www.vaala.se

Jobbig tid

Jag brukar säga att jag i perioder blir extra aspig. Ibland bara tröttnar jag och orkar inte hålla upp den där fasaden av normalitet. Vanligtvis lämnar jag inte lägenheten då, för att jag inte vill att andra ska veta om att jag inte är så normal som jag låtsas. Det brukar räcka med en eller två dagars vila.

Men nu har det gått för lång tid. Allt gör mig trött och ger mig huvudvärk. Ljud och människor, att orka följa med i andras samtal och ta mig till jobbet utan att bli överbelastad. Det tar mig 20 minuter att cykla till jobbet. Under den tiden är det ljud av bilar, byggarbete, prat, vind, regn, lövblåsare och annat skit. När jag väl kommer fram är jag gråtfärdig och vill bara skrika. Varför ska människor låta så mycket?! Jag har små lurar i öronen för att kunna lyssna på musik, det hjälper någorlunda för det dövar alla de där jobbiga ljuden. Egentligen borde jag väl ha brusreducerande stora lurar, men finns inget (såvitt jag vet) som funkar ihop med cykelhjälmen.

På jobbet är det rätt lugnt så länge jag sitter och skriver. Då har jag mina brusreducerande hörlurar och fasta rutiner. Men senaste månaderna har jag varit mer och mer pressad och jag har känt hur min hjärna börjat lägga av samtidigt som jag inte kunnat släppa tankar på jobbuppgifter hemma. Jag har svårt att förstå vad folk säger och svårt att förstå när jag måste ta reda på saker och ting själv. Svårt med egna initiativ helt enkelt. Jag tycker att jag glömmer saker vilket gör mig mer stressad. Fattade knappt hur jag skulle låsa fast cykeln i stället här om dagen, bara det liksom! När jag är lugn och någorlunda balanserad har jag inte de här problemen.

Fått mer och mer panikattacker senaste månaden och nu är det så illa att jag inte kunnat jobba på en vecka. Jag mår rätt ok så länge jag är hemma, men så fort jag går ut får jag panik och när jag väl kommer in igen är jag så trött att det tar timmar innan jag blir helt lugn igen. Mina händer skakar konstant, i skrivande stund till och med fastän klockan närmar sig 14 och jag suttit inne sedan i morse. Tanken var att jag skulle försöka ta mig till jobbet igen idag. Efter halva vägen fick jag ge upp och vända hem igen. Det bara går inte. Jag kan inte andas, jag mår illa och bara skakar.

Och jag mår sämre av att jag känner mig oduglig. Jag gillar mitt jobb, jag trivs med kollegorna. Men jag orkar inte! Det spelar ingen roll vad jag gör, inget ger mig energi. Jag sov i ett dygn, ingen energi. Jag tog mig ut på korta promenader förra veckan, blev bara mer trött. Jag lagade middag varje dag (hatar att laga mat). Jag provade att skriva och rita, men orkade inga längre stunder. Så slutligen gav jag upp och lade mig i soffan och glodde på Netflix (vilket hjälper minst av allt).

Jag har andan i halsen hela tiden och det enda jag orkar med och förstår mig på är mina katter. Jag känner att jag bara vill sitta hemma med dem resten av livet just nu. Katter är mycket lättare att förstå sig på än människor. Det allra bästa vore om jag kunde bo ute i skogen.

Men jag har tagit kontakt med vården. Det tar tid, som vanligt, men förhoppningsvis kanske jag snart får kontakt med en läkare och remiss är även skickad till vuxenhabiliteringen. Så även om det känns som att jag inte gör så mycket vettigt just nu, har jag i alla fall gjort det. I värsta fall får jag ta mig till psykakuten, men det försöker jag undvika så länge som möjligt för där vill jag verkligen inte sitta i flera timmar om jag kan slippa det.

Nytt försök imorgon.

Jag och Kitty

Att ha Aspergers syndrom

Det var tydligen Världsautismdagen den 2 april, hela tiden dagar för något så jag har inte full koll (tycker alla dessa namngivna dagar, kanelbulledagen och allt vad det nu är, känns lite larvigt). Men i alla fall tänkte jag berätta lite kort om hur det kan vara att ha Aspergers syndrom för att öka på medvetenheten lite. Nu är det ju olika från person till person, så jag berättar helt och hållet utifrån mitt eget perspektiv!

