SilverMagpies blogg

Grädden som blev för hård

När jag gick i skolan hade jag en del problem. Jag fick inte min diagnos förrän i vuxen ålder så som barn och ungdom blev jag oftast beskriven som blyg, tyst och flitig. Särskilt i tonåren blev det jobbigt, när de flesta av klasskompisarna var tävlingsinriktade och mer intresserade av det andra könet. Kompisar och discon/fester var också heta ämnen.

Mest problem fick jag i grupper. Ämnen där grupparbeten var vanliga, undvek jag helst. Hemkunskap var ett sådant ämne. För det första tyckte jag inte om att laga mat, för det andra störde kamraterna. Det roligaste jag visste där var att få gå in ensam i rummet intill och stryka dukar. Hur som helst så lärde sig de andra att jag inte var mycket att räkna med, så under en lektion då vi skulle göra nån efterrätt (glömt vad) fick jag uppgiften att vispa grädde. Enklare kan det väl inte bli? Men det slutade med att jag stod för länge med elvispen så grädden blev hård som smör. Sura miner och orden ”men det där går ju inte att äta!” fick mitt enkla konstaterande till svar: ”det spelar väl ingen roll, jag äter inte ens grädde.” Jag hade inte i åtanke att de andra kanske ville äta grädden eller att uppgiften var misslyckad och att jag återigen hade svikit gruppen. Det var inte okänsligt av mig, även om det lät så, det var bara min hjärna som inte snabbt nog lade ihop två och två. Att jag inte slutade vispa fastän jag visste hur vispad grädde skulle se ut (det var ändå på högstadiet) berodde dels på att jag blev distraherad av allt spring och någon pratade med mig, dels att ingen sade åt mig att sluta. Just det. De sade bara ”vispa grädden”, ingen vidare instruktion eller tidsangivelse. Jag kände mig dum som en sten och försökte ge ett svar som kunde återupprätta min heder (eller nåt) och då blev det bara mer fel.

Summa summarum: det är inte alltid lätt att vara tonåring, det är alltid svårt att ha Aspergers och vara tonåring.

Förändringsmardröm

Börjar så smått vakna. Väckt av katter kl 06 en söndagsmorgon känns väl sisådär, men just idag hade jag en jobbig dröm så då var det helt ok att vakna.

Nattens dröm handlade om förändringar. Aspisar är inte en fan av sådant, även om vi kan lära oss hantera det. Själv har jag till exempel alltid gillat att möblera om och byta rum. Till och med flytta är spännande för då får jag inreda. Däremot får ingen annan möblera åt mig och jag gillar inte när folk rör mina saker eller flyttar på dem. Fick ett raseriutbrott på stackars mamma när hon ställde undan alla grejer från min fönsterbräda för att kunna rengöra fönstret exempelvis … Den absolut största fördelen med skilsmässan från min exman är just det faktum att han inte längre har rätt att flytta på något i lägenheten!

Nu har jag barn så vissa saker måste jag lära mig att leva med, och på det stora hela anser jag att min son är mycket nyttig för mig. Tack vare honom lagar jag mat, kommer ut, har blivit mer social och utvecklar hjärnan i alla de situationer han utsätter mig för. Han vet om att jag har Aspergers syndrom, det kändes viktigt för mig att han fick veta det så tidigt som möjligt så att jag kan förklara på ett enklare sätt när jag betett mig annorlunda. Som när han bara ville ha en kram en gång och jag var mitt i något helt annat och var tvungen att analysera hela situationen först innan han kunde få den kramen (jag kände mig som en idiot).

Nattens dröm handlade om förändringar på jobbet. Jag har varit hemma några dagar på grund av värk i ryggen. I drömmen hade jag kommit tillbaka till jobbet efter dessa dagar och konstaterat att det tydligen redan var dags att julpynta. Nåväl, det gick väl an. Men att skåpen blivit proppade med småsaker där jag ville ha glas var inte riktigt lika ok. När jag skulle jaga rätt på min chef var hela våningen ombyggd dessutom, jag kände inte alls igen mig och tillslut hade jag sådan panik att jag inte ens visste vem jag själv var! Det var riktigt skrämmande!

