SilverMagpies blogg

Dagen efter flytt

En sån dag det har varit!

För mig började den runt kl 02 inatt. Jag lade mig sent, runt 00.30-01, somnade aldrig riktigt in, låg och skruvade mig, halvsov väl, för hade drömbilder omkring mig, men var ändå kvar i mig själv. Klockan 02 vaknade jag med ett ryck, kommer inte ihåg varför, och sen var jag klarvaken och pigg!

Låg i sängen och skrev på en novell till klockan 04-05, fortfarande pigg, det var ljust ute. Dimma. Tog fram kameran och tog kort på min nya utsikt (sov i nya lägenheten första gången), inte så mycket som syntes av den eftersom det var dimma, men det var rätt fränt. Jag har en fantastisk utsikt numera!

Nåja, blev kvar uppe, småplockade lite, tog ett bad, åt frukost. Pysslade med musikmappen på datorn, försöker rensa bort musik jag ändå inte lyssnar på. Lade över ny musik på mobilen. Halv 9 eller så gick jag ner till gamla lägenheten – dags att börja städa. Mobilen följde med, kopplade in den i min lilla stereo som jag lämnade kvar i gamla lägenheten för det syftet. Och där blev jag kvar hela dan. Glömde tiden, när jag väl kommer in i nåt har jag mycket svårt att sluta mitt i, så jag städade utan paus och utan mat (drack vatten en gång), från ca 09 på morgonen till kl 17 på eftermiddagen. Då kom farmor och farfar med Kaspian, för han ville hem. De pysslade runt lite i nya lägenheten och fixade pizza till kl 18. Då hade jag inte mycket kvar, men började känna av hungern. De hjälpte mig med det sista av städningen, hade då bara badrummet och hallgolvet kvar. Kl 19 på kvällen var gamla lägenheten helt färdigstädad, äntligen!

Arbetsskada råkade jag ut för också. Råkade dra lillfingret ur led när jag försökte städa bakom elementet i vardagsrummet. Fattade inte vad jag hade gjort, fingret gjorde plötsligt väldigt ont och såg lite snett ut, och utan att tänka något vidare på vad jag gjorde drog jag rätt det. Vilket gjorde ont. Hann undra om jag lyckats bryta lillfingret, sedan försvann den lilla svullnaden och värken gick över. Fingret är precis som vanligt, går att vicka på det och det känns ingenting. Men jag har fortfarande två blå-lila streck på diagonalen, på sidan av fingret där det blev snett och svullet. Hm.

Nåja, vidare med dagen: Pysslade lite med nya lägenheten, badade Kaspian, nattade (han kommer ännu i skrivande stund upp ur sängen då och då) och sen fick jag bråttom att rädda akvariefiskarna!

De har jag inte haft tid eller plats för, helgen har varit minst sagt kaotisk, och nu simmade gamle Kung Triton (en botia striata eller zebrabotia) upp och ner (fortfarande vid liv) och två neontetror hade kolat. Bråttom, bråttom med att rota fram alla akvariegrejer, hittade en plätt där det fanns plats för dem och med ett kontaktuttag i närheten. Satt sen och pratade med Kung Triton som En Äkta Knäppgök och mådde dåligt för att jag tagit livet av två fiskar. Algätaren var som vanligt, dvs. enstöring; ”gömmer mig bakom pumpen, stör inte!” Hittade ett av mina långa hårstrån i växttrasslet, Triton hade en lång rand längs sidan, så jag är lite orolig att han kanske fastnat i hårstrået… Nåja, går inte att göra mer nu än att vänta och se. Han simmade åt rätt håll när han väl kommit ner i akvariet, men det såg kämpigt ut.

