SilverMagpies blogg

Ångest

Försökte skriva ett inlägg igår, men det slutade med att jag blev arg för att jag inte kunde formulera mig som jag ville och började slå på tangentbordet!

Är i en svacka just nu. Iväg till psykakuten i onsdags, efter en ångestattack under arbetsträningen som var värre än vanligt, gick inte över så fort som det brukar, och där fick jag sitta hela eftermiddagen. Fick sedan gå hem med ett löfte från läkaren att hon skulle skriva ut en medicin åt mig, att ta vid behov. Dvs tabletter jag kan ta när jag känner att ångesten är på väg. Jag ska senare i sommar ha uppföljningssamtal med en läkare, när jag vet bättre om depressionen och ångesten är tillbaka eller om detta var en tillfällig svacka, och om jag i så fall behöver en annan medicin eller om det räcker med de här tabletterna.

Fick vara ledig från jobbet igår, bra det, för jag mådde inte bra. Försökte sysselsätta mig med att städa lägenheten inför flytten. Ringde om nycklarna som jag hoppades att jag skulle få i mitten av juni, inga bra nyheter där… Begriper inte alls hur jag ska hinna flytta samma dag som nya hyresgästerna ska flytta in i den här lägenheten!

Samtidigt har jag tusen och en andra saker jag oroar mig över. Gick runt med oro i kroppen och hjärtklappning hela dagen. Kunde inte äta, fick huvudvärk. Blev arg på mig själv för att jag är så konstig, funderade på att dö, somnade runt kl 17 på eftermiddagen och sov till 20 på kvällen, då irriterande grannar väckte mig med sina ljud, var några barn som lät. Tittade på en hästfilm, blev arg igen, lade mig i sängen och grinade och somnade igen runt kl 23. Drömde att jag var mitt uppe i flytten och vaknade stressad nästa morgon. Somnade om och låg kvar i sängen till runt 11-12 på förmiddagen. Efter det tvingade jag mig själv att ta mig till affären och köpa mat. Köpte två rymdfilmer också, två för 99 ni vet & och nötter och choklad, men även en del nyttiga saker. Ska göra ett nytt försök att faktiskt äta middag sen, men har inte alls någon lust att gå ut något mer.

Pendlar just nu mellan att tänka att allt ordnar sig, för det brukar det göra, och att ingenting någonsin kommer att ordna sig och att det är lika bra att ge upp. För jag är trött och jag har ingen ork och ingen lust att göra något mer i detta liv!

Jag vill bo ute i skogen, ha en häst att rida på, kanske… AVSKYR stan och alla människor som ska vara så helt omöjliga att tolka!!

Mycket på gång

Nej, jag bloggar inte så mycket nu och läser inte heller andras bloggar eller forum, eller nåt annat ”socialt”. Dels för att jag nu har det billigaste i internetväg, så jag kan inte surfa hur mycket som helst (vilket kanske bara är bra), för då försvinner internet för mig, och det vore inte bra för jag måste ju kunna betala räkningar. 😉 Men jag dyker upp lite då och då!

Annars då? Jo, jag har börjat med arbetsträning, förbereder flytt, varit på begravning (och det vill jag skriva mer om, men det blir inte ikväll) och jag har varit på första mötet vad gäller min kommande utredning! Fått hem blanketter att fylla i, inte det lättaste när jag ärligt talat inte kommer ihåg så mycket av hur jag tänkte och kände när jag var barn… Men i juli sätter det hela igång på allvar, så snart har jag nog svaret på om jag har Aspergers eller inte.

Och ja, helgjobbet har jag också. Och son och katt. Katten skrämde livet ur mig idag, då hon nästan föll från balkongen (tre våningar upp!); halkade med bakbenen på räcket och hängde och dinglade en hårsmån från döden några kvalfyllda sekunder, men så lyckades hon rädda sig och blev sedan hårt kramad av en matte med alldeles skakiga ben! Hugaligen! 😨

Nu är jag helt själv med katten en vecka, för sonen är i stugan med farmor och farfar. Förutom jobb imorgon och arbetsträning på tisdag och onsdag, har jag ingenting planerat. Ingen psykolog eller nånting, en sån skillnad från den här veckan, då jag har haft möten varje dag.

Annars skriver jag mest på mina böcker. Sedan separationen har jag lyckats korrekturläsa 1 ½ av mina manus!

Nåja, ett litet livstecken var det här bara!

Ha det gott i sommarvärmen!

Vad är på gång?

Känner att jag behöver lista vad som har hänt i mitt liv på sistone, så jag får nån ordning på tankarna.