Så nu ligger jag gladeligen och gosar med Musse, som bestämde sig för att slå sig ro igen på min mage. 🙂

Länk som fick mig att skratta åt mig själv

Everydag Situations That Are Impossibly Difficult For The Socially Awkward

Jag antar att alla känner igen sig i exemplen länken ovan tar upp, antingen i något av det eller alla, någon gång i livet, eller ofta. Jag känner igen mig i alla exempel, varje dag (ja, om jag nu gick på fester varje dag, men det gör jag inte, snarare aldrig). Men det kändes skönt att veta att det inte bara är jag. Tvärtom måste det ju vara rätt så vanligt, eftersom det ens finns såna här länkar att hitta.

Och jag skrattade högt flera gånger, av igenkännande men också för att jag insåg att det ju egentligen kan vara rätt komiskt, även om det känns jobbigt just när man är i situationen.

Boktips: Vardagsliv med Aspergers syndrom

vardagsliv-med-aspergers-syndrom-om-att-komma-vidare-efter-diagnosen

Jag fick låna den här boken av min arbetsterapeut, och den blev utläst på mindre än en vecka!

Vardagsliv med Aspergers syndrom – om att komma vidare efter diagnosen av Carolina Lindberg och Malin Valsö.

Nu är jag en sån där som kan stanna upp i texten och bli irriterad när något är felstavat, konstigt översatt (i utländska böcker då) eller liknande. Bruket av det könsneutrala ordet hen har jag inte kommit till ro med, även om det nu lär finnas med i SAOL om jag minns rätt, och det här var första boken jag har läst som använder sig av det. Bara sett det på nätet tidigare. Jag fick uppbåda mycket av min mentala kraft för att övertyga mig själv om att jag var larvig som hängde upp mig på det där lilla ordet, och att bara fortsätta läsa!

För det är en jättebra bok! Mycket riktad till vuxna som får diagnosen, lättfattlig och med små roliga ”övningar” eller vad man ska kalla dem, plats för egna reflektioner osv. Sånt gillar jag, så jag tänkte köpa den här boken vid bra tillfälle, bara för den sakens skull. 🙂

Boken är indelad i 6 delar: Att få diagnos som ungdom och vuxen; Diagnosen; Förhållningssätt; Vardagstips; Särskilda utmaningar; Samhällets stödinsatser plus en liten ordlista och litteratur- och webbtips på slutet.

Passar också på att slå ett slag för boken Utomjording på skolgården. Att förstå eleven med Aspergers syndrom (Martian in the playground. Understanding the schoolchild with Asperger’s syndrome) av Clare Sainsbury, som jag läste ganska så direkt efter att jag fick diagnosen. Jag ville liksom börja från början, och den här boken fick väldigt många minnen från barndomen att komma till ytan. En del känslor som rördes upp, men det var värt det.

Förnekelse

Har haft nästan konstant huvudvärk sedan jag fick diagnosen. Tänker och grubblar, läser mycket böcker i ämnet och söker på nätet. Känns nästan som att byta identitet. Fast ändå inte. Svårt att beskriva.

Tänker fortfarande mest på att något måste ha blivit fel under utredningen, att jag kanske har överdrivit eller inbillat mig saker och ting. Läser den sammanfattande utredningen om och om igen, nästan varje dag. ”Undviker att ta i hand” står det i läkarutlåtandet. Gjorde jag det? Minns jag inte ens. Jag kan ta i hand, för jag vet att man ska göra det. Sen gillar jag det kanske inte, det är lite obehagligt. Inte alltid jag vet när personen jag möter förväntar sig att vi ska ta i hand, så jag brukar vänta på att den andre ska ta initiativet. Händer kan vara kalla eller svettiga, och hur vet jag var personen nyss har varit med sina händer? Men, som sagt, jag tar ändå i hand. Tror inte direkt att någon har noterat att jag hyser en viss ovilja angående det, utom den här läkaren då … När jag träffade min f. d man kände jag å andra sidan att jag ville hålla hans hand, redan första gången vi träffades.

Utredaren sade sist vi träffades, att när jag läser på om Aspergers ska jag läsa vidare om det jag känner igen mig i, och strunta i det som inte stämmer in på mig. Ett gott råd till mig, som alltid grubblar, för mycket jag läser stämmer inte alls in på mig, och då blir jag osäker. Men diagnosen skiljer sig så otroligt mycket åt mellan olika människor. Jag kan se på min syster t. ex., som är min raka motsats och ändå har samma diagnos. Hon är utåtagerande, medan jag är väldigt inbunden, bland annat.