Anledningen till att jag är nojig, är för att han har funnits med väldigt länge. Inte säker på exakt hur länge, men det måste vara mer än tio år vid det här laget. Han har överlevt många svåra saker: varit ensam överlevare när jag begått nåt misstag med pH-värdet eller temperaturen så alla fiskar till min stora sorg hamnat upp och ner, hoppat ur akvariet ett flertal gånger, blivit jagad av katten… Ja, det går att räkna upp mer. En pump jag hade förr, simmade han in i och fastnade i en grej som snurrar väldigt fort för att luften ska cirkulera (ok, trött i hjärnan just nu, ha överseende med att jag har lite svårt att hitta de rätta orden). Den pump jag har numera, sedan några år tillbaka, är mycket bättre, den är säker – fiskarna kan inte råka simma in i den (Kung Triton råkade dock bara inte, han simmade högst medvetet in i den, flera gånger, för den alstrade lite värme och det var mörkt, han gillar mörkt, han har en egen grotta). Hur som helst, så har han blivit väldigt speciell för mig. Det vore verkligen ett ovärdigt slut för honom att dö på grund av en flytt (eller för ett av mina hårstrån), för sådant har han också klarat galant ett flertal gånger, där andra fiskar blivit för stressade och dött.

Ja, det blev nästan ett helt inlägg om en fisk. A person’s a person, no matter how small. /Horton

Mycket på gång

Nej, jag bloggar inte så mycket nu och läser inte heller andras bloggar eller forum, eller nåt annat ”socialt”. Dels för att jag nu har det billigaste i internetväg, så jag kan inte surfa hur mycket som helst (vilket kanske bara är bra), för då försvinner internet för mig, och det vore inte bra för jag måste ju kunna betala räkningar. 😉 Men jag dyker upp lite då och då!

Annars då? Jo, jag har börjat med arbetsträning, förbereder flytt, varit på begravning (och det vill jag skriva mer om, men det blir inte ikväll) och jag har varit på första mötet vad gäller min kommande utredning! Fått hem blanketter att fylla i, inte det lättaste när jag ärligt talat inte kommer ihåg så mycket av hur jag tänkte och kände när jag var barn… Men i juli sätter det hela igång på allvar, så snart har jag nog svaret på om jag har Aspergers eller inte.

Och ja, helgjobbet har jag också. Och son och katt. Katten skrämde livet ur mig idag, då hon nästan föll från balkongen (tre våningar upp!); halkade med bakbenen på räcket och hängde och dinglade en hårsmån från döden några kvalfyllda sekunder, men så lyckades hon rädda sig och blev sedan hårt kramad av en matte med alldeles skakiga ben! Hugaligen! 😨

Nu är jag helt själv med katten en vecka, för sonen är i stugan med farmor och farfar. Förutom jobb imorgon och arbetsträning på tisdag och onsdag, har jag ingenting planerat. Ingen psykolog eller nånting, en sån skillnad från den här veckan, då jag har haft möten varje dag.

Annars skriver jag mest på mina böcker. Sedan separationen har jag lyckats korrekturläsa 1 ½ av mina manus!

Nåja, ett litet livstecken var det här bara!

Ha det gott i sommarvärmen!

Att vänja sig

Undrar hur lång tid det tar… Med tanke på att jag ännu efter sex år kan tänka, när jag ser maskrosblad, att jag ska plocka in några till marsvinen som inte finns.

Så när jag hör hissen om kvällarna tänker jag att nu kommer min man hem, och känner det gamla vanliga pirret i magen, fastän jag vet att det inte är han. Eller att jag drömmer om den helt vanliga vardagen om nätterna, bara en sån liten sak som att han står där i hallen och ger fiskarna deras morgonmat.

Igår var jag gråtfärdig hela dagen och ångesten låg på lur. Men om det var tankarna på mormor eller den nyligen utflugna maken, det vet jag inte.

En fördel med allt det här (i och med att mannen tog med sig TV:n och jag behöver sysselsätta hjärnan med något kreativt) är att jag i alla fall har börjat kolla igenom alla mina gamla bokmanus, för att se vilka som ska fortsätta sova vidare och vilka jag ska utveckla till äventyr att skickas iväg på förlagsjakt. 🙂

Broderi

I tonåren älskade jag att brodera!

Det började i syslöjden (en vanligtvis dötrist timme där jag inte ens kunde uppbringa så pass mycket intresse att jag någonsin lärde mig hur symaskinen fungerade), där jag efter en del velande bestämde mig för att prova på ett enkelt broderi, ett korsstygnsarbete med en papegoja som motiv. Därefter fick min syslöjdslärare väldiga problem med att få mig att göra något annat och när hon slutligen lyckades få mig att sy en kudde broderade jag på den med!