För det första har jag varit modig och gått emot signalerna om fara i hjärnan och utmanat några fobier jag har. Jag har ringt viktiga telefonsamtal! Om socialbidrag och till Försäkringskassan, jag har även personligen besökt Försäkringskassan. Det bästa med detta? Att jag inte fick panik en enda gång utan höll mig hyfsat lugn och dessutom lyckades få svar på mina frågor!

Jag har varit iväg till en läkare också för att lugna mina nerver. De senaste månaderna har jag börjat inbilla mig saker och ting i och med att jag haft ont i sidan och armen domnade bort på mig i december. Mina egna åtgärder fram tills nu har varit att sluta äta godis (vilket jag har hållit på väldigt bra, även om jag några gånger har gjort chokladbollar åt mig och kladdkaka!) Jag har också ansträngt mig att göra yoga varje vecka och totalt sedan januari, tror jag, bara struntat i det tre gånger. Så jag har märkt att när jag sköter yogan som jag ska och inte äter en massa socker, mår jag bättre i kroppen, är lugnare och har inte lika ont. Huvudvärk är inte så vanligt längre, dels för att jag för ca 1 år sedan slutade använda hårschampo (ja, det hjälpte faktiskt mot huvudvärken!) och dels för att jag har fått bort mycket socker ur kroppen. Hjärnan hinner gå ner i varv innan nästa kick, liksom.

När jag äntligen fick en tid hos läkaren lyckades jag också ta mig dit helt själv och även om händerna började skaka och bli svettiga i väntrummet så kände jag att oron var hanterbar. Jag drabbades en kort stund av panik, men koncentrerade mig på att ta djupa andetag nerifrån magen och tillslut lugnade det ner sig. Läkaren var genomtrevlig dessutom! Visade stor förståelse för min oro och såg till att kolla både lungor, hjärta, blodtryck och vad heter det… EKG? Tog också blodprov, kort panikvåg även där när nålen närmade sig, men hon som tog provet märkte det och såg till att prata med mig hela tiden, samtidigt som jag kunde fokusera på en grön tofs hon hade hängt upp där lite strategiskt. Hur som helst, förutom att jag ännu väntar på resultatet från blodproverna så hittades inga fel på mig!

Känner att jag behöver ta itu med sömnen, bara. Lägger mig för sent om kvällarna och sover oroligt, börjat få märkliga drömmar… Katten väcker mig och vill leka och gosa, men som tur är kommer inte sonen in till mig varje natt längre, och det är så skönt!

Nästa stora grej är att J äntligen har hittat en lägenhet åt sig! Första maj flyttar han ut. Jag letar vidare, men imorgon ska vi i alla fall skriva över den här lägenheten på mig så att jag kan ansöka om bostadsbidrag.

Sist men inte minst har jag äntligen fått en tid inbokad för studiebesök på en eventuell praktikplats! Så snart kommer jag faktiskt få börja med min arbetsträning! 🙂 Känner att psykologen kombinerat med Samspelet (som jag nämnt tidigare) verkligen har satt fart på mig. En gång i veckan går jag dit och tecknar, en annan dag i veckan går jag dit bara för att sitta i en liten grupp och prata om ditten och datten och Må bra-kursen på måndagar har också gett mig en puff i rätt riktning. Målargruppen var jättebra att börja med, avslappnad atmosfär och inga krav men en kursledare som är trevlig och ger bra tips så att man också utvecklas lite vad gäller konsten. Särskilt den gruppen har fått mig att börja prata mer, jag känner mig tryggare och det är roligt att lyssna på de andra även när jag ibland inte håller med dem. Det känns helt ok att vi alla tycker olika, för det blir inga bråk, vi får vara oss själva. Men bara en sådan liten sak som att jag kan äta där, de bjuder på frukt och te, jag tycker inte om att äta bland folk. Att äta med folk omkring mig, det gör jag bara när jag känner mig helt trygg. Det är därför jag inte klarar av hotellfrukost. Igår tog jag en frukt när det bjöds på i målargruppen, och då slog det mig att här är jag trygg, jag sitter här och äter med andra människor och har trevligt, så himla lugn och glad jag kände mig då!

Det här måste vara något av det bästa jag har gjort, när jag klarar av att äta bland andra, ringer telefonsamtal och besöker främmande platser helt själv (det funkar bra så länge jag vet i tid när jag ska dit, så jag kan orientera mig några dagar innan och förbereda mig) – för bara ett halvår sedan hade allt detta varit omöjligt!