Äh, sonen min sover borta inatt, så jag ska försöka koppla av och inte tänka på Aspergers eller depressioner eller ångest. Ge hjärnan semester och titta på en komedi snart!

Bearbetningsfasen?

Man brukar höra om de så kallade fyra faserna av sorg (eller kris): 1) Chockfasen, 2) Reaktionsfasen, 3) bearbetningsfasen och 4) nyorienteringsfasen.

För mig har det hänt så mycket det här året, att jag inte alls vet vilken fas jag är i eller ens vilken av de olika händelsernas faser det handlar om.

I våras var det separation och mormors död som inträffade mitt i det. Det var mycket som hände därikring. Jag hade mycket att ordna med vad gällde separationen och så blev det begravning en månad senare. Därefter hade jag fullt upp med utredning och arbetsträning. Tror jag liksom blev kvar i den andra fasen rätt länge, som flöt ihop i den tredje, kanske. Sedan blev jag orolig på arbetsplatsen, när jag började bli osäker på vilka arbetsuppgifter jag hade från dag till dag. Jag började drömma mardrömmar om att hela arbetsplatsen möblerades om från grunden och det rådde fullt kaos! I det där drömde jag om min mormor och och min f.d man – två människor som jag saknar väldigt mycket. Personal byttes ut i det förbund där jag varit med i snart ett år, som samarbetar med psykologer, arbetsförmedling och Försäkringskassan. Jag blev av med min psykolog som gick på mammaledighet och den nya kontakt jag fick från arbetsförmedlingen slutade plötsligt. Allt blev bara väldigt otryggt väldigt fort. Men jag visste inte det själv. Jag tyckte att jag mådde rätt bra och att jag klarade av saker och ting galant.

Men så fick jag den värsta sortens ångestattacker igen, något som var rätt länge sen, och fick skjuts till psykakuten. Ett ställe som jag tidigare bara besökt en gång, och det var ca två år sedan nu. Inte ett kul ställe att sitta och vänta på, jag blev kvar där hela dagen, för att vänta på en läkare och sedan tog besöket kanske en kvart och så fick jag gå hem igen med ett recept på ångestdämpande medicin att ta vid behov. Jag har tänkt många gånger att under tiden man väntar på att få den där hjälpen man behöver, hinner man begå självmord flera gånger om!

Nästa gång jag deppade ihop blev det ordentligt. Jag gick inte ut ur lägenheten på en vecka och mamma (som bor i ett annat län) ringde varje dag för att se till att jag gick upp ur sängen och fixade något att äta. Hon berättade senare att hon knappt förstod ett ord av vad jag sade, jag var helt borta. Jag bara grät och grät och grät. Jag vaknade en måndag morgon för några veckor sedan, och såg ingen mening med någonting. Allt var bara tungt och jobbigt och fullständigt meningslöst. Och jag visste inte alls vad eller vem det var jag grät över. Var det över min mormor? Eller över min man? Mig själv? Det enda jag vet är att jag var ledsen och ville ligga kvar i sängen resten av mitt liv. Så fort jag öppnade ögonen på morgonen började jag gråta och så fortsatte det hela veckan som flöt ihop i ett slags töcken av sorg, ångest och en märklig likgiltighet.

Nu är det bättre. Jag har träffat en terapeut som jag pratat med vid ett par tillfällen tidigare i våras, och jag har pratat med mina nya handläggare och dessutom fått en diagnos nu, så att jag vet att jag har rätt till LSS (Lagen om Särskilt Stöd) också. Hjälpen finns, det tar lite tid bara, men det rullar ändå på och jag måste ha förtroende för det. Jag blir mycket lätt trött och känner mig fortfarande ofta gråtfärdig, både på grund av tankar och på småsaker i vardagen, som annars inte skulle bekomma mig särskilt mycket.

Men de där faserna var det, ja. Nu är det drygt en vecka sedan jag fick min diagnos och just då när jag fick beskedet kände jag ett lätt hugg inom mig. Gick väl runt i chockfasen en dag eller två. Sedan tänkte jag att det var väl inte så överraskande, visserligen har jag gått runt i ett år och tänkt att jag bara vill göra utredningen som en del i mitt personliga arbete. Om jag inte har Aspergers kan jag i alla fall utesluta det och gå vidare, tänkte jag. Jag trodde aldrig på riktigt allvar att jag faktiskt kunde ha en diagnos, samtidigt som jag ville ha det, just för att då skulle jag äntligen veta vad det var för ”fel” på mig.