Av och till sedan jag blev vuxen har jag broderat lite. I vissa perioder lite mer. När jag var gravid broderade jag en tavla med en bebis på och fyllde i sonens födelseuppgifter senare. Jag broderade också en väldigt omfattande tavla med katter på till min mamma, till hennes 50-årsdag. Annars har det stått rätt så still, precis som med tecknandet.

Men nu tänker jag börja igen! Fick ett par dukar av mamma när jag hälsade på henne, som det ska broderas påsk- respektive julmotiv på. Har aldrig broderat på en vanlig duk, men eftersom motivet är utritat på tyget blir det en lagom utmaning. 🙂

broderi_julduk_2013

Suttit med ett nytt broderi under eftermiddagen, när sonen lekte så nöjt i sitt rum utan några som helst behov av mig – händer inte ofta! Detta ska bli en duk som passar runt midvintertiden.

Skrivstopp

Jag har sedan barnsben använt skrivandet som hjälpmedel för att uttrycka mig själv. Jag är inte en bra talare. Alls. Att skriva är mycket lättare än att prata. Jag skriver när jag är glad, jag skriver när jag är ledsen, när jag får panik, när jag vill dö och när jag vill leva! Jag skriver för att minnas, eller för att få ur mig något jag inte kan sluta tänka på.

Det känns därmed lite märkligt att jag de senaste två veckorna knappt har kunnat skriva alls. Man kan tycka att min privata dagbok vore perfekt för ändamålet att skriva av sig om en stundande skilsmässa (och visst, lite grann om det står det allt i den, men mest om tiden före vi bestämde oss för att sätta punkt för förhållandet). Nåväl, dagboken får vila, det gör väl inte så mycket. Men att inte kunna skriva på mina böcker..!

Tankarna går i ett. Det är skilsmässa, det är ekonomi och bidrag, det är lägenhetsletande, det är en sjuk son, terapi, arbetsträning som aldrig riktigt kommer igång som jag vill, städa, handla, tvätta, kan inte gå ner i varv, går runt i cirklar när jag inte har något att göra, glor alldeles för mycket på TV om kvällarna, försöker meditera, gör yoga och motionerar och försöker tänka på kosten.

Ovanpå allt detta snurrar tankarna kring mina karaktärer och vad de pysslar med, hur jag ska lösa det där inledande kapitlet i för att inte framtida läsare ska tröttna efter en sida, eller hur jag egentligen ska göra med de där sista kapitlen som jag skriver om hela tiden (har hittills skrivit ner fyra tänkbara slut på boken!). Vad ska lyftas fram? Kan, eller ska jag, rentav ta bort det där stycket som irriterar mig? Och hur tusan ska jag egentligen lyckas få till den där repliken som bara låter konstig hur jag än skriver den?! När jag väl sätter mig med skrivprogrammet får jag inte ner ett enda ord och när jag lägger ifrån mig datorn haglar idéerna åter över mig och invaderar hela hjärnan, samtidigt som jag undrar om jag kommer få sova en hel natt, eller om det blir antingen sonen eller katten som väcker mig klockan 4-5 på morgonen igen!

Konstigt nog känner jag samtidigt att jag mår bra. Jag går faktiskt runt och är glad! Sjunger och trallar till och med! Ser fram emot framtiden. 🙂 Jag är bara lite frustrerad över att jag inte kan skriva, när jag som mest känner att jag skulle behöva lite verklighetsflykt…

Om författandet

Vad är en författare?

För att officiellt kunna kalla sig författare har jag fått höra att man måste ha fått minst två böcker publicerade. Andra säger att man kan kalla sig författare om man bara älskar att skriva och gör det hela tiden, även om det inte blir något publicerat. Åter andra har börjat använda ordet skribent. Skribent kan man kalla sig om man råkar vara en person som skriver hela tiden, kanske får noveller tryckta i en tidning eller som har en stor roman som man jobbar på. Skribent verkar vara mer allmänt accepterat att kalla sig numera, om man skriver men inte har fått en bok publicerad.

Själv bryr jag mig ärligt talat inte så mycket. Jag brukar säga att jag skriver, helt enkelt. Ställer någon följdfrågor kan jag säga att jag gillar att skriva fantasy, lite science-fiction och dikter. Vidare kan jag, om någon visar sig riktigt intresserad, säga att jag har publicerat en bok, men att jag arbetar på en ny version av densamma och att boken heter Själens minnen.