När jag berättar att jag har Aspergers syndrom får jag olika reaktioner. I sällsynta fall kan någon fråga om jag har asperger innan jag hinner säga något, oftast blir dock en följdfras ”då har du väl en ganska mild form?” Alltså, ja, på sätt och vis har jag väl en mild form av autism. Det syns inte utåt på mig och jag fungerar relativt väl ute bland folk – numera. Det såg helt annorlunda ut när jag var barn och yngre vuxen. Jag pratade knappt med någon, ville helst sitta absolut still i min skolbänk, började gråta så fort jag inte begrep något (matte mest). Jag kände ofta att alla andra visste saker, stort som smått, som jag själv inte visste. Jag kände mig allt som oftast lite på efterkälken. Till och med haft den klassiska frågan ”är jag en utomjording?” Jag var ganska lättlurad (helt och hållet tvärsäker på att Scar i Lejonkungen bara råkade försäga sig om den där elefantkyrkogården till exempel, jag missade det listiga tonfallet). Men jag har tränat. Jag missar ibland ironi fortfarande och då jag tycker det obehagligt att se folk i ögonen kan jag missa ansiktsmimik, men det är något jag i de allra flesta fall kan maskera i de fall det inträffar. Jag tar ännu vissa saker bokstavligt (”riv här” på gräddförpackningen. Hämta saxen, säger syrran. Nej, för det står riv!). Innan jag fick diagnosen var det nästan omöjligt att träna, eftersom jag inte hade en aning om vad det var jag skulle träna på.

Jag har fått en hel hop olika diagnoser genom åren: Depression, generaliserat ångestsyndrom, social fobi… Jag hade svårigheter med mat då jag hade några ologiska rädslor som började någon gång i 11-årsåldern. Ett litet salladsblad som fastnade i gommen kunde ge mig dödsrädsla, då jag var otroligt rädd för att kvävas av olika anledningar (läkare gav mig Bricanyl då man antog att jag hade astma, och visst kan jag ha haft det men mer troligt är att jag hade ångestattacker). Flera ologiska rädslor var att maskiner plötsligt skulle explodera om jag gick förbi dem eller satte på högsta effekten. Jag hade mardrömmar i stort sett varje natt hela tonårstiden och var rädd att dö i sömnen. Rädslan för att kvävas har dock alltid varit den största och värsta. Långt upp i vuxen ålder har jag fått plötsliga attacker när jag inte kan andas och måste öppna fönstret och sitta alldeles intill för att insupa frisk luft. Detta händer nästan aldrig numera.

Jag hör ibland att det är trendigt att sätta diagnoser nuförtiden. Okej, nej, det kan jag inte hålla med om. Med tanke på att det dröjde tills jag var 26-27 år innan en psykolog ens började fundera på om alla mina problem kunde bottna i en asperger-diagnos, och sedan var själva utredningen mycket noggrann! Det var inte en diagnos som bara sattes hux flux.

Att jag fick en diagnos räddade mitt liv! Det kan jag säga utan att överdriva. Jag ville dö, mest för att jag kände mig orkeslös och inte visste hur jag skulle orka leva till gammal ålder. När de började misstänka att jag hade Aspergers syndrom, började de behandla mig som om jag redan fått diagnosen i väntan på att utredningen skulle bli av. Jag började äntligen få rätt verktyg för att kunna hantera mitt mående. Bara att få veta att det är helt okej att ligga och stirra i taket en hel dag, för att jag har slut på energi och inte orkar något annat, gjorde att jag kunde göra det också utan rädsla för att jag höll på att bli deprimerad igen. Det var energistopp, inte depression!

Jag gick med i något som kallas Samspelet där jag fick träna på att träffa folk i lagom doser. Jag var med i en målargrupp, en må-bra-grupp där vi gick igenom kost och fick laga enklare måltider och en sömnkurs var jag också med i. Jag träffade en arbetsterapeut (världens bästa människa!) som kom hem till mig och hjälpte mig med diverse grejer, som att laga mat. Jag höll på med arbetsträning, vilket var jättejobbigt då jag fick panikattacker hela tiden. Några gånger hamnade jag på psykakuten för det fanns ingen ork att ta hand om mig själv, ta hand om mitt barn, ta hand om mitt hem.

