www.vaala.se

Drömmar

Jag har alltid varit medveten om hur viktiga drömmar är. Nattdrömmar såväl som önskedrömmar. Lite då och då sedan 1997 har jag skrivit upp mina nattdrömmar. Alltså inte efter varje natt, många gånger har det till och med dröjt något år mellan gångerna! Men när jag har känt att drömmarna ändrat karaktär på ett eller annat vis, eller att jag märker att jag drömmer samma dröm om och om igen, då har jag skrivit upp dessa. Inte alltid för att göra en medveten tolkning, oftast räcker det att skriva upp drömmen för att jag ska få rätsida på mina tankar och känslor.

Sedan jag och min man beslöt oss för att skilja oss, har jag haft flyttdrömmar, vilket väl inte är så konstigt med tanke på att jag ägnar varje dag åt att försöka hitta en hyfsat billig lägenhet åt mig och sonen. Det gemensamma temat för drömmarna har varit att de handlar om att flytta rätt så långt bort. Antingen flyttar jag till det hus där jag växte upp (söker trygghet) eller så flyttar jag ut på landet, eller åker bara runt i landskapet och njuter av vyer över skogar (söker något nytt, men ändå en gammal önskedröm, att flytta ut på landet!).

Det liv jag har levt de senaste sex åren har varit ekonomiskt bekväma för mig. Även om vi inte är rika så har vi inte behövt sakna något. Vissa månader har varit jobbigare än andra. Vi har inte haft råd med utsvävningar, inga nöjen som kostar. Jag har inte haft något jobb, hade jag haft det skulle vi ha fått lite mer över, kunnat spara lite och åkt iväg på fler aktiviteter. Men jag känner ändå att jag levt bekvämt. Lite som en hemmafru, visserligen, vilket varken jag eller min man varit särskilt nöjda med. Vi har ändå byggt upp något tillsammans, och allt det vi har åstadkommit lägger jag nu bakom mig. Börjar om på nytt, på gott och ont.

Det är så många drömmar, inser jag nu, som jag inte har kunnat följa för att de inte är min mans drömmar. Jag kände länge att jag offrade mycket av det som är jag, för att kunna leva med honom. Vi drömde om att köpa en bostadsrätt en dag, jag fantiserade om hur jag skulle inreda den och hur mysigt jag skulle göra alltsammans, trots att jag också visste att det hemmet skulle ligga högt upp och vara en modern lyxsak – som jag inte alls gillar! Visst vill jag ha lite nymodigheter, men det är främst för att det nya faktiskt är mer miljövänligt och för att jag gillar när saker bara funkar, det ska vara praktiskt, ha en funktion. Men det är så väldigt viktigt för mig att det också är estetiskt tilltalande! Fyrkantiga, vita byggnader där allt ser ut som om det vore sterilt och kallt, usch! Jag vill ha varma färger, jag vill att det ska se lite gammaldags och lantligt ut, det ska vara hemtrevligt och mysigt. Och jag vill inte bo högt upp för jag är fruktansvärt höjdrädd! Jag drömmer mardrömmar om att min son under ett obevakat ögonblick ramlar ut genom ett fönster och krossas mot asfalten långt där nere – och jag känner inte att jag får någon som helst förståelse från varken man eller någon annan i familjen! Jag vet att det är mardrömmar, att alla föräldrar såklart oroar sig, men att bara vifta bort mina farhågor som om de inte betyder något alls ..? Jag vill faktiskt inte bo i staden. Jag vet att många barn växer upp i städer, att de lär sig klara sig i trafiken och bla, bla, bla. Men det är ju inte det jag säger. Jag säger att jag inte vill bo i en stad! Jag trivs inte i staden. Det är praktiskt och nära till allt, jättebra för mig som inte har körkort. Sonen min går på ett bra dagis, där han har flera kompisar, som jag inte vill flytta honom ifrån och det blir nära till pappa och farmor och farfar. Såklart att jag tänker på allt det. För stunden är det bästa att bo där jag bor.

Men nu när jag går ifrån min man, kan och ska jag, äntligen, börja sträva mot min gamla dröm att en dag få möjligheten att flytta ut på landet! Jag kanske inte lyckas, men bara att få chansen betyder väldigt mycket för mig. Min gamla drivkraft är tillbaka, den som gör livet värt att leva, som ger jobbsökandet lite mer mening! Jag ska bli oberoende, klara mig själv, och det känns superläskigt och jag är rädd att misslyckas, men jag gör det ändå!

Vem vet? Om fem-tio-femton år sitter jag kanske vid en sjö eller vattendrag, med en skog bakom husknuten och skriver på mina böcker i solskenet, med fågelkvitter i bakgrunden. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × 4 =