www.vaala.se

Depression, psykologi och utredningsköer

Känner att jag verkligen vill skriva av mig om det här nu. Om mitt senaste år.

Nu har det börjat vända på allvar. Jag gör en del framsteg som till och med jag själv märker. Och det är sån skillnad på hur jag mår jämfört med tidigare. Känns ibland som att jag är på väg att bli en ny person, men egentligen håller jag ju bara på att bli den jag egentligen alltid har varit, någon som jag har gömt undan.

Vissa saker med mig har jag velat förändra, sånt som jag inte gillat hos mig själv, men detta har jag nu istället börjat inse att jag kan acceptera. Jag är den jag är. Jag kan ändra på det destruktiva, det som gör det svårt för mig att leva, men jag kan inte ändra på den jag är i grunden.

Jag vet till exempel att jag inte pratar så mycket. Att jag har svårt att veta hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga när jag har folk omkring mig. Men nu börjar jag känna att det är helt okej. Varför ska alla människor behöva vara så himla sociala? Jag är bara inte det. Jag tycker om lite sällskap, visst, men jag är inte en snackare. Jag sitter helst tyst och lyssnar på vad de andra har att säga, jag känner inte så stort behov av att häva ur mig alla mina tankar och åsikter. Jag vet att jag behöver bli bättre på att sätta gränser. Jag har svårt att säga nej och stå på mig i mina åsikter. Så det är ett problem jag är medveten om och därför kan jobba med. För jag vill kunna säga nej. Men jag behöver inte bli bra på att debattera eller alltid säga rätt saker som får andra att tänka ”oj, så smart hon är!” Det är inte viktigt längre. Jag vill bara leva mitt liv nu, som jag vill. Och sedan får väl folk tycka att jag är konstig som mest sitter tyst och ler lite fånigt. Men leendena är ett sätt för mig att visa att jag inte är avigt inställd, bara för att jag är tyst. Jag vill försöka visa att jag inte tycker illa om den andra personen, att det bara är så att jag är en lyssnare, inte en pratare.

Jag är osäker. Vet inte alltid vad jag egentligen vill. Folk kan bli osäkra på mig, för att de kanske har svårt att veta var de har mig. Ännu ett problem jag är medveten om – och därför jobbar med att göra något åt. Men det tar tid.

Jag får lätt panik. Hissen lät konstigt igår och en massa bilder av en hiss som fastnat med mig inuti, forsade igenom mig på bråkdelen av sekund så jag närapå började gråta! Jag tycker inte om att känna mig fast. Jag vill alltid ha en flyktväg. Jag sitter alltid längst ut i biosalongen och jag kan inte gå omkring i en främmande byggnad själv för jag kanske inte hittar ut igen. Den känslan, att gå vilse, fastna, inte komma ut, den kan bli väldigt stark.

Nya situationer ger mig ångestattacker. På senare tid har jag börjat utsätta mig för nya situationer allt mer, för att jag vill det. För jag vill leva. Inte bara överleva, utan verkligen leva! Det tar såklart också tid. Men efteråt, när jag inser att jag lyckats med något helt nytt, blir jag så glad och stolt över mig själv. Jag har börjat se de där detaljerna som jag lyckats med, istället för att bara se det jag misslyckats med. Ibland blir det två steg bakåt. Ibland ett stort språng framåt – och de nya känslorna av framgång har börjat ge mitt minne positiva erfarenheter att fokusera på, istället för alla de dåliga som hjärnan varit nästan överfull av.

Så vad har satt igång all den här förändringen? Jo, förra hösten, eller sent på sommaren kanske till och med, var jag så fruktansvärt deprimerad att min hjärna blev alldeles tom. Jag gick ut ur lägenheten och fortsatte gå. Någon liten del av mig hade beslutat sig för att gå hem. Till den stad där jag växte upp. Så jag gick på en väg full av lastbilar, där tanken att bara ta ett stort kliv åt vänster skulle göra slut på mitt lidande en gång för alla. Och jag blev så förskräckligt rädd för den där tanken, och vad jag då skulle utsätta en stackars lastbilschaufför för, att jag svängde upp till en mack där jag satte mig, ringde till mamma och sen bara grät tills make och polis kom förbi och körde mig till psykakuten.

Där och då insåg jag att så här kan jag inte fortsätta. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill inte längre fortsätta att inte leva, och jag vill inte förlora min familj som snart kanske inte orkar med mig längre. Jag svalde ner den där förrädiska stoltheten, och med min man där som stöd bad jag en gång för alla om hjälp!

Hösten gick väl rätt långsamt. Träffade en kurator på vårdcentralen för att ha nån att prata med tills jag kunde träffa en psykolog (med kurator fick jag 10 samtal, under tiden som jag stod på väntelistan att få komma till psykiatriska öppenvården). Efter jul fick jag komma igång med psykiatrin. Fick fylla i en massa papper och ha förberedande samtal eller vad det hette. Då framkom det att jag eventuellt kan ha diagnosen Aspergers syndrom. Jaha, ja, det skulle ju förklara en del, tänkte jag… Men kändes ändå inte som så troligt. Blev hur som helst satt i utredningskö och där är jag kvar än. Väntan kan bli uppemot två år, säger de, och jag har väl väntat i snart ett år, så vi får se när det blir av.

I våras skickade psykologen remiss till något som kallas Samspelet. Kö där med, först för ett par-tre veckor sedan som jag började komma igång med det. Och det känns otroligt bra! Det är det första riktiga som verkligen har hänt, som ser till att något verkligen händer i praktiken! Alla där är verkligen trevliga och tillmötesgående och min egen kontaktperson har verkat uppriktigt intresserad av mig och mina intressen och problemområden. Jag är inte säker på om jag varit redo för detta om det inte varit för min psykolog, för hon har varit ett väldigt bra stöd och bollplank för mig. Vet inte hur många insikter jag fått sen jag träffade henne.

Men nu händer det grejer också! Jag ska bland annat få hjälp med att hitta en praktikplats, så att jag på sikt ska kunna känna att jag kan börja jobba. En målargrupp Samspelet har är ett delmål till detta. Så att jag kommer ut ur lägenheten en gång i veckan för att träffa andra människor, samtidigt som jag får göra något som jag tycker om och känner mig bekväm med, det vill säga att måla.

Idag var första gången jag skulle iväg på det där. Trots samtal och övningar om vad jag ska göra när jag får en ångestattack, så blev oron till ångest i alla fall och det gick inte att få stopp på. Men jag gick dit ändå, gick inte hem, och hon som öppnade dörren åt mig stannade kvar tills ångesten gått över och sedan kunde jag vara med i målargruppen.

Nej, jag sade inte särskilt mycket, lyssnade mest. Men innan vi gick hem lyckades jag tala om att jag gillade de andras teckningar och fastän tungan låste sig lite sade jag också hej då och det hela kändes väldigt bra efteråt. Inte alls läskiga var de, de där andra tjejerna, vill gärna träffa dem igen. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

17 − 11 =