället. Ibland några månader, ibland flera år, för att sedan gå tillbaka till det gamla och då snöar jag in mig på det igen.

Att skicka in manus till förlag har jag gjort, men det är många år sedan nu. Dels har depressioner, utredningar och terapi och sedan skolan tagit all energi. Böckerna har hjälpt mig, men att kontakta förlag eller ens tänka på att sätta igång med arbetet att få något utgivet har jag inte alls orkat med. Och dels hör jag skräckhistorier om att åka ut bland folk och göra reklam för boken (bokturnéer och intervjuer kort och gott) och hela det köret har bromsat upp. Jag har i botten social fobi och vill inte alls göra sådana saker. I en perfekt värld skulle det se ut så här: 1) jag skriver en bok, 2) den trycks och ges ut och 3) jag börjar skriva på nästa bok. Den första får klara sig bäst den vill, typ.

Jag gillar småpillet förstås. Låta någon annan läsa, komma med synpunkter, peka på stavfel och knasiga meningar, någon som säger vad hon/han tycker. Jag har som sagt svårt att släppa mina berättelser, det finns alltid något att förbättra. Den delen med själva processen att få en bok utgiven skulle jag förmodligen bara tycka är roligt. Då får jag gotta ner mig igen, lägga till eller ta bort kapitel här och där, det gör jag hela tiden! Men det där sociala… Att synas, göra reklam, marknadsföra… Varför bloggar jag ens?! Jag har ingen aning, på ett sätt känns bloggandet inte som något officiellt. Inte många läser min blogg eller kommenterar, för jag försöker inte göra reklam för den. Ett eller annat inlägg kanske länkas på Facebook i ett försök att bli mer framåt, men där syns det bara för vänner då jag låser det mesta av mitt innehåll där. Känns mest som att jag är i min egen lilla värld när jag bloggar, i mina egna tankar, och att den inte blir läst av någon där ute i verkligheten.

För några år sedan försökte jag vara mer framåt. Var med i skrivklubbar på nätet, hade en särskild blogg som handlade enbart om skrivande, hade Twitter, såna saker. Men jag blev bara att må dåligt av allt det. Det kändes som en tävling. Jag satt mer ute på internet än jag faktiskt skrev på mina berättelser! Så jag lade ner det hela.

Nu vet jag inte riktigt vad jag håller på med eller vad jag vill. Jag fortsätter skriva såklart, en dag kanske det blir nåt, eller så blir det ingenting. Manusen ligger här hur som helst, de går ingenstans. Och fler lär det bli!

Dagen efter flytt

En sån dag det har varit!

För mig började den runt kl 02 inatt. Jag lade mig sent, runt 00.30-01, somnade aldrig riktigt in, låg och skruvade mig, halvsov väl, för hade drömbilder omkring mig, men var ändå kvar i mig själv. Klockan 02 vaknade jag med ett ryck, kommer inte ihåg varför, och sen var jag klarvaken och pigg!

Låg i sängen och skrev på en novell till klockan 04-05, fortfarande pigg, det var ljust ute. Dimma. Tog fram kameran och tog kort på min nya utsikt (sov i nya lägenheten första gången), inte så mycket som syntes av den eftersom det var dimma, men det var rätt fränt. Jag har en fantastisk utsikt numera!

Nåja, blev kvar uppe, småplockade lite, tog ett bad, åt frukost. Pysslade med musikmappen på datorn, försöker rensa bort musik jag ändå inte lyssnar på. Lade över ny musik på mobilen. Halv 9 eller så gick jag ner till gamla lägenheten – dags att börja städa. Mobilen följde med, kopplade in den i min lilla stereo som jag lämnade kvar i gamla lägenheten för det syftet. Och där blev jag kvar hela dan. Glömde tiden, när jag väl kommer in i nåt har jag mycket svårt att sluta mitt i, så jag städade utan paus och utan mat (drack vatten en gång), från ca 09 på morgonen till kl 17 på eftermiddagen. Då kom farmor och farfar med Kaspian, för han ville hem. De pysslade runt lite i nya lägenheten och fixade pizza till kl 18. Då hade jag inte mycket kvar, men började känna av hungern. De hjälpte mig med det sista av städningen, hade då bara badrummet och hallgolvet kvar. Kl 19 på kvällen var gamla lägenheten helt färdigstädad, äntligen!