Personlig utveckling – reflektion

Av och till under några år (och särskilt under det här senaste året!) har jag som några av er säkert vet, jobbat med personlig utveckling för att få bukt med depression, ångest och fobier – och att finna livsglädjen igen.

En sak som jag har märkt är väl bland annat hur osynlig vissa förändringar hos mig själv kan vara ibland. Jag kan läsa en text och tänka att det verkar vettigt och sen glömma bort den. Efter flera månader (eller år rentav) upptäcker jag texten igen och läser den på ett helt annat sätt och plötsligt faller flera bitar på plats! Och att den förändringen sker beror på flera faktorer: jag kanske har bearbetat en viss aspekt av mig själv tillsammans med psykologen, eller kanske stött på ett liknande fenomen om mig själv, hos andra människor. Att spegla sig i andra kan ibland öppna upp ögonen på en! Kanske har jag stött på nästan likadana texter, som varit formulerade på ett annat vis som jag lättare förstått, i och med att jag läser mycket har flera av mina insikter kommit från vanliga skönlitterära böcker, eller faktaböcker som egentligen inte haft med ämnet psykologi att göra!

Att skriva själv har också varit en del i min själv-terapi. Inte sällan utgör karaktärerna en spegling av mig själv, inte alltid huvudpersonen, utan jag har gått lika mycket in i skurkrollen som i hjälterollen och många gånger kunnat identifiera mig mer med till exempel diktatorn i berättelsen, än med någon annan. Det är tröttsamt ibland med all information och dåligt formulerade texter kan rentav ha fått mig att slå bakut. Jag fick tampas med frågor som ”varför ska bara jag förändras?” eller ”är det inte meningen att vi alla ska kunna vara oss själva?” Numera tycker jag istället, för det mesta, att allt jag hittar är riktigt intressant! Jag vill inte förändras till någon jag inte är, utan snarare gå in mer i den jag faktiskt är – om ni fattar.

Personligen har jag sedan barndomen tampats med att inte vilja synas och höras, samtidigt som det är exakt vad jag har velat! Jag har väntat på andras godkännande för att kunna fortsätta med det jag gör (och ja, jag gör fortfarande så rätt ofta), utan att riktigt tänka på om det verkligen varit något jag själv vill. Samtidigt förstår jag nu i efterhand att det kanske inte alltid verkat så i andras ögon…

Jag gick estetiska programmet på gymnasiet (dels för att det var det jag kände att jag kunde klara av just då, men också för att jag ville det), valde att avbryta vidare studier för att istället bilda familj och har i hela mitt liv varit säker på åtminstone en sak om mig själv – det att jag vill skriva. Jag glömde bort det ett tag, ville imponera på ”alla” och slösade en massa tid och energi på kurser och program på högskolenivå som jag ända in i hjärtat kände inte ledde någon vart. Även om jag har mina tvivel, så känns det ändå som att det inte finns något annat alternativ för mig än att bli författare. Jag tänker inte börja plugga igen (möjligen kan jag tänka mig en och annan skrivarkurs), jag känner mig helt bergsäker på mitt val att vilja ha ett deltidsjobb (som kan vara vilket som helst, bara jag i grunden trivs med kolleger och mår bra på jobbet), så att jag kan ägna så mycket tid som möjligt åt familjen och skrivandet. Det är vad jag känner är viktigt för just mig! Jag vill må bättre för att få bättre självkänsla, så att jag kan fortsätta känna mig trygg i det valet och orka kämpa för det.

Jag vill också ha vänner nu (alltså vänner i samma stad där jag bor, som jag kan träffa på en mer daglig basis). Jag är dock lite av en ensamvarg. I skolan kunde jag aldrig begripa varför kompisar ville träffa mig på helgerna också, när vi umgicks hela veckan, både i skolan och efter skoltid. Helgerna ville jag gärna ha för mig själv, men jag kunde göra undantag ibland om vännerna lockade med filmkväll med pizza, godis och massa skitsnack och trams (som jag faktiskt också har behov av, även om jag oftast föredrar lite mer meningsfulla diskussioner)!

