www.vaala.se

Livets vändningar

Det händer för mycket just nu. Allt på samma gång.

Idag var sista gången jag var iväg till målargruppen som hållits på onsdagar de senaste månaderna, den ska läggas ner av många oförklarliga anledningar. Bitterljuvt. Vi tog farväl av varandra och av ledaren med tårta, någon sjöng en sång för henne, hon fick blomma och kort. Mest kändes det bra, vi hade hunnit förbereda oss, men mycket sorgligt också. Jag har sett både på mig själv och på de andra hur vi har utvecklats av att vara där, stämningen har blivit bättre, vi har kunnat prata och lyssna på varandra. Jag hoppas att det fortsätter gå bra för de andra, så det inte går back för någon av dem (eller mig) nu, men det är inget jag kan styra över…

Antar att det är så i livet. Ingenting tar väl egentligen slut, det ändrar bara form. Förändras. Att det blir skilsmässa för mig och sonens pappa innebär inte nödvändigtvis slutet på ett förhållande, det ändrar bara karaktär, som min soon to-be exman sade så klokt idag.

Idag bara gråter jag. Styrkan lämnade mig tillfälligt. Jag känner att den finns kvar där inom mig, men jag behöver återhämtning. Behöver vila och tillåta mig att känna. Det gör jag sällan. Att jag idag började gråta i min mans närvaro är ett undantag, jag visar sällan den sidan av mig, eftersom det visar att jag tappar kontrollen över min kropp. Jag tillåter sällan min kropp att vara som den är, jag vill ha fullkomlig kontroll. Vilket är en omöjlighet och det är väl därför jag lider av ångestanfall…

Idag hade jag en verkligt god anledning att släppa efter. Jag blir inte av med sorgklumpen i magen, oron, maktlösheten jag upplever när ett liv sakta men säkert går mig ur händerna. Framtiden ser oviss ut för min mormor. Eller egentligen inte, alla ska vi väl dö nångång. Men inte så här, det vill jag verkligen inte! I min perfekta värld somnar alla bara in och glider vidare helt fridfullt när det är dags för oss, när vi alla är gamla och inte längre får ut något av det här livet. Helt enkelt när vi vill gå vidare, utan ånger eller rädsla. Men det är en önskevärld som inte finns för alla, kanske inte ens för mig den dagen det är dags…

Kanske klarar hon sig den här gången, kanske blir hon frisk igen, än går det inte att säga säkert. Jag lever på hoppet att hon ska ta sig igenom det här och fortsätta leva ett tag till. Jag vill att hon ska få somna in fridfullt i sömnen – nångång i en icke överskådlig framtid!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 + två =