SilverMagpies blogg

Om författandet

Vad är en författare?

För att officiellt kunna kalla sig författare har jag fått höra att man måste ha fått minst två böcker publicerade. Andra säger att man kan kalla sig författare om man bara älskar att skriva och gör det hela tiden, även om det inte blir något publicerat. Åter andra har börjat använda ordet skribent. Skribent kan man kalla sig om man råkar vara en person som skriver hela tiden, kanske får noveller tryckta i en tidning eller som har en stor roman som man jobbar på. Skribent verkar vara mer allmänt accepterat att kalla sig numera, om man skriver men inte har fått en bok publicerad.

Själv bryr jag mig ärligt talat inte så mycket. Jag brukar säga att jag skriver, helt enkelt. Ställer någon följdfrågor kan jag säga att jag gillar att skriva fantasy, lite science-fiction och dikter. Vidare kan jag, om någon visar sig riktigt intresserad, säga att jag har publicerat en bok, men att jag arbetar på en ny version av densamma och att boken heter Själens minnen.

Den första utgåvan som publicerades i februari 2008, kände jag mig inte nöjd med, visade det sig. Jag har därför inte lagt så väldigt mycket tid och kraft på att marknadsföra den. Hittills har jag inte fått höra ett ont ord om den, de recensioner jag har fått har varit positiva. Men personligen ångrar jag ändå det där projektet och har svårt att se vad det är mina läsare gillar med boken. I den form den är i nu, manuset (nästan färdigredigerad och förhoppningsvis redo för förlagsjakt redan i vår) känner jag mig nöjd. Äntligen, kan tilläggas! Nu tycker jag ärligt om det jag själv läser och jag kan knappt vänta med att få dela med mig av av den till resten av världen!

Samtidigt är jag realistisk, så jag vet att det fortfarande kan ta väldigt lång tid innan den dagen kommer. Men på senare tid har jag också börjat kunna förlika mig med mitt något förhastade projekt för fem år sedan. Boken finns trots allt där ute, den går inte att ta tillbaka och jag borde känna en viss stolthet över den, även om det inte var ett förlag som läste, godkände och så vidare och lät trycka och marknadsföra den. Jag skickade in manuset till Recito för att jag just då var nöjd och inte trodde att det kunde göras fler förändringar. Att se den i tryckt format var en ögonöppnare, det kändes med ens mer verkligt och jag var väldigt uppspelt. Och jag såg också hur mycket mer jag kunde göra med manuset! Vilket har lett till att jag nu, snart, har just den perfekta berättelsen som jag ville förmedla från början.

Det har varit några jätteroliga år, verkligen, de här senaste fem åren, att jobba med äventyret, fått lära känna karaktärerna på djupet och kunnat lägga till mer bakgrundsdetaljer. Den stora förändring som tidigare läsare utan problem kommer lägga märke till, är prologen – som är helt väck. Läsaren går direkt in på kapitel ett och prologen har vävts in så fint senare i boken. Kort sagt känner jag mig jäkligt stolt över vad min hjärna har lyckats koka ihop och jag hoppas jag får chansen att visa andra vad jag faktiskt kan! Att jag inte bara slösar med min tid. 🙂

Nej, jag kan inte kalla mig själv författare än, det känns inte rätt. Däremot kan jag utan problem kalla mig skribent med författardrömmar!

Plågad konstnär?

Jag försöker väl egentligen hålla det mest personliga om mig själv utanför bloggandet. Till sådant har jag mina privata dagböcker som jag skriver med hjälp av en gammal hederlig penna på gammalt hederligt papper. 😉

Men nu är det så att jag är den jag är och den jag är påverkar skrivandet – precis som skrivandet påverkar mitt jag. De gånger jag försvinner en tid från bloggvärlden (och från internet överhuvudtaget) beror det antingen på att jag A) är inne i ett skrivarflöde B) har fullt upp med det vardagliga livet som jag inser pågår just nu eller C) är djupt deprimerad. Ingen inbördes rangordning.

Jag blev med tanke på C) här ovan, att undra över varför konstnärliga människor så ofta verkar vara detsamma som lidande människor? Är det en uppmärksamhetsgrej? Får vi får inspiration på det sättet? Eller är det för att det faktiskt kan vara ekonomiskt tufft att vilja satsa på olika konstnärliga yrken? Vilket då alltså kan göra oss lite bittra..? Jag har ärligt talat ingen aning. Finns förmodligen lika många anledningar som det finns plågade konstnärer. Inte alla konstnärer är deppiga av sig heller, långt ifrån! Men den bilden verkar vanligast och kanske fastnar vi lätt i den självbild som andra råkar ge oss. Oss, oss… jag ska väl inte tala för andra här, det har jag ingen rätt till, ber om ursäkt.