Den första utgåvan som publicerades i februari 2008, kände jag mig inte nöjd med, visade det sig. Jag har därför inte lagt så väldigt mycket tid och kraft på att marknadsföra den. Hittills har jag inte fått höra ett ont ord om den, de recensioner jag har fått har varit positiva. Men personligen ångrar jag ändå det där projektet och har svårt att se vad det är mina läsare gillar med boken. I den form den är i nu, manuset (nästan färdigredigerad och förhoppningsvis redo för förlagsjakt redan i vår) känner jag mig nöjd. Äntligen, kan tilläggas! Nu tycker jag ärligt om det jag själv läser och jag kan knappt vänta med att få dela med mig av av den till resten av världen!

Samtidigt är jag realistisk, så jag vet att det fortfarande kan ta väldigt lång tid innan den dagen kommer. Men på senare tid har jag också börjat kunna förlika mig med mitt något förhastade projekt för fem år sedan. Boken finns trots allt där ute, den går inte att ta tillbaka och jag borde känna en viss stolthet över den, även om det inte var ett förlag som läste, godkände och så vidare och lät trycka och marknadsföra den. Jag skickade in manuset till Recito för att jag just då var nöjd och inte trodde att det kunde göras fler förändringar. Att se den i tryckt format var en ögonöppnare, det kändes med ens mer verkligt och jag var väldigt uppspelt. Och jag såg också hur mycket mer jag kunde göra med manuset! Vilket har lett till att jag nu, snart, har just den perfekta berättelsen som jag ville förmedla från början.

Det har varit några jätteroliga år, verkligen, de här senaste fem åren, att jobba med äventyret, fått lära känna karaktärerna på djupet och kunnat lägga till mer bakgrundsdetaljer. Den stora förändring som tidigare läsare utan problem kommer lägga märke till, är prologen – som är helt väck. Läsaren går direkt in på kapitel ett och prologen har vävts in så fint senare i boken. Kort sagt känner jag mig jäkligt stolt över vad min hjärna har lyckats koka ihop och jag hoppas jag får chansen att visa andra vad jag faktiskt kan! Att jag inte bara slösar med min tid. 🙂

Nej, jag kan inte kalla mig själv författare än, det känns inte rätt. Däremot kan jag utan problem kalla mig skribent med författardrömmar!

Plågad konstnär?

Jag försöker väl egentligen hålla det mest personliga om mig själv utanför bloggandet. Till sådant har jag mina privata dagböcker som jag skriver med hjälp av en gammal hederlig penna på gammalt hederligt papper. 😉

Men nu är det så att jag är den jag är och den jag är påverkar skrivandet – precis som skrivandet påverkar mitt jag. De gånger jag försvinner en tid från bloggvärlden (och från internet överhuvudtaget) beror det antingen på att jag A) är inne i ett skrivarflöde B) har fullt upp med det vardagliga livet som jag inser pågår just nu eller C) är djupt deprimerad. Ingen inbördes rangordning.

Jag blev med tanke på C) här ovan, att undra över varför konstnärliga människor så ofta verkar vara detsamma som lidande människor? Är det en uppmärksamhetsgrej? Får vi får inspiration på det sättet? Eller är det för att det faktiskt kan vara ekonomiskt tufft att vilja satsa på olika konstnärliga yrken? Vilket då alltså kan göra oss lite bittra..? Jag har ärligt talat ingen aning. Finns förmodligen lika många anledningar som det finns plågade konstnärer. Inte alla konstnärer är deppiga av sig heller, långt ifrån! Men den bilden verkar vanligast och kanske fastnar vi lätt i den självbild som andra råkar ge oss. Oss, oss… jag ska väl inte tala för andra här, det har jag ingen rätt till, ber om ursäkt.