Hur som helst, den senaste insikten jag har haft handlar om konst. När det gäller att teckna och måla har jag varit blockerad i flera år. Sedan jag slutade gymnasiet har det inte blivit mycket tecknande alls, fått vissa ryck ibland men det har snabbt ebbat ut. Jag har skyllt på mina prioriteringar. Att jag skriver istället. Och det är väl delvis sant, men det jag kom på nu i dagarna, efter att jag gått med i målargruppen på Samspelet och börjat följa en blogg vars innehåll är dikter och teckningar helt i blyerts (!), är att blockeringen väldigt mycket berott på att min dåliga självkänsla. Jag har jämfört mig med andra, försökt härma och bli lika ”duktig” och därmed målat, ritat, tecknat sådant som inte är min stil! Jag är inte särskilt duktig med färger. Har alltid föredragit att teckna i blyerts, sedan tonåren har jag även gillat att lägga till lite färg (med färgpennor) men inte låtit det ta över.

För cirka en vecka sedan började jag teckna igen. Idag blev teckningen färdig. Det var svårt, jag hade glömt hur man ritar armar, händer och fötter och jag fick tänka till hur jag skulle lösa det problemet. Men jag levde mig för första gången på alla dessa år verkligen in i teckningen och tyckte det var roligt med utmaningen! Och framför allt, så tillät jag mig att göra den på mitt sätt! Det är inget mästerverk, men jag är nöjd och glad och väldigt stolt över att jag fick ur mig… mig själv, helt enkelt! Så det är väl vad jag ska försöka rikta in mig på hädanefter.

Alla människor är olika, vi är alla unika. Jag ska göra det jag tycker är roligt, för att uttrycka mig själv, inte för att vinna uppmärksamhet eller jämföra mig med vad andra gör. Det är helt OK att tycka andras arbeten är bra, utan att genast låta det betyda att det jag gör är dåligt. Det jag vet att jag mår bra av att göra, är just att teckna och skriva (och läsa och pyssla med min blogg), så det är klart att jag ska prioritera dessa intressen, nära dem – men göra dem på mitt sätt, uttrycka mig själv och ingen annan!

Några länkar som hjälpt mig i självterapin (som jag tycker är självklart att lägga tid på, i kombination med professionell hjälp hos en psykolog):

  1. http://nollkommasjumillimeter.wordpress.com/
  2. http://www.terapisnack.com/
  3. http://www.yogajournal.com/
  4. http://zenhabits.net/meditate/

Depression, psykologi och utredningsköer

Känner att jag verkligen vill skriva av mig om det här nu. Om mitt senaste år.

Nu har det börjat vända på allvar. Jag gör en del framsteg som till och med jag själv märker. Och det är sån skillnad på hur jag mår jämfört med tidigare. Känns ibland som att jag är på väg att bli en ny person, men egentligen håller jag ju bara på att bli den jag egentligen alltid har varit, någon som jag har gömt undan.

Vissa saker med mig har jag velat förändra, sånt som jag inte gillat hos mig själv, men detta har jag nu istället börjat inse att jag kan acceptera. Jag är den jag är. Jag kan ändra på det destruktiva, det som gör det svårt för mig att leva, men jag kan inte ändra på den jag är i grunden.

Jag vet till exempel att jag inte pratar så mycket. Att jag har svårt att veta hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga när jag har folk omkring mig. Men nu börjar jag känna att det är helt okej. Varför ska alla människor behöva vara så himla sociala? Jag är bara inte det. Jag tycker om lite sällskap, visst, men jag är inte en snackare. Jag sitter helst tyst och lyssnar på vad de andra har att säga, jag känner inte så stort behov av att häva ur mig alla mina tankar och åsikter. Jag vet att jag behöver bli bättre på att sätta gränser. Jag har svårt att säga nej och stå på mig i mina åsikter. Så det är ett problem jag är medveten om och därför kan jobba med. För jag vill kunna säga nej. Men jag behöver inte bli bra på att debattera eller alltid säga rätt saker som får andra att tänka ”oj, så smart hon är!” Det är inte viktigt längre. Jag vill bara leva mitt liv nu, som jag vill. Och sedan får väl folk tycka att jag är konstig som mest sitter tyst och ler lite fånigt. Men leendena är ett sätt för mig att visa att jag inte är avigt inställd, bara för att jag är tyst. Jag vill försöka visa att jag inte tycker illa om den andra personen, att det bara är så att jag är en lyssnare, inte en pratare.

Jag är osäker. Vet inte alltid vad jag egentligen vill. Folk kan bli osäkra på mig, för att de kanske har svårt att veta var de har mig. Ännu ett problem jag är medveten om – och därför jobbar med att göra något åt. Men det tar tid.

