www.vaala.se

Så kallade avstressande akvarium…

Ibland undrar jag varför jag har ett akvarium. Jag är så känslig när det gäller döda varelser, som en död neontetra till exempel.

Det gick ju bra att håva upp den därifrån, det har jag gjort många gånger. Men det är så att fisk spolas inte ner i toan utan de läggs i sopor eller kompost. I det här fallet komposten, för vi har slutna soprum. Nu händer såklart detta: jag tappar den döda fisken bredvid påsen och måste krångla lite mer. Och jag är inte alls van vid att handskas med döda fiskar, jag har varit glad vegetarian i en sisådär 15-16 år eller så. Så om ni tänker er en sån där dam som hoppar runt och skriker när en liten mus springer omkring (något jag aldrig gjort btw för jag tycker möss är ursöta!) så har ni nu en bra bild av hur det gick för mig att få upp den där fisken utan att ta i den. Varje gång jag fick syn på den eller tappade den igen (för det hände såklart) sprang jag skrikande iväg till ett annat rum. Vid ett tillfälle till badrummet där jag satte mig på toalocket och gungade fram och tillbaka en stund. Jag uppskattar att projektet att föra död fisk från akvarium till kompostpåse tog ungefär en kvart. Det var tårar, skrik och ren ångest! Och det är så jag är, döda djur (människor inkluderade) är inte något jag kan hantera.

Så varför, VARFÖR, ska jag har det här akvariet som inte alls är avstressande?!

PS. Svar: Det blir tomt utan det, har haft fiskar sedan jag var tio år. Lika jobbigt varje gång en fisk dör och jag drömmer mardrömmar om att jag tar död på allesammans genom att hälla i för varmt eller för kallt vatten eller att elektroniken i det går sönder, men det blir helt enkelt bara alldeles för tomt i lägenheten utan dem! Så de får stanna ett tag till…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × fem =