www.vaala.se

Jag vill utvecklas!

Jag har alltid haft en drivande önskan inom mig, som vilat likt ett glödande klot i mitt bröst sedan barndomen, att utvecklas. Jag har väldigt svårt att förstå mig på människor som verkar nöjda med att stå helt still i tillvaron.

En lång tid var det kunskap som drev mig. Jag läste nästan allt jag kom över, ville plugga och bli bäst på allt. Samtidigt har jag alltid varit inåtvänd och, ärligt talat, är skolan till för de extroverta. Jag kom sällan upp i högsta betyg, då det verkade som att det krävdes sociala färdigheter för att kunna lägga till ett M på det där VG:t … Högstadiet var rent ut sagt katastrofala betygsmässigt för mig. Jag gick ut nian utan betyg i flera av ämnena. Tack vare en självuppoffrande lärare som till och med gjorde hembesök hos mig för att jag skulle komma vidare, kom jag nätt och jämt in på gymnasiet. För att klara gymnasiet krävdes det samtal hos terapeuter och specialpedagoger – och jag fick tack och lov även några riktiga vänner, som jag än idag har kontakt med. Gymnasiebästisen räknar jag fortfarande som min bästa vän, fastän vi inte träffas IRL så ofta.

Ett tag krävde jag för mycket av mig själv. Jag ville ha höga betyg, men saknade orken och motivationen. Jag visste inte vad jag ville bli, hade en diffus tanke att bara fortsätta plugga efter gymnasiet och göra karriär inom något. Men vad? Inför slutåret bestämde jag mig för att släppa på en del krav, jag var nöjd med att få G i mina sämsta ämnen och strävade efter VG i de ämnen jag tyckte om. När jag fick MVG i ett par-tre stycken ämnen blev det därför en oväntad bonus!

Egentligen vet jag inte varför det var så viktigt med akademiska framsteg. Det kändes som ett krav, att lyckas. Men om det var krav jag lade på mig själv, eller om det var vad familjen förväntade sig, har jag inget svar på. Direkt jag blivit klar med gymnasiet sökte jag distanskurser inom det humaniora vid Uppsala universitet. Det blev historia jag fokuserade på.

I samma veva flyttade jag hemifrån, direkt från mamma till nya pojkvännen som dessutom friade endast några månader efter att vi träffats. Allt det där var ett misstag. Jag flyttade till en annan stad fastän jag var mitt i ett arbete med mig själv, precis började bli lite modigare, vågade göra saker jag tidigare inte vågat. Jag skaffade kontaktlinser och gick till banken själv. Det var stora grejer för mig! Att flytta från mamma till pojkvännen, var att flytta från ett beroende jag precis börjat på att ta mig ur, till ett annat beroende – som jag först nu, sex år senare, börjar ta mig ur!

Jag kan inte ångra mina val, de har lärt mig något jag har nytta och glädje av idag (jag har min underbara son, jag har hittat en stad jag gillar och vill bo kvar i, jag börjar bo in mig och har börjat få nya, bra kontakter här, samt att det är just här jag har börjat få den riktiga psykologiska hjälp jag hade behövt för länge sedan, men som jag inser att det kanske är först nu jag faktiskt kan ta till mig). Jag vet inte vart jag hade stått idag om jag valt annorlunda för sex år sedan, men något säger mig att även om jag varken fått det bättre eller sämre, så känns det som att det är den här vägen som är rätt för just mig. Jag behövde de här omvägarna, den här … kringelikrokvägen.

Något jag däremot blev att fundera över idag, är var jag hade stått andligen om jag gått en annan väg. Jag har precis börjat läsa en bok, Den andlige Jung av Vivianne Crowley, som fastän jag inte ens kommit halvvägs genom har gett mig en hel del aha-upplevelser. Sedan tidigare känner jag igen flera av Jung teorierna, mycket av Jungs tänk är populärt hos både psykologer och wiccaner. Jag har aldrig läst något specifikt om Jung, inte haft någon aning om vem han egentligen var, men i psykologin (det vill säga, min egen personliga utveckling som jag ägnat mig åt både med och utan psykologer de här åren) har jag stött på hans tankar om extroverta-introverta personligheter, personlighetstyper, det omedvetna, drömmar osv.

Det som idag slog mig, var hur andlig Jung faktiskt verkade ha varit. Jag har inte fått grepp om huruvida han verkligen var kristen, men han trodde på någon form av Gud, bara inte på det trångsynta sätt jag ofta (och kanske fördomsfullt) har förknippat med kristendomen. Under alla år jag har pratat med terapeuter och psykologer har jag aldrig någon gång talat om min egen andlighet, min tro på det ”över”naturliga, drömmars påverkan eller ens nämnt ordet religion, än mindre talat om wicca, som varit en stor del av mitt liv som ung vuxen. Och när jag nu läser om Jung, inser jag att alla psykologer har läst om honom (och Freud, vars teorier jag personligen inte gillar så värst mycket) och således måste ha kommit i kontakt med ganska mycket ockult material. Jag känner mig ändå inte beredd att tala om spöken och att jag känner energier i byggnader med min psykolog, men på något sätt känner jag mig lugnare nu. Det är inga främmande och konstiga tankar jag har, en bra psykolog borde, i mitt tycke, inte sluta sig till att någon som hör röster automatiskt är galen, eller ett religiöst freak (inte för att jag hör röster, men som ett typ-exempel bara).

I tonåren sov jag extremt dåligt. Jag drömde mardrömmar eller sov inte alls. Jag var trött, rädd och arg. Jag har gått igenom gamla teckningar och allmänt kludd jag gjort genom åren, och särskilt under gymnasiet (fastän jag minns att jag mådde som sämst under högstadiet) dyker det upp en hel del arga människor, som står och vrålar med sylvassa tänder som tar över hela ansiktet på dem.

