www.vaala.se

Mitt Star Wars-intresse

Tänkte ägna detta inlägg åt att skriva om hur jag själv blev intresserad av Star Wars. 🙂

Jag var 11 år. Hade ingenting att göra, och tänkte se efter vad en av mina bröder hade för sig. Han tittade på en film. Jag minns att jag ställde mig lite vid sidan av, för att kolla in om jag kände igen det han tittade på. Det gjorde jag inte. Slutstriden i Star Wars: episode IV – A New Hope pågick för fullt. Jag stod kvar, fängslad. När det var slut rusade jag ner till mamma, ropandes något i stil med: ”Vet du om att vi har en jättehäftig film här hemma?!” Det visste hon såklart, det var väl hon som köpt dem åt brorsan, så hon skrattade bara lite åt mig.

De kommande veckorna tvingade jag henne och min styvpappa att se alla tre filmerna med mig, om och om igen! Hela tiden pratade jag, kommenterade varje scen, glatt och överivrigt – helt förundrad över det magiska, häftiga, roliga, romantiska (den biten brydde jag mig kanske inte nämnvärt om då) och sorgliga i trilogin. Allt var så väldigt, otroligt, superfantastiskt! Jag blev avundsjuk på mamma när hon berättade att min pappa hade tagit med henne på 1977 års biovisning av episod IV och blev sedan helt förskräckt när hon avslöjade att hon somnat mitt i filmen! ”Hur kunde du somna?!” är en mening jag yttrat i hennes närvaro ett antal gånger vid det här laget. Genom åren har jag pratat så mycket om de där filmerna (myten, de underliggande budskapen etc) att hon idag kan gå med på att det är något visst med Star Wars ändå.

Det jag minns allra starkast från den första tiden, är den scen då Darth Vader för första gången uppenbarade sig för mig. Jag blev livrädd men samtidigt så fascinerad att jag än idag inte hittat en bättre filmskurk! Så här efterhand inser jag att han nog från start varit min favoritkaraktär i de här filmerna, för han var den som fängslade mig mest. Ja, jag blev rädd när hans svarta gestalt visade sig och hans mäktiga andetag var det enda som hördes, men en av tankarna som fanns hos mig från början var också den att jag tyckte att han såg sorgsen ut. Ingen annan kunde begripa hur jag kunde tycka det, när hans ansikte doldes av en mask. Det var länge sen nu, jag minns inte själv hur jag kunde få det intrycket… Jag storstjöt när han dog! Varje gång. Än idag kan det bli lite glansigt i ögonen, efter att ha sett scenen minst en miljon gånger. 😉

Nästa karaktär jag beundrade enormt mycket var prinsessan Leia. Kanske av det enkla skälet att jag är kvinna. Men hon är ju inte en ”traditionell” prinsessa (vilket lockade mig som brukade leka krigare av olika slag, även om jag kunde skifta från pojk- till tjejlekar och vice versa, utan problem) då hon redan i de första scenerna stod beredd med en blaster och i de kommande filmerna tycktes föredra modellen Large! Hon hade attityd, gav inte efter och kunde vara både kall och varm på samma gång. Dessutom fick hon respekt utan något tjafs (tja, förutom vad gällde Han Solo då, men han ändrade sig också till sist) och hon stack iväg på samma äventyr som övriga karaktärer, som var män, utan att det tycktes konstigt. Uppfriskande! Det jag saknade i filmerna var mer fokus på henne när hon fick veta vem Darth Vader faktiskt var. Vad pågick i hennes huvud när Luke talade om att hon var hans syster direkt efter att ha talat om att Darth Vader var hans pappa? ”Vänta lite nu… så om han är din far och du är min bror… då är ju han min… Oh, shit!” Ja, en scen tillägnades henne efter den nyheten, en scen som knappt funkar för mig längre efter de nya filmernas ankomst. Nog om det.

Vilket år var det då som det hela startade för mig? Det måste ha varit 1997, samma år som Star Wars special edition släpptes. Videoband alltså. Ja, där ser man, hade ingen koll alls på det 😉. Eller var det 1998? Hm…

Tja, i alla fall. Boxen med sina videoomslag hade vackert tecknade bilder som jag slutligen släpade med mig till skolan för att rita av när vi hade våra målarpauser i klassrummet. Jag var under den perioden ganska så ensam. Tills killarna såg vad jag satt och ritade, vill säga. Tyvärr skedde detta i sexan och vi skulle snart åt olika håll i en ny skola. Men den sista perioden mådde jag väldigt bra, för jag fick mer uppmärksamhet än jag var van vid, men behövde inte göra mig till. Star Wars var ett sant intresse för mig! På rasterna utsatte killarna mig för vissa prov; jag skulle namnge så många karaktärer i filmerna som möjligt och de ville veta om jag kunde några repliker utantill. Jag vågar påstå att jag nog klarade dessa ”prov” bättre än vad de själva skulle ha gjort (om de nu gav varandra några sådana, vilket jag faktiskt betvivlar).

Jag kände mig därefter enormt ensam med mitt intresse. Andra tjejer begrep inte ens vad Star Wars var för någonting och i högstadiet fick jag inga killkompisar alls! De två tjejkompisar jag umgicks mest med fick helt enkelt stå ut med att det enda jag i stort sett pratade om var just Star Wars! Jag började läsa allt jag kom över i högstadiet, så vännerna lärde sig ganska snart att om jag inte gick att hitta, så satt jag i skolbiblioteket och läste Star Wars-böcker! Jag hade en period då jag var väldigt inne i den skönlitterära serien Young Jedi Knights som i huvudsak handlar om Leias tre barn; Jacen, Jaina och Anakin. Jag har aldrig läst klart serien, även om jag har planerat att göra det länge. Har förmodligen växt ifrån den nu då det är en ungdomsserie, men av nostalgiska skäl skulle jag ändå vilja läsa om dem.

1999 tog det fart igen. Jag gick nog i åttan då den beryktade rymdfebern tog över samhället – en ny Star Wars-film skulle släppas! Det var då jag började samla på artiklar och läste serietidningar och var allmänt galen. Dator däremot använde jag inte på den tiden, så jag missade nog en hel del. Men det dröjde fram till sista filmen innan jag gick och såg Star Wars på bio! Jag hade dittills inte hittat någon att gå med, och jag ville verkligen inte gå ensam. När sista filmen kom tyckte mamma så synd om mig att hon följde med 🙂. Åh, det var en upplevelse! Vi satt ganska långt fram och jag kan lova att jag kände mig nästan ”sjösjuk” när rymdskeppen svepte över filmduken så nära att jag nästan kunnat ta på dem, och ljudet var så dundrande högt att stolarna skakade! Underbart!

Idag är mitt nörderi inte var det en gång var. Känns lite sorgligt ibland, men allt onödigt fakta jag en gång i tiden kände till om dessa filmer, finns inte kvar i samma utsträckning. För några år sedan kände jag till detaljer som inte gick att få reda på enbart genom att titta på filmerna. Ibland kanske någon liten sådan kunskap ploppar upp i minnet, men inte alls som förr. Tyvärr, men jag har inte tid att se filmerna en gång om dagen längre.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 + 7 =