Jag verkar jag dock vara den typ av person som ska envisas med att plåga mig själv, omedvetet och av gammal vana (försöker föra in Mindfulness i mitt liv, men det går så där). Jag tänker för mycket. På alla möjliga och omöjliga saker. Har sociala problem, blir inte våldsam eller nåt ditåt, jag skärmar av mig, blir tyst, försiktig, rädd. Vet aldrig vad jag ska säga eller göra i andras sällskap och väljer därför (för att undvika att försätta mig i jobbiga situationer) hellre att stanna hemma än att gå ut bland folk. Ibland träffar jag individer som det bara verkar klicka med och då är jag annorlunda. Det är som om det finns ett osynligt band av förståelse, som bara uppstår helt magiskt. Det är en underbar känsla, för då vågar jag slappna av och kan visa mitt rätta jag – som faktiskt är en rätt trevlig och till och med skojig person. Men jag är ofta rädd. Kan bli skiträdd och nästan gräva ner mig när tankarna ofrivilligt börjar fundera i alltför stora livsfrågor – som, tänk om Jorden plötsligt slukas av ett svart hål?! Jag är livrädd för svarta hål. Det finns nog inte mycket annat som skrämmer mig mer än de saker som sker utanför Jorden och därmed är långt utanför min kontroll. Och så skriver jag science-fiction! Är inte det att tortera sig själv lite extra? För det krävs en del efterforskning (må så vara att jag låter karaktärerna färdas från en galax till en annan under en tidsperiod av endast ett år, jag är mycket väl medveten om att det inte är fysiskt möjligt, men jag tog mig konstnärliga friheter vad gällde den detaljen). Det blir en hel del läsning om rymden, rymdforskning, olika termer. Det blir en del dokumentärer från Discovery. Men hör jag någon nämna svart hål då knyter tarmarna ihop sig i ren panik och jag knäpper av Tv:n direkt! Urfånigt. Blir nog ingen mer sf för mig när jag klarat av den här boken. Fortsätter med min fantasy.

Missförstå mig rätt, jag har älskat att skriva på den här boken! Jag tycker om alla mina karaktärer och hela storyn och precis allt med den! Det här är min hyllning till det intresse för rymden jag hade (och ännu har lite kvar av) som tonåring. Jag hyllar ett intresse som var väldigt stort för mig en gång i tiden. På den tiden då jag nördade ner mig ordentligt i Star Wars-universumet 😉. Jag har fortfarande inte hittat en film jag tyckt bättre om än just Star Wars (även om jag börjat misstänka att det numera beror på en djupt rotad lojalitet mer än något annat).

Detta är också en hyllning till gamla klassiska prins- och prinsessagor – fast ur ett tuffare perspektiv, inget gulli-gull och ingen fars. Jag har alltid tyckt om sagor och berättelser om kungar och drottningar, men har önskat mig lite tuffare kvinnor och en mer neutral syn på skillnader mellan könen. Alltså att det inte skulle vara nån stor grej av det. Min egen bok är den historia jag själv hade velat läsa när jag var yngre, helt enkelt. Jag är nöjd så och behöver inte fortsätta med den här genren när jag väl lyckats släppa iväg den här på egna äventyr.

Men den är inte alls lik sig från den första versionen jag påbörjade som nybliven tonåring. Det blev lättare att skriva om en tonåring efter att jag själv tagit mig igenom de åren. Jag har växt och utvecklats (även om jag inte anser mig ha utvecklats så mycket som jag hade velat), jag vet att det går att överleva de åren och med det på facit kan jag skriva om huvudkaraktären ur ett mer positivt perspektiv. ”Ditt liv är ett helvete just nu men det blir bättre! Bara du håller ut, tar vara på de goda stunder som faktiskt dyker upp oftare än du tror och tillåter dig själv att lära nåt av det”, är kanske vad jag hela tiden, om än undermedvetet, säger till henne – och därmed säger till mig själv också.

Det blir inte lättare bara för att man blir vuxen. Jag dukar under för häftiga depressioner som nästan tar andan ur mig titt som tätt vissa perioder – och de träffar mig likt ett oväntat knytnävsslag i magen varje gång! Men de goda stunderna dyker fortfarande upp. Jag är inte alls så stark som de karaktärer jag uppfinner men på sätt och vis är jag mina karaktärer! Allihop, både de ”goda” och de ”onda”. De hjälper mig att kämpa på, att fortsätta leva, att till och med vara glad att jag lever. Och egentligen, när jag tänker efter, är det jag själv som hjälper mig själv genom att skapa dessa berättelser. 🙂

Jag vill kanske inte vara en plågad konstnär för alltid, men jag försöker i alla fall fortfarande att ta mig ur den bilden av mig själv. Och så länge jag fortsätter försöka, har jag inte misslyckats, även om det känns så ibland.