Men det började så sakta vända. Jag fick diagnosen Aspergers syndrom (numera ASD, Autism Spectrum Disorder). Jag fick boendestöd, hjälp att komma ut i arbetslivet i ett sakta tempo och jag kom på vad jag ville göra angående arbete. Två bedrifter jag fortfarande känner mig stolt över är när jag 1) på vägen till ett möte fick en ångestattack men ändå inte gick hem, och fick hjälp att ta mig ur ångesten när jag väl kom dit, och 2) när jag första gången lyckades äta i sällskap med andra. Jag har fortfarande svårt ibland att äta i nya miljöer, med nya människor men det går bättre. Jag kan ibland välja bort fikapausen på jobbet för att alla ljud från köket ger mig obehagskänslor men oftast går jag dit. Jag har till och med följt med på AW första gången någonsin nu i vintras!

Jag bestämde mig för att gå en utbildning till vårdadministratör och då talade jag om direkt att jag har Aspergers syndrom, för jag ville verkligen klara utbildningen och då gäller det att få hjälp när så behövs. Nu jobbar jag och klarar det bra.

Aspergers för mig, då? Hur går det med jobbet? Jo, det funkar fint på 75 procent. I mitt fall är stress, ljud och trötthet svårast. För mig är det jobbigast på morgonen; upp ur sängen, göra i ordning allt, få liv i barnet, komma iväg. Jag känner mig nästan varje morgon kräkfärdig av trötthet när jag kommer fram till jobbet. Det går över ganska fort. Jobbdagen går bra för att jag gillar mitt jobb och mina kollegor. Jag blir glad av att vara där. För mycket ljud kan däremot vara tufft att handskas med. Jag vill många gånger bara slå händerna för öronen och sätta mig ett hörn och gråta, men det är inget jag visar. Det blev mycket bättre när jag fick brusreducerande hörlurar när jag skriver, otroligt mycket lättare! Jag är inte längre lika trött när jag kommer hem. Hösten och halva vintern somnade jag i soffan nästan varje dag, slutkörd och med spänningshuvudvärk av alla intryck. Nu är det enklare när det är ljusare ute men jag orkar inte så mycket på fritiden. Jag har ingen fritidssysselsättning utanför lägenheten och jag träffar inga vänner. Jag skulle vilja men jag orkar inte, jag träffar inte ens mamma så ofta som jag skulle vilja. När jag kommer hem vill jag helst ligga en stund med en filt eller kudde över huvudet, ha det mörkt och knäpptyst en stund. Det går inte alla dagar när man delar sitt liv med ett barn, men det är jag medveten om och accepterar det. Vissa dagar är jag piggare än andra, då orkar jag mer. De extra dåliga dagarna får jag vad jag brukar kalla en ”aspie-meltdown”; då får minsta ljud mig att börja gråta, jag blir varm, nästa så jag svettas och det känns lite som ångest men inte som en riktigt panikattack, jag kan inte tänka och enkla uppgifter blir väldigt komplicerade. Det är något jag tycker är svårt att förklara, när jag de dagarna står på jobbet och inte minns hur jag ska göra något som jag inte hade några problem att göra dagen innan. Därför skriver jag upp precis allting. Jag är mycket noggrann och avskyr att göra fel. Något jag alltid blir mycket tacksam för är när kollegor påpekar att jag gjort något galet så att jag vet det och kan fixa det! Jag skriver upp direkt, steg för steg hur uppgiften ska utföras så att jag har det på pränt till nästa gång.

En av de saker jag gillar mest med mitt jobb är att det finns rutiner för allt. Följer jag rutinerna blir det rätt. Det är ibland svårare när jag måste tänka snabbt, men det mesta löser sig på ett eller annat vis. Jag vill inte lämna något halvdant efter mig, jag vill lösa problemen som uppstår för att jag vill lära mig. Jag har en yrkesstolthet och jag tror att den kan bottna i min diagnos. Diagnosen har ju sina styrkor också. Det jag är intresserad av går jag in för, vill lära mig allt om, och jag avslutar inte förrän jag känner mig nöjd. Det kan visserligen göra att en uppgift tar längre tid för mig att utföra och tar mer av min energi (som jag ärligt talat inte har så mycket av), men hellre längre tid och korrekt än kort tid och hafsigt gjort, säger jag! Eftersom jag är hemma till klockan 15 om dagarna får jag mycket tid till vila ändå.

