www.vaala.se

Disneyklassiker: Bronze (1970–1988)

Se mitt inledande inlägg här.

  • Aristocats (The Aristocats) ✅
  • Robin Hood (Robin Hood) ✅
  • Filmen om Nalle Puh (The Many Adventures of Winnie the Pooh) ✅
  • Bernard och Bianca (The Rescuers) ✅
  • Micke och Molle (The Fox and the Hound) ✅
  • Taran och den magiska kitteln (The Black Cauldron) ✅
  • Mästerdetektiven Basil Mus (The Great Mouse Detective) ✅
  • Oliver & Gänget (Oliver & Company) ✅

Aristocats minns jag var mammas favorit, eftersom hon älskar katter. Katter är också mitt favoritdjur, men filmen tyckte jag inte var så spännande. Tycker däremot ännu om katternas sång – alla snubbar vill ju vara katt!

Robin Hood är nog min favoritfilm från den här eran! Den är spännande, rolig och lite romantisk. Gillar att alla karaktärer har fått ett eget djur-jag och håller fullständigt med om att Robin Hood såklart är en räv. Prins John som patetisk skurk besatt av skatter skrattar jag alltid lika gott åt och både jag och sonen hejar på broder Tuck när han försöker klå upp sheriffen av Nottingham! Sonens favoritdel är dock fajten efter tornerspelen, särskilt när hönan Lady Kluck sätter igång 😊

Filmen om Nalle Puh är en gammal favorit, tycker den är helmysig och jag gillar konceptet med att de lever i en bok och att boksidorna får liv. Sångerna i den ploppar upp emellanåt och så går jag runt och nynnar på någon av dem rätt som det är.

Bernard och Bianca såg jag någon enstaka gång som barn men tyckte om den. Vi hade den inte på video utan det var något som dök upp på TV då och då. Också en sådan där mysig film, som jag idag kan titta på med ett nostalgiskt leende. Min son tyckte om den när han var mindre, han gillade tjejen som aldrig var rädd för de stora krokodilerna och jag tycker i vanlig ordning mest om den helgalna skurken.

Micke och Molle ser jag inte om så ofta. Den är för sorglig, sitter bara och gråter till den. Bra film att se de gånger jag känner att jag behöver gråta. Den slutar ju lyckligt, men allt är bara så sorgligt ändå. Från början då Mickes mamma blir skjuten, till ögonblicket då Micke och Molle inser att de inte kan vara vänner längre, till tidpunkten då den snälla änkan Tweed måste lämna Micke i skogen och sedan den hemska jägaren som bryter mot lagen dessutom! Sedan gråter jag för att den är så fin också, när Molle ställer sig framför Micke för att skydda honom. Nä, jag gråter nästan nu när jag tänker på den!

Taran och den magiska kitteln är jag väldigt osäker på. Något inom mig vill gilla den för den har alla de rätta ingredienserna. Men filmen verkar aldrig riktigt kunna bestämma sig för vilken stil den ska ha. I ena ögonblicket är den väldigt mörk och otäck och sedan blir den med ens jätteljus och larvig. Jag personligen gillar det lite mörkare som omger borgen och bossen, men så kommer hejdukarna som jag inte kan ta på allvar alls. Och jag blir aldrig riktigt klok på karaktärerna, de verkar liksom lite ofärdiga. Sedan kan jag faktiskt inte riktigt greppa det faktum att allt cirklar runt en spådomsgris. Jag gillar grisar, de är gulliga och intelligenta, självmedvetna djur, men det hade varit mer intressant om till exempel Taran eller Eilonwy visat sig ha de mystiska krafterna (har inte läst boken så vet inte om det skulle fungera om det hela är baserat på den förstås). Jag vet inte, jag skulle nog tycka det vore intressant om de kunde göra om den här filmen till live action och se om de lyckas bättre!

Mästerdektiven Basil Mus släpptes samma år jag föddes (1986) så nu kommer vi till filmer från min egen livstid! Jag tycker mycket om den här filmen, den är spännande och rolig, klurig och en bra final. Gillade överlag filmer om möss när jag var liten (har särskilt Brisby och Nimhs hemlighet i åtanke) och det här är inget undantag.

Oliver & Gänget såg jag faktiskt första gången på en buss under en skolresa! Hann inte se klart den och minns att jag hellre hade gjort det än följt med klassen ut ur bussen… Tror att det här var min sons favoritfilm när han var lite yngre, såg den om och om igen här hemma. Vi är ju en kattfamilj, så det kanske är det som gör det, men vi tycker båda två att det här är en fin, rolig och lite skrämmande historia som såklart slutar lyckligt.

1 reaktion på “Disneyklassiker: Bronze (1970–1988)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 14 =