Just idag är det nåt slags förnekande jag sysslar med istället. Haft fysiskt ont i magen, och gått runt och tänkt att jag kanske bara inbillat mig alltsammans, alla problem jag tycker mig ha haft, eller överdrev jag mina svar, ljög jag rentav? Men så tänker jag att det jag själv sade till utredaren, ser i stort sett likadant ut som det min mamma berättade om i anhörigintervjun, så då kan jag ju knappast ha inbillat mig. Och går det ens att ljuga till sig en diagnos? Klart jag inte skulle göra en sån sak, jag skulle inte ens veta hur jag ska göra det.

Äh, jag tänker för mycket. En massa tankar, hela tiden. Inte kan jag ha Aspergers? Måste ha blivit nåt fel. Men nej, jag läser en hel del om diagnosen och även om den ser väldigt, väldigt olika ut för olika personer, så känner jag igen mycket av mig själv i andras berättelser.

Jag har levt i snart 27 år, och det jag fick höra under min uppväxt var att jag var blyg. Jag kände mig inte blyg, men det var vad alla sade att jag var, så tillslut accepterade jag det och började säga det om mig själv också. Efter att ha varit en sak i så många år, för att sedan byta till något annat, det tar väl sin tid. Problemen är desamma, och ändå är allt så nytt nu.

Tack och lov för att jag har så bra kontakt med mina f.d. svärföräldrar i alla fall! De har tagit väl hand om sonen min, och låter mig ta den tid jag behöver för att komma i balans. Ingen kritik eller pekpinnar från dem, det är så skönt att veta att de bara finns där. Men nu har jag haft sonen hemma hela veckan, och det har fungerat bra, vi myser mycket ihop. 🙂

Tankar efter utredningen

Jag blir ofta arg när jag får viktiga brev från myndigheter och liknande. Svar på ansökningar jag har gjort eller information överhuvudtaget. Anledningen till ilskan är frustration över att jag inte förstår vad de skriver.

Jag har i vanliga fall inga problem med språket, jag har i hela mitt liv älskat böcker, det skrivna ordet, och jag läser och skriver själv varje dag. Men sånt där formellt språk känns ibland som rena grekiskan. Ofta måste jag fråga någon om de menar ja eller nej, eller det som står är bra eller dåligt, dvs. ska jag bli lättad eller upprörd? Jag kan läsa igenom texten flera gånger utan att begripa vad som sägs och då känner jag mig dum, så jag blir rädd, och när jag blir rädd blir jag arg. ”Varför kan de inte bara skriva det, då?!” brukar jag utbrista när någon översatt åt mig och får vanligtvis svaret, att det är ju det de har gjort.

Jag gillar när jag ibland får brev där det viktigaste i texten är markerat, så att jag vet vad jag ska fokusera på. Men det är så konstigt, det är som om hjärnan bestämmer sig själv för att den här gången fattar jag inte, men den här gången fattar jag, från tillfälle till tillfälle alltså. Kanske bara beror på vilken slags dag jag har, om jag har en dålig dag. Men eftersom jag läser och skriver jämt, borde jag inte ha några problem, kan man tycka.

När jag fick svaret på utredningen förra veckan, blev jag väldigt glad när hon som utrett mig kunde tala om för mig att jag inte är dum. Tvärtom låg min intelligens antingen innanför genomsnittsområdet eller högt över. Inte på alla områden, till exempel var testerna som innehöll siffror långt under istället. Jag fattar dels inte logiken i matte, dels kunde jag inte hålla kvar siffrorna som sagts i huvudet och samtidigt räkna ut ett svar. Matte är min stora nemesis. Det är det enda som är riktigt logiskt i världen och samtidigt det enda som för mig är fullkomligt obegripligt! Det enda jag minns från mattelektionerna i skolan, var att jag satt med böjt huvud och håret som en gardin framför ansiktet för att ingen skulle se att jag satt och grät. Ord är en helt annan sak. Jag har inga problem med ord. Dock upptäckte jag, när jag skulle besvara vissa frågor till utredningen skriftligt, att några meningar som innehöll ordet ”inte” gjorde det svårt för mig att fatta om jag skulle skriva svaret som nekande eller jakande. Det tog flera dagar innan jag lyckades besvara de ”frågorna”, tror jag bad mamma om hjälp att tolka dem, om jag minns rätt. Jag visste inte ens att jag hade såna problem innan utredningen, har aldrig tänkt på det eller fäst nån uppmärksamhet vid det.