Arbetsskada råkade jag ut för också. Råkade dra lillfingret ur led när jag försökte städa bakom elementet i vardagsrummet. Fattade inte vad jag hade gjort, fingret gjorde plötsligt väldigt ont och såg lite snett ut, och utan att tänka något vidare på vad jag gjorde drog jag rätt det. Vilket gjorde ont. Hann undra om jag lyckats bryta lillfingret, sedan försvann den lilla svullnaden och värken gick över. Fingret är precis som vanligt, går att vicka på det och det känns ingenting. Men jag har fortfarande två blå-lila streck på diagonalen, på sidan av fingret där det blev snett och svullet. Hm.

Nåja, vidare med dagen: Pysslade lite med nya lägenheten, badade Kaspian, nattade (han kommer ännu i skrivande stund upp ur sängen då och då) och sen fick jag bråttom att rädda akvariefiskarna!

De har jag inte haft tid eller plats för, helgen har varit minst sagt kaotisk, och nu simmade gamle Kung Triton (en botia striata eller zebrabotia) upp och ner (fortfarande vid liv) och två neontetror hade kolat. Bråttom, bråttom med att rota fram alla akvariegrejer, hittade en plätt där det fanns plats för dem och med ett kontaktuttag i närheten. Satt sen och pratade med Kung Triton som En Äkta Knäppgök och mådde dåligt för att jag tagit livet av två fiskar. Algätaren var som vanligt, dvs. enstöring; ”gömmer mig bakom pumpen, stör inte!” Hittade ett av mina långa hårstrån i växttrasslet, Triton hade en lång rand längs sidan, så jag är lite orolig att han kanske fastnat i hårstrået… Nåja, går inte att göra mer nu än att vänta och se. Han simmade åt rätt håll när han väl kommit ner i akvariet, men det såg kämpigt ut.

Anledningen till att jag är nojig, är för att han har funnits med väldigt länge. Inte säker på exakt hur länge, men det måste vara mer än tio år vid det här laget. Han har överlevt många svåra saker: varit ensam överlevare när jag begått nåt misstag med pH-värdet eller temperaturen så alla fiskar till min stora sorg hamnat upp och ner, hoppat ur akvariet ett flertal gånger, blivit jagad av katten… Ja, det går att räkna upp mer. En pump jag hade förr, simmade han in i och fastnade i en grej som snurrar väldigt fort för att luften ska cirkulera (ok, trött i hjärnan just nu, ha överseende med att jag har lite svårt att hitta de rätta orden). Den pump jag har numera, sedan några år tillbaka, är mycket bättre, den är säker – fiskarna kan inte råka simma in i den (Kung Triton råkade dock bara inte, han simmade högst medvetet in i den, flera gånger, för den alstrade lite värme och det var mörkt, han gillar mörkt, han har en egen grotta). Hur som helst, så har han blivit väldigt speciell för mig. Det vore verkligen ett ovärdigt slut för honom att dö på grund av en flytt (eller för ett av mina hårstrån), för sådant har han också klarat galant ett flertal gånger, där andra fiskar blivit för stressade och dött.

Ja, det blev nästan ett helt inlägg om en fisk. A person’s a person, no matter how small. /Horton

Mycket på gång

Nej, jag bloggar inte så mycket nu och läser inte heller andras bloggar eller forum, eller nåt annat ”socialt”. Dels för att jag nu har det billigaste i internetväg, så jag kan inte surfa hur mycket som helst (vilket kanske bara är bra), för då försvinner internet för mig, och det vore inte bra för jag måste ju kunna betala räkningar. 😉 Men jag dyker upp lite då och då!

Annars då? Jo, jag har börjat med arbetsträning, förbereder flytt, varit på begravning (och det vill jag skriva mer om, men det blir inte ikväll) och jag har varit på första mötet vad gäller min kommande utredning! Fått hem blanketter att fylla i, inte det lättaste när jag ärligt talat inte kommer ihåg så mycket av hur jag tänkte och kände när jag var barn… Men i juli sätter det hela igång på allvar, så snart har jag nog svaret på om jag har Aspergers eller inte.