Jag började se och höra syner i samband med insomnandet, så kallade hypnagoga hallucinationer. En gång minns jag att jag hörde vindens sus i träden och massor av skränande fåglar! Kändes som nåt tropiskt, papegojor blev jag att tänka på. Dessutom började jag lida av sömnparalys, det vill säga hjärnan vaknar före kroppen gör det, vilket får en att känna sig förlamad. Det förekommer hallucinationer då också, i mitt fall en manlig energi som höll fast mig. Jag kunde få fysiskt ont, i magen eller handlederna, och inte sällan skrattade han åt min hjälplöshet. Det var något återkommande, jag drömde ofta att denna manliga energi, som jag under tonåren kallade Spöket i brist på annat, jagade mig eller höll fast mig. Jag var jämt rädd och jag kände mig bevakad, jag vågade inte gå omkring naken i mitt eget rum, så allvarligt var det. Jag kan påpeka att det dröjde tills jag var tjugo år innan jag förlorade oskulden, innan dess var killar ungefär lika intressanta som en möglig ost. Som liten lekte jag med pojkar, jag tyckte de var roligare och ärligare än tjejer och jag tyckte om mer våldsamma lekar, om än bara med mina närmaste vänner, jag trivdes aldrig i grupper och blev då väldigt tillbakadragen, vågade ingenting. Hur som helst, jag såg inte män som något hotfullt. Som tonåring kände jag mig ofta arg på killar, men jag insåg ganska tidigt att det mest var avundsjuka, jag ville själv vara en kille för att de verkade ha det lättare. Idag vet jag att det inte är lättare att vara man eller kvinna, båda könen har sina svårigheter och mest är det samhället i stort som skapar könsskillnader. Jag har egentligen aldrig förstått varför det skulle finnas fler könsskillnader än de fysiska. Jag tror inte att jag hade varit så mycket annorlunda om jag blivit född till pojke, jag hade fortfarande varit den jag är nu, som flicka, kvinna – med andra livserfarenheter bara.

Hur som helst (jag spinner vidare i mina tankegångar utan planering av inlägget, som ni kanske märker ni som orkar läsa), så var det här Spöket, för mig, verkligt. Med undantag för min mamma dröjde det tills jag träffade en annan wiccan innan jag ens vågade andas om detta ämne. Jag skulle aldrig ha talat om det för en psykolog, för jag livrädd för att bli inspärrad nånstans och iproppad mediciner! Jag minns att jag en gång, efter att jag skaffat min första trollstav, bestämde mig för att nästa gång Spöket dök upp, skulle jag använda trollstaven och ”jaga bort det”. Samma natt kände jag hur denna energi tog över mig. Jag kunde inte andas, var rädd på gränsen till panikslagen, men jag försökte ändå tala med det, försökte fråga vad han/det ville mig. Det hjälpte inte, så jag sträckte ut handen mot altaret som stod bredvid sängen, tog upp trollstaven och höll det intill hjärtat och befallde Spöket att ge sig av. Jag fick upprepa det flera gånger, men till sist släppte det sitt grepp om mig så hastigt att jag vaknade. Jag minns att jag satte mig väldigt tvärt upp och häftigt drog efter andan, drog girigt ner luft i lungorna. Trollstaven låg på altaret, som det brukade, men hela den där händelsen känns än idag, så många år senare, fortfarande väldigt verklig. Jag hade hållit andan i sömnen, kanske vaknade jag för att hjärnan kände att den behövde aktiv kontroll över mig, för att jag skulle börja andas igen, eller så vann jag faktiskt en kamp mot ett spöke den där natten. Jag vann dock inte kriget, spöket fortsatte hemsöka mig tills den dag jag flyttade hemifrån, då det hela tvärt upphörde.

Jag vet vad Freud skulle säga om allt det här. ”Det beror på sexuella trauman i din barndom” (som jag inte har då…). Men vad skulle Jung ha sagt? På nåt sätt känns det som att hans teori skulle ha blivit långt mer tillfredsställande.

Idag har jag tappat mycket av det andliga. Jag har fokuserat på min egen personliga utveckling ur ett psykologiskt perspektiv (på senare tid med inslag från indiska yoga, buddhism, mindfulness), och på den materiella vardagen i och med att jag bildade familj. Jag har knappt känt av spöken/andar på många år, och även om jag rätt ofta skriver upp mina drömmar och funderar kring dem, har det inte blivit mycket utveckling där heller. Jag har svårare för att uppfatta energier och kan inte längre se auror. Jag har väl behövt pausen, för att bli säker i mig själv. I tonåren var jag bara rädd, mest rädd för döden och för att verka konstig, men även om rädslan fortfarande finns där så börjar den släppa det där förlamande greppet om mig. Jag vill snart börja om med mitt andliga arbete. Inte riktigt än, men snart, kanske redan när jag blir själv efter separationen från min man. Jag ser fram emot det!

Jag blir sorgsen ibland, jag saknar den man jag älskade så länge och jag har fortfarande förälskelsen kvar. Men han är inte densamme som förr och det är inte jag heller. Jag förstår ärligt talat inte ens hälften av det han säger, och han begriper sig helt klart inte på mig. Jag insåg så sent som igår, att jag inte älskar honom längre. Jag älskar minnet av honom, av oss, men om jag stannar hos honom så mycket längre kommer kärleken ersättas av bitterhet och ilska och jag kommer glömma hur kärleken kändes. Det är som det är. Jag kan inte tvinga honom att förstå mig, det måste komma av sig självt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem + åtta =