Jag verkar jag dock vara den typ av person som ska envisas med att plåga mig själv, omedvetet och av gammal vana (försöker föra in Mindfulness i mitt liv, men det går så där). Jag tänker för mycket. På alla möjliga och omöjliga saker. Har sociala problem, blir inte våldsam eller nåt ditåt, jag skärmar av mig, blir tyst, försiktig, rädd. Vet aldrig vad jag ska säga eller göra i andras sällskap och väljer därför (för att undvika att försätta mig i jobbiga situationer) hellre att stanna hemma än att gå ut bland folk. Ibland träffar jag individer som det bara verkar klicka med och då är jag annorlunda. Det är som om det finns ett osynligt band av förståelse, som bara uppstår helt magiskt. Det är en underbar känsla, för då vågar jag slappna av och kan visa mitt rätta jag – som faktiskt är en rätt trevlig och till och med skojig person. Men jag är ofta rädd. Kan bli skiträdd och nästan gräva ner mig när tankarna ofrivilligt börjar fundera i alltför stora livsfrågor – som, tänk om Jorden plötsligt slukas av ett svart hål?! Jag är livrädd för svarta hål. Det finns nog inte mycket annat som skrämmer mig mer än de saker som sker utanför Jorden och därmed är långt utanför min kontroll. Och så skriver jag science-fiction! Är inte det att tortera sig själv lite extra? För det krävs en del efterforskning (må så vara att jag låter karaktärerna färdas från en galax till en annan under en tidsperiod av endast ett år, jag är mycket väl medveten om att det inte är fysiskt möjligt, men jag tog mig konstnärliga friheter vad gällde den detaljen). Det blir en hel del läsning om rymden, rymdforskning, olika termer. Det blir en del dokumentärer från Discovery. Men hör jag någon nämna svart hål då knyter tarmarna ihop sig i ren panik och jag knäpper av Tv:n direkt! Urfånigt. Blir nog ingen mer sf för mig när jag klarat av den här boken. Fortsätter med min fantasy.

Missförstå mig rätt, jag har älskat att skriva på den här boken! Jag tycker om alla mina karaktärer och hela storyn och precis allt med den! Det här är min hyllning till det intresse för rymden jag hade (och ännu har lite kvar av) som tonåring. Jag hyllar ett intresse som var väldigt stort för mig en gång i tiden. På den tiden då jag nördade ner mig ordentligt i Star Wars-universumet 😉. Jag har fortfarande inte hittat en film jag tyckt bättre om än just Star Wars (även om jag börjat misstänka att det numera beror på en djupt rotad lojalitet mer än något annat).

Detta är också en hyllning till gamla klassiska prins- och prinsessagor – fast ur ett tuffare perspektiv, inget gulli-gull och ingen fars. Jag har alltid tyckt om sagor och berättelser om kungar och drottningar, men har önskat mig lite tuffare kvinnor och en mer neutral syn på skillnader mellan könen. Alltså att det inte skulle vara nån stor grej av det. Min egen bok är den historia jag själv hade velat läsa när jag var yngre, helt enkelt. Jag är nöjd så och behöver inte fortsätta med den här genren när jag väl lyckats släppa iväg den här på egna äventyr.

Men den är inte alls lik sig från den första versionen jag påbörjade som nybliven tonåring. Det blev lättare att skriva om en tonåring efter att jag själv tagit mig igenom de åren. Jag har växt och utvecklats (även om jag inte anser mig ha utvecklats så mycket som jag hade velat), jag vet att det går att överleva de åren och med det på facit kan jag skriva om huvudkaraktären ur ett mer positivt perspektiv. ”Ditt liv är ett helvete just nu men det blir bättre! Bara du håller ut, tar vara på de goda stunder som faktiskt dyker upp oftare än du tror och tillåter dig själv att lära nåt av det”, är kanske vad jag hela tiden, om än undermedvetet, säger till henne – och därmed säger till mig själv också.

Det blir inte lättare bara för att man blir vuxen. Jag dukar under för häftiga depressioner som nästan tar andan ur mig titt som tätt vissa perioder – och de träffar mig likt ett oväntat knytnävsslag i magen varje gång! Men de goda stunderna dyker fortfarande upp. Jag är inte alls så stark som de karaktärer jag uppfinner men på sätt och vis är jag mina karaktärer! Allihop, både de ”goda” och de ”onda”. De hjälper mig att kämpa på, att fortsätta leva, att till och med vara glad att jag lever. Och egentligen, när jag tänker efter, är det jag själv som hjälper mig själv genom att skapa dessa berättelser. 🙂

Jag vill kanske inte vara en plågad konstnär för alltid, men jag försöker i alla fall fortfarande att ta mig ur den bilden av mig själv. Och så länge jag fortsätter försöka, har jag inte misslyckats, även om det känns så ibland.