Hemma har jag mina intressen som gör att jag mår bra. Jag har mina katter, jag har mitt Diablo-spel, mitt skrivande och broderande. Mina böcker och Star Wars-filmerna. Hemma mår jag bra. Varannan helg är sonen hos sin pappa och då passar jag på att samla extra mycket energi. Jag går knappt ut, går jag ut så är det till mamma jag cyklar. Kanske tar jag en joggingtur, går till affären eller slänger skräp. Ibland kan jag och mamma ta en tur till Ikea eller blomsterhandeln, om vi orkar. Oftast sitter jag dock hemma. Jag klappar mina katter, skriver på mina böcker, tittar på film, städar och har ihjäl några demoner. Och jag känner mig rätt nöjd med livet. Det enda jag saknar är att möjligheten att bo ute i skogen. Stan låter för mycket, för många människor. Jag skulle verkligen vilja bo ute på landet, i en skogsdunge eller något liknande. Men annars lever jag ett rätt bra liv, och jag kan inte säga att jag skulle vilja ta bort min diagnos, för den är del av hur jag är som person. 🙂

Oj, det här inlägget tog nästan två timmar att skriva. Gått igenom texten gång på gång, kontrollerat stavfel, publicerat och sett fler fel som jag var tvungen att rätta till… Jag vill att det blir så bra som möjligt, vill förklara så att ni som läser förstår jag vad jag menar. Men nu får det vara bra. Tack för mig!

Det här fotot av Okänd författare licensieras enligt CC BY-NC-ND

Asperger-meltdown

När allt i tillvaron stressar och jag försöker plugga till morgondagens prov till ljudet av susande, droppande element. Flyttar mig från vardagsrummet till köket, där kyl, frys och element surrar och susar. Går till sonens sovrum, element där också. Går tillbaka till vardagsrummet och flyr längst in i hörnet, så långt det går att komma från elementet. Det fungerar inte. Ställer mig mitt i rummet med alla skolgrejer och börjar gråta, för jag vet inte vart jag ska ta vägen. Lägger ifrån mig sakerna, minns fem sekunder senare inte var jag lade dem och får panik för det. Hittar sakerna precis där jag lade dem, på byrån i hallen. Bestämmer mig för att jag får helt enkelt misslyckas med allt och svälta ihjäl för nu lägger mig i sängen med en kudde över huvudet.

Det är Asperger-meltdown, gott folk!

System overload

Känner mig extremt aspie idag. Har precis lyckats ta mig upp ur sängen efter en en del ångest och gråtattacker och illamående och har nu intagit den klassiska bilden av autism-typen som gungar fram och tillbaka och vrider sina händer. Ja, jag blir också sån ibland. Alldeles skakig i kroppen och kan inte slappna av. Försöker äta ett äpple och skriva av mig här och det går väldigt långsamt för jag är spänd som en fiolsträng och skakar som sagt så det är svårt att trycka ner rätt tangenter.

Fan, fan, fan. Inte barnvänligt, jag vet. Trött på alla ljud, allt låter ju! Trött på alla intryck. Haft en del muntliga redovisningar i skolan på sistone och det har gått väldigt bra. Men det kommer i efterhand, alla känslor, som vanligt. Det är nu allt släpper. Kunde inte gå till skolan igår, det var totalt energistopp. Idag har jag gömt mig själv i mitt eget romanskrivande och läxor. Men det går inte att skriva hur mycket som helst, för nu har jag mina egna skapade karaktärers känslor i mig också. Skitjobbigt.

Kaspian hos farmor och farfar idag. Förmodligen därför jag låter allt släppa och komma ut, jag har tid. Men han kommer snart hem och då ska jag vara normaliserad igen är det tänkt.

Så är det ibland. Inte ofta, men jag är van och vet att det går över. Imorgon är allt som vanligt igen, så jag är inget att tycka synd om. Jag har verktygen och vet hur jag ska hantera mig själv. Det är bara j*vla jobbigt just nu och då behöver jag skriva av mig.

Blir jogga och yoga imorgon, så försvinner nog spänningsresterna.