Kanske har jag bara dragit slutsatsen att jag är dum, och sen gått vidare? Det är väl min största utmaning nu. Att komma ifrån självuppfattningen att jag är dum. Jag har det svart på vitt nu, att det inte är några fel på min intelligens. Jag har områden som jag är mindre bra på, som siffror och lokalsinne och det faktum att jag tydligen inte begriper vad myndighetstyper skriver (ärligt talat, varför kan de bara inte skriva normal svenska?), men får jag bättre självkänsla kanske dessa problem minskar.

Sedan kan ju ingen vara bra på allt och jag ska inte behöva vara det, heller.

Att hantera en skilsmässa

Nej, detta handlar väl inte direkt om Aspergers, men jag behöver börja från början.

Träffade min f.d man för ca 6 år sedan. Det var kärlek vid första ögonkastet och sedan gick allt väldigt fort. Plötsligt hade vi ett barn ihop och även om allt inte var perfekt så blundade vi länge för problemen (ibland varvat med att faktiskt överkomma vissa av dem), just för att vi verkligen älskade varandra. Kärlek övervinner allt, eller hur? Nej, tydligen inte. Vi skiljdes som vänner och jag trodde att jag hade koll på läget. Jag visste att han hade träffat en ny, men jag var inte arg på honom för det. Jag vet ju hur det känns att bli kär, går inte att kontrollera. Men jag kunde inte förneka vare sig för honom eller mig själv att jag fortfarande var kär i honom, och förmodligen kommer jag fortsätta vara det länge till. Han vill vara min vän, jag vet att han bryr sig om mig, men jag behöver just nu undvika honom.

Jag hoppas att jag kan vara hans vän i framtiden, men just nu behöver vi bara komma överens på grund av att vi har barn ihop. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag vissa dagar hatar honom, så fort jag ser honom kommer förälskelsen tillbaka och när han gått hem till sitt så bara grinar jag. Det är känslomässigt påfrestande att vara nära en man som jag älskar men inte vill leva med. Vi funkar bara inte ihop under en för lång tid. Så länge vi båda mår bra och allt flyter på så har vi det jättebra tillsammans. Men så fort det knakar i fogarna funkar vi inte alls. Det är inte så att vi slåss och skriker eller håller på, vi är båda två väldigt lugna, men vi stänger båda två in känslor och pratar inte som vi borde med varandra. Jag vet vilka ”fel” han har gjort och jag vet vilka ”fel” jag har gjort, som gjorde att vi gav upp vårt förhållande. Vi har brutit tidigare en gång, så jag antar att vi faktiskt gett varandra flera chanser. Det värsta är att jag minns från våra första månader tillsammans, att jag sade att han en dag skulle lämna mig, på grund av min depression, min ångest och fobierna. Jag tänkte som många pessimister nog tänker, att om jag inte har några förväntningar blir jag antingen inte besviken eller så blir jag glatt överraskad. Så fungerar det inte i verkligheten. Oavsett vad jag säger, så har jag såklart förväntningar, även om de ibland är undermedvetna. Och när kärleken lämnar en, så är det förkrossande oavsett om man har förutsett det eller inte! Att säga en sån sak var att nedvärdera mig själv, och honom och vårat förhållande. För hittar jag den rätte, spelar det ingen roll att jag aldrig kan bli ”frisk” – den rätte vill vara med mig ändå.

Förhoppningsvis kommer jag en dag kunna släppa min f.d man, så att den rätte kan få en ärlig chans. Men just nu, och jag tror det kommer kännas så väldigt länge, är det antingen Min Stora Kärlek och Jag – eller bara Jag.

Lite om varför jag vill blogga

Inlägg jag skrev anonymt från början, men som jag nu bestämt mig för att dela.

