www.vaala.se

Grädden som blev för hård

När jag gick i skolan hade jag en del problem. Jag fick inte min diagnos förrän i vuxen ålder så som barn och ungdom blev jag oftast beskriven som blyg, tyst och flitig. Särskilt i tonåren blev det jobbigt, när de flesta av klasskompisarna var tävlingsinriktade och mer intresserade av det andra könet. Kompisar och discon/fester var också heta ämnen.

Mest problem fick jag i grupper. Ämnen där grupparbeten var vanliga, undvek jag helst. Hemkunskap var ett sådant ämne. För det första tyckte jag inte om att laga mat, för det andra störde kamraterna. Det roligaste jag visste där var att få gå in ensam i rummet intill och stryka dukar. Hur som helst så lärde sig de andra att jag inte var mycket att räkna med, så under en lektion då vi skulle göra nån efterrätt (glömt vad) fick jag uppgiften att vispa grädde. Enklare kan det väl inte bli? Men det slutade med att jag stod för länge med elvispen så grädden blev hård som smör. Sura miner och orden ”men det där går ju inte att äta!” fick mitt enkla konstaterande till svar: ”det spelar väl ingen roll, jag äter inte ens grädde.” Jag hade inte i åtanke att de andra kanske ville äta grädden eller att uppgiften var misslyckad och att jag återigen hade svikit gruppen. Det var inte okänsligt av mig, även om det lät så, det var bara min hjärna som inte snabbt nog lade ihop två och två. Att jag inte slutade vispa fastän jag visste hur vispad grädde skulle se ut (det var ändå på högstadiet) berodde dels på att jag blev distraherad av allt spring och någon pratade med mig, dels att ingen sade åt mig att sluta. Just det. De sade bara ”vispa grädden”, ingen vidare instruktion eller tidsangivelse. Jag kände mig dum som en sten och försökte ge ett svar som kunde återupprätta min heder (eller nåt) och då blev det bara mer fel.

Summa summarum: det är inte alltid lätt att vara tonåring, det är alltid svårt att ha Aspergers och vara tonåring.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × fyra =