Hösten så här långt

Passar på att blogga lite när jag ändå inte fått ordning på vad jag ska göra idag. Sitter hemma med sjuk son. Han har hostat i mer än en vecka, börjar känna mig orolig, i vanliga fall insjuknar han ordentligt ett par dagar och sen blir han frisk, så här utdraget brukar det inte vara. Jag tänkte att han hade legat och tjyvspelat på paddan igår när jag inte fick honom ur sängen idag, när jag äntligen fick iväg honom till toaletten började han gråta och snora. Jaha, då missas en skoldag igen då. Tycker jag inte om. Försöker få till barnvakt imorgon åtminstone så jag inte missar föreläsningen. Men idag är det lektion i Kommunikation och jag missade den förra veckan också! Som Aspie känns de lektionerna lite extra viktiga. Även om alla lektioner är lika viktiga, såklart, men att lära mig allt som har med sociala regler att göra känns dumt att missa.

Jag tycker i alla fall att det går bra med pluggandet. Har varit ute på LIA (Lärande i Arbete) ett par veckor, från och med nästa vecka blir det ett par veckor till. Det är verkligen kul! Jag har känt att jag lite grann kommit ikapp vissa grejer där ute, de här små tekniska detaljerna som jag inte riktigt fattat i klassrummet. Det är svårt att plugga till proven, learning by doing är lättare, att lära mig saker utantill är inte något jag är bra på. Jag vill liksom dubbelkolla allt hela tiden, så att det blir ordning och reda och perfekt. Och det kan jag oftast göra; kolla med andra i klassen, googla, slå upp i böcker. Under ett prov ska allt bara sitta där inne i huvudet. Det var lättare när jag var yngre, jag tycker att jag har fått sämre minne. Kanske har med järnbristen att göra? Eller så är det som mamma sade, att jag har fler och helt andra saker att hålla i huvudet samtidigt numera. När jag var yngre hade jag bara mig själv att tänka på, nu har jag barn och han är krävande. Mycket.

Men jag ska klara det här! Bara jag får G i ämnena, så att jag får en examen och därmed kan söka jobb, that’s fine with me. För jag vet nu att jag kommer klara arbetsuppgifterna och målet är att få ett jobb så att jag får normal lön och slipper leva på socialbidrag och riskera att bli sjukpensionär innan jag fyllt 40. Jag börjar till och med tro på att jag kan klara heltidsjobb, och det var otänkbart för bara ett år sedan. Men om det inte fungerar, så har jag denna lilla text i min utredning att ta stöd från:

I framtida arbete är det viktigt att arbetet anpassas utifrån hennes funktionsnedsättningar.

Nedanför detta har psykologen tagit upp det viktigaste, som att jag ska ha förutsägbarhet och framförhållning, tydliga instruktioner, stöd och uppföljning i arbetet, att det är viktigt att jag ska få arbeta på mitt sätt i en lugn miljö i mitt eget tempo och utan större krav på sociala kontakter. Och sist men inte minst:

Det är också viktigt att tänka på och ta hänsyn till att mental trötthet är vanligt förekommande för personer med diagnos inom autismspektrumområdet.

Höstens inledning

Hittar ett andningshål äntligen, känner mig hyfsat utvilad eftersom jag somnade i soffan tidigare efter en intensiv dag, så nu kan jag blogga lite!

Hittills har jag mest fokuserat på att fixa till gamla blogginlägg eftersom jag har fört över mina två tidigare bloggar till en och samma bloggdomän – tack pappa Tommy för mitt egna domännman jag fick i 30-års present! 😃

Annars har jag rensat bland alla mina foton på datorn. Ett jättejobb som är långt ifrån klart, men eftersom skolan har börjat för både mig och Kaspian är det inte prioriterat som nr 1 i listan över saker att göra.

Jag har kommit igång bra känner jag med utbildningen. Det var rätt att tala om från början att jag har Aspergers syndrom för klassen, för det känns lättare att fokusera på skolarbetet istället för att oroa sig för att andra ska tycka jag beter mig konstigt. Om jag gör något knäppt eller fel, så har de nåt att skylla på, liksom 😉. Men jag tror inte jag är konstigare än någon annan, i alla fall är alla väldigt trevliga och jag tror inte att någon känner sig utanför. Jag sitter med i matsalen medan jag äter, men jag går undan när de andra tar fram kaffet för då pratar de högre och det blir jobbigt. Ibland sitter jag då för mig själv, ibland hittar jag någon annan som också vill ha lugn och pratar med henne. Vi är bara kvinnor i vår klass. I tvåan går det två män, så det är absolut ett kvinnodominerande yrke, vårdadministratör. Men det blir nog fler och fler killar, sakta men säkert.