Jag får lätt panik. Hissen lät konstigt igår och en massa bilder av en hiss som fastnat med mig inuti, forsade igenom mig på bråkdelen av sekund så jag närapå började gråta! Jag tycker inte om att känna mig fast. Jag vill alltid ha en flyktväg. Jag sitter alltid längst ut i biosalongen och jag kan inte gå omkring i en främmande byggnad själv för jag kanske inte hittar ut igen. Den känslan, att gå vilse, fastna, inte komma ut, den kan bli väldigt stark.

Nya situationer ger mig ångestattacker. På senare tid har jag börjat utsätta mig för nya situationer allt mer, för att jag vill det. För jag vill leva. Inte bara överleva, utan verkligen leva! Det tar såklart också tid. Men efteråt, när jag inser att jag lyckats med något helt nytt, blir jag så glad och stolt över mig själv. Jag har börjat se de där detaljerna som jag lyckats med, istället för att bara se det jag misslyckats med. Ibland blir det två steg bakåt. Ibland ett stort språng framåt – och de nya känslorna av framgång har börjat ge mitt minne positiva erfarenheter att fokusera på, istället för alla de dåliga som hjärnan varit nästan överfull av.

Så vad har satt igång all den här förändringen? Jo, förra hösten, eller sent på sommaren kanske till och med, var jag så fruktansvärt deprimerad att min hjärna blev alldeles tom. Jag gick ut ur lägenheten och fortsatte gå. Någon liten del av mig hade beslutat sig för att gå hem. Till den stad där jag växte upp. Så jag gick på en väg full av lastbilar, där tanken att bara ta ett stort kliv åt vänster skulle göra slut på mitt lidande en gång för alla. Och jag blev så förskräckligt rädd för den där tanken, och vad jag då skulle utsätta en stackars lastbilschaufför för, att jag svängde upp till en mack där jag satte mig, ringde till mamma och sen bara grät tills make och polis kom förbi och körde mig till psykakuten.

Där och då insåg jag att så här kan jag inte fortsätta. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill inte längre fortsätta att inte leva, och jag vill inte förlora min familj som snart kanske inte orkar med mig längre. Jag svalde ner den där förrädiska stoltheten, och med min man där som stöd bad jag en gång för alla om hjälp!

Hösten gick väl rätt långsamt. Träffade en kurator på vårdcentralen för att ha nån att prata med tills jag kunde träffa en psykolog (med kurator fick jag 10 samtal, under tiden som jag stod på väntelistan att få komma till psykiatriska öppenvården). Efter jul fick jag komma igång med psykiatrin. Fick fylla i en massa papper och ha förberedande samtal eller vad det hette. Då framkom det att jag eventuellt kan ha diagnosen Aspergers syndrom. Jaha, ja, det skulle ju förklara en del, tänkte jag… Men kändes ändå inte som så troligt. Blev hur som helst satt i utredningskö och där är jag kvar än. Väntan kan bli uppemot två år, säger de, och jag har väl väntat i snart ett år, så vi får se när det blir av.

I våras skickade psykologen remiss till något som kallas Samspelet. Kö där med, först för ett par-tre veckor sedan som jag började komma igång med det. Och det känns otroligt bra! Det är det första riktiga som verkligen har hänt, som ser till att något verkligen händer i praktiken! Alla där är verkligen trevliga och tillmötesgående och min egen kontaktperson har verkat uppriktigt intresserad av mig och mina intressen och problemområden. Jag är inte säker på om jag varit redo för detta om det inte varit för min psykolog, för hon har varit ett väldigt bra stöd och bollplank för mig. Vet inte hur många insikter jag fått sen jag träffade henne.

Men nu händer det grejer också! Jag ska bland annat få hjälp med att hitta en praktikplats, så att jag på sikt ska kunna känna att jag kan börja jobba. En målargrupp Samspelet har är ett delmål till detta. Så att jag kommer ut ur lägenheten en gång i veckan för att träffa andra människor, samtidigt som jag får göra något som jag tycker om och känner mig bekväm med, det vill säga att måla.

Idag var första gången jag skulle iväg på det där. Trots samtal och övningar om vad jag ska göra när jag får en ångestattack, så blev oron till ångest i alla fall och det gick inte att få stopp på. Men jag gick dit ändå, gick inte hem, och hon som öppnade dörren åt mig stannade kvar tills ångesten gått över och sedan kunde jag vara med i målargruppen.

Nej, jag sade inte särskilt mycket, lyssnade mest. Men innan vi gick hem lyckades jag tala om att jag gillade de andras teckningar och fastän tungan låste sig lite sade jag också hej då och det hela kändes väldigt bra efteråt. Inte alls läskiga var de, de där andra tjejerna, vill gärna träffa dem igen. 🙂