Jag har nyligen fått en Asperger-diagnos och är ännu inte redo att berätta för alla vänner och bekanta om det. Inte ens alla i familjen känner till det ännu. Inte för att jag skäms på något vis, utan helt enkelt för att jag har mycket att smälta och landa i. Men jag behöver också skriva av mig och känna mig bekräftad, så jag bloggar lite anonymt ett tag innan jag berättar om bloggen för de jag känner.

Jag pratar inte ofta med andra människor, en del skulle nog kalla mig ensamvarg, men det stämmer inte riktigt, jag tycker om att umgås med folk, bara det är någorlunda stillsamt och mest på mina egna villkor. Men jag uttrycker mig bättre skriftligt, tycker jag själv åtminstone.

Min familj består av världens goaste, sötaste och mysigaste katt och världens vackraste och smartaste unge!

Till mina intressen hör litteratur och teckning. Jag tecknar inte så ofta längre, skriver mest och läser. En del skönlitteratur, men mest facklitteratur. Jag tycker om att lära mig saker, och jag lär mig bäst ur böcker. Tycker ofta att jag har lärt mig betydligt fler saker hemma, än jag någonsin gjort i skolan… Däremot ligger jag lite efter när det gäller sociala grejer, eller att testa saker och ting i praktiken 😉. Men det kommer väl det också, när självkänslan bättrats på lite.

Så, förutom Aspergers syndrom, har jag också dragits med social fobi, agorafobi, cellskräck och hade en period då jag hade mycket svårt att åka buss över vatten (jag inbillade mig att bussen skulle krascha ner i vattnet och dränka oss allihop). Hemsk höjdskräck på det, samt depressioner, sömnproblem (svårt att slappna av, plus att jag drömmer mycket mardrömmar), ångest och panikattacker. Har inte klarat av att slutföra någon utbildning efter gymnasiet, mer än kortare distanskurser på en termin. Och jobb har inte heller gått så bra, det längsta arbete jag haft var på ett år, och det var ett extrajobb jag hade på helgerna… Drömmen är att bli författare. Men vilket jobb som helst som inte kräver mer kontakt med människor än absolut nödvändigt, skulle jag inte tacka nej till.

Det är egentligen konstigt att det inte funkat att arbeta för mig, för när jag väl gör det så gör jag det ordentligt. Jag avskyr fuskarbete, och jag jobbar tills jag är klar! Är perfektionist. Kommer förmodligen ändra den här texten både en, och två och förmodligen tio gånger till.

Det var jag det!

Ett turbulent år

Alla tankar bara snurrar i hjärnan och fastän jag pratat slut på mamma och fyller sida upp och sida ner i min dagbok, fortsätter tankarna härja. Med min misse Kitty i famnen försöker jag härmed med detta istället och ser vart det leder…

Turbulent år, inte alltid negativt men inte alltid så positivt heller. Skilsmässa för det första. Skedde i samförstånd, det var något vi båda ville. Mormor somnade in väldigt hastigt, det var på ålderns höst men döden kom mycket snabbt och oväntat. Begravningen ägde rum i våras och jag har fortfarande inte begripit till fullo att hon inte finns mer…

Plötsligt står jag som frånskild och ensamstående mamma med en värld som bara rämnar omkring mig. Depression och ångest mitt i sommaren, så svår att hantera att jag inte lyckades ta mig ut ens på balkongen på en vecka. Arbetsträning som jag precis kommit igång med fick avbrytas. Jag oroar mig mer än någonsin för ekonomin. Och när jag börjar känna stadig mark under fötterna, får jag resultatet från utredningen tidigare i somras. Aspergers syndrom.

Blir en stor klarhet i varför jag är som jag är. Varför jag hade så svårt med det sociala i skolan. Varför jag ofta kände mig som en utomjording som av någon anledning råkat hamna på Jorden. En stor dos bitterhet också. Hur hade livet sett ut om jag fått diagnosen redan som barn? Eller åtminstone i tonåren? Men jag vill inte leva med bitterhet. Jag vill kunna stå på egna ben och inte vara den som ger upp. Vara en bra mamma, och lyckas komma ut i arbetslivet. Att jag nu mitt i depressionen fick ett litet intresse för att blogga, är därför något värt att hålla fast vid. Att jag alls känner intresse för att göra något igen, är i alla fall nåt.