Med Kaspian är det mest jobbigt på morgonen. Att få upp honom ur sängen. Vi blir ofta upprörda på varandra, jag måste påminna mig hela tiden att arbeta på mitt tålamod! Men bara han kommer upp, så har vi en app på telefonen som talar om vad han ska göra. Bädda sängen (svårast), klä sig, borsta håret, äta frukost, borsta tänder, packa väskan. Sen är det när vi ska gå som nästa utmaning infaller. Han hatar nämligen strumpor! Och grus i skorna, men det förstår jag ju. I skolan går det absolut lättare än förra året! I ettan gick han knappt in i klassrummet, nu sitter han redan vid sin bänk. Flyttade den närmare lärarna, eftersom han känner sig tryggare med vuxna än med andra barn. Önskar jag hade så bra lärare när jag gick i skolan! Vi har väl våra duster med läxor, men tror inte det är värre än andra har det. Han är väldigt bra på att läsa och skriva, men han gillar det inte. Han har svårt att sitta still och bara skruvar på sig. Kan ta flera dagar ibland att skriva tre meningar.

Vi har en första kontakt med BUP, men vi har fått omboka tider nu i början på terminen innan jag fick koll på schemat, så det har inte riktigt tagit fart. Inte blivit beslutat än om han ska få gå igenom en utredning…

Men så ser det ut i stora drag.

Idag har vi varit ute med tvåorna, lekt lekar, med fokus att lära sig namn och slappna av tillsammans. Sen en muntlig gruppredovisning på eftermiddagen. Vår grupp pratade om hudcancer. Igår kväll låg jag med hjärtklappning och ville att Kitty skulle vara hos mig och spinna mig till sömns, men det hade hon ingen lust med, så jag fick ta fram spinn-ljud på mobilen… Men det gick bra. Hade väldigt roligt på utflykten och fick höra av en i klassen att jag talade ut bra på redovisningen. Har en väldigt schyst och cool lärare också, som är bra på att få oss att slappna av och ha kul, samtidigt som hon ställer krav.

Imorgon är det hemstudiedag, då ska jag fokusera på terminologin, som vi har ett prov på 10 oktober. Plugga glosor, verkligen! Men det ska nog gå bra det med, tänk positivt!

Hösten närmar sig!

Har tänkt blogga hur länge som helst, men det har varit för mycket i skallen!

I våras sökte jag vårdadministratörprogrammet på Yh och klarade båda antagningsproven, det var en underbar känsla, då det var över 100 sökande och endast 20 platser.

Dock har det varit lite småjobbigt under sommaren, då jag inte vetat om jag kunde få finansiell hjälp från CSN. Jag fick först avslag på grund av att det saknas 22 högskolepoäng, vilka fattades för att jag hoppade av tidigare utbildning när jag inte klarade av ångesten och depressionen. Det har tagit mig nästan 10 år av personlig utveckling (med hjälp av psykologer, terapeuter och kuratorer och andra underbara människor som aldrig slutat tro på mig!) att komma så långt att jag idag klarar arbetspraktik på 50 % utan problem, att hitta något som intresserar mig och dessutom komma in på den utbildningen, i samma stad jag bor i!

Att inte få stöd från CSN krävde verkligen is i magen för att kunna hantera, men jag har återigen övertygat mig själv om att jag är på rätt väg i livet, när jag orkat kämpa mig igenom denna prövning också och idag fick beskedet att jag får studiemedel!

Nu ska jag också klara av 2 års studier, men denna gång ska jag klara det! Bara tanken att få ett riktigt jobb, en riktig lön, slippa leva på socialbidrag och Försäkringskassan (även om jag är dem evigt tacksam, för det är ju tack vare dem jag fått mat på bordet) och kunna betala tillbaka skulden till CSN – ah, den tanken alltså!

Det är inte roligt att vara psykiskt sjuk. Det är svårt att ha en osynlig sjukdom, men när jag äntligen fick rätt diagnos, fick jag också rätt hjälp och nu är jag på god väg att bli en självförsörjande medborgare, som faktiskt kommer kunna bidra med något till samhället! Jag har läänge velat ge något tillbaka, men inte haft mycket hopp att nånsin kunna göra det. Nu anar jag ett ljus långt där framme 🙂.