Och ja, helgjobbet har jag också. Och son och katt. Katten skrämde livet ur mig idag, då hon nästan föll från balkongen (tre våningar upp!); halkade med bakbenen på räcket och hängde och dinglade en hårsmån från döden några kvalfyllda sekunder, men så lyckades hon rädda sig och blev sedan hårt kramad av en matte med alldeles skakiga ben! Hugaligen! 😨

Nu är jag helt själv med katten en vecka, för sonen är i stugan med farmor och farfar. Förutom jobb imorgon och arbetsträning på tisdag och onsdag, har jag ingenting planerat. Ingen psykolog eller nånting, en sån skillnad från den här veckan, då jag har haft möten varje dag.

Annars skriver jag mest på mina böcker. Sedan separationen har jag lyckats korrekturläsa 1 ½ av mina manus!

Nåja, ett litet livstecken var det här bara!

Ha det gott i sommarvärmen!

Att vänja sig

Undrar hur lång tid det tar… Med tanke på att jag ännu efter sex år kan tänka, när jag ser maskrosblad, att jag ska plocka in några till marsvinen som inte finns.

Så när jag hör hissen om kvällarna tänker jag att nu kommer min man hem, och känner det gamla vanliga pirret i magen, fastän jag vet att det inte är han. Eller att jag drömmer om den helt vanliga vardagen om nätterna, bara en sån liten sak som att han står där i hallen och ger fiskarna deras morgonmat.

Igår var jag gråtfärdig hela dagen och ångesten låg på lur. Men om det var tankarna på mormor eller den nyligen utflugna maken, det vet jag inte.

En fördel med allt det här (i och med att mannen tog med sig TV:n och jag behöver sysselsätta hjärnan med något kreativt) är att jag i alla fall har börjat kolla igenom alla mina gamla bokmanus, för att se vilka som ska fortsätta sova vidare och vilka jag ska utveckla till äventyr att skickas iväg på förlagsjakt. 🙂

Skrivstopp

Jag har sedan barnsben använt skrivandet som hjälpmedel för att uttrycka mig själv. Jag är inte en bra talare. Alls. Att skriva är mycket lättare än att prata. Jag skriver när jag är glad, jag skriver när jag är ledsen, när jag får panik, när jag vill dö och när jag vill leva! Jag skriver för att minnas, eller för att få ur mig något jag inte kan sluta tänka på.

Det känns därmed lite märkligt att jag de senaste två veckorna knappt har kunnat skriva alls. Man kan tycka att min privata dagbok vore perfekt för ändamålet att skriva av sig om en stundande skilsmässa (och visst, lite grann om det står det allt i den, men mest om tiden före vi bestämde oss för att sätta punkt för förhållandet). Nåväl, dagboken får vila, det gör väl inte så mycket. Men att inte kunna skriva på mina böcker..!

Tankarna går i ett. Det är skilsmässa, det är ekonomi och bidrag, det är lägenhetsletande, det är en sjuk son, terapi, arbetsträning som aldrig riktigt kommer igång som jag vill, städa, handla, tvätta, kan inte gå ner i varv, går runt i cirklar när jag inte har något att göra, glor alldeles för mycket på TV om kvällarna, försöker meditera, gör yoga och motionerar och försöker tänka på kosten.

Ovanpå allt detta snurrar tankarna kring mina karaktärer och vad de pysslar med, hur jag ska lösa det där inledande kapitlet i för att inte framtida läsare ska tröttna efter en sida, eller hur jag egentligen ska göra med de där sista kapitlen som jag skriver om hela tiden (har hittills skrivit ner fyra tänkbara slut på boken!). Vad ska lyftas fram? Kan, eller ska jag, rentav ta bort det där stycket som irriterar mig? Och hur tusan ska jag egentligen lyckas få till den där repliken som bara låter konstig hur jag än skriver den?! När jag väl sätter mig med skrivprogrammet får jag inte ner ett enda ord och när jag lägger ifrån mig datorn haglar idéerna åter över mig och invaderar hela hjärnan, samtidigt som jag undrar om jag kommer få sova en hel natt, eller om det blir antingen sonen eller katten som väcker mig klockan 4-5 på morgonen igen!

Konstigt nog känner jag samtidigt att jag mår bra. Jag går faktiskt runt och är glad! Sjunger och trallar till och med! Ser fram emot framtiden. 🙂 Jag är bara lite frustrerad över att jag inte kan skriva, när jag som mest känner att jag skulle behöva lite verklighetsflykt…