Det svåraste jag egentligen har att tacklas med nu, är min sons välmående. Han vill inte gå i skolan och vi har kontakt med BUP för att diskutera om han möjligen kan ha en diagnos han också. Det spelar mig ingen roll om han en eller inte, bara han får rätt hjälp i skolan! Men med mer energi i mig ska jag väl klara av den biten med!

Nystart

Tänkte försöka mig på att börja blogga ordentligt igen!

Vad gillar jag då? Jo, Star Wars, som är absoluta favoritfilmerna! Jag är mer av den gamla skolan, så de klassiska filmerna slår det mesta, men jag har inte mycket emot episoderna 1-3 och den allra senaste episod 7 tycker jag är fantastisk! Däremot har jag svårare för Clone Wars-serien, mest för att jag inte gillar tecknarstilen, för kantig för min smak, men också för att jag tycker att alla de här sidohistorierna svävar iväg för mycket. Det ska hållas enkelt och koncist!

starwarslogo

Hade jag mycket pengar skulle jag nog ha svårt att hålla i plånboken när det gäller Star Wars-relaterade kläder och smycken och allt som har med Darth Vader att göra (är smått besatt av hans karaktär), men jag är som tur är sparsam, i jämförelse med många andra, så även om jag syndar ibland går det mesta åt till mat och hyra, som sig bör.

Andra besattheter är mangan och animen Sailor Moon och, såklart, katter! ÄLSKAR katter! 😀

sailormoon-luna

Jag kan få lov att nörda in mig på mina grejer utan att folk höjer så mycket på ögonbrynen längre, eftersom jag har Aspergers syndrom (en väldigt bra diagnos att ha om man vill vara sig själv i en värld där det tydligen krävs diagnoser för att man ska bli accepterad som den man är)!

Bloggen kommer nog mest att handla om just det, men ur en så positiv synvinkel som möjligt 🙂 Jag tycker direkt illa om allt som sprider negativitet och hat, jag tror att världen förändras till det bättre om vi delar lite mer solsken istället! Inte för att jag vill blunda för allt dåligt som sker, men det får inte ta över, för om ingen mår bra vem ska då orka hjälpa?

Grädden som blev för hård

När jag gick i skolan hade jag en del problem. Jag fick inte min diagnos förrän i vuxen ålder så som barn och ungdom blev jag oftast beskriven som blyg, tyst och flitig. Särskilt i tonåren blev det jobbigt, när de flesta av klasskompisarna var tävlingsinriktade och mer intresserade av det andra könet. Kompisar och discon/fester var också heta ämnen.

Mest problem fick jag i grupper. Ämnen där grupparbeten var vanliga, undvek jag helst. Hemkunskap var ett sådant ämne. För det första tyckte jag inte om att laga mat, för det andra störde kamraterna. Det roligaste jag visste där var att få gå in ensam i rummet intill och stryka dukar. Hur som helst så lärde sig de andra att jag inte var mycket att räkna med, så under en lektion då vi skulle göra nån efterrätt (glömt vad) fick jag uppgiften att vispa grädde. Enklare kan det väl inte bli? Men det slutade med att jag stod för länge med elvispen så grädden blev hård som smör. Sura miner och orden ”men det där går ju inte att äta!” fick mitt enkla konstaterande till svar: ”det spelar väl ingen roll, jag äter inte ens grädde.” Jag hade inte i åtanke att de andra kanske ville äta grädden eller att uppgiften var misslyckad och att jag återigen hade svikit gruppen. Det var inte okänsligt av mig, även om det lät så, det var bara min hjärna som inte snabbt nog lade ihop två och två. Att jag inte slutade vispa fastän jag visste hur vispad grädde skulle se ut (det var ändå på högstadiet) berodde dels på att jag blev distraherad av allt spring och någon pratade med mig, dels att ingen sade åt mig att sluta. Just det. De sade bara ”vispa grädden”, ingen vidare instruktion eller tidsangivelse. Jag kände mig dum som en sten och försökte ge ett svar som kunde återupprätta min heder (eller nåt) och då blev det bara mer fel.

Summa summarum: det är inte alltid lätt att vara tonåring, det är alltid svårt att ha Aspergers och vara tonåring.