www.vaala.se

Att ha Aspergers syndrom

Det var tydligen Världsautismdagen den 2 april, hela tiden dagar för något så jag har inte full koll (tycker alla dessa namngivna dagar, kanelbulledagen och allt vad det nu är, känns lite larvigt). Men i alla fall tänkte jag berätta lite kort om hur det kan vara att ha Aspergers syndrom för att öka på medvetenheten lite. Nu är det ju olika från person till person, så jag berättar helt och hållet utifrån mitt eget perspektiv!

När jag berättar att jag har Aspergers syndrom får jag olika reaktioner. I sällsynta fall kan någon fråga om jag har asperger innan jag hinner säga något, oftast blir dock en följdfras ”då har du väl en ganska mild form?” Alltså, ja, på sätt och vis har jag väl en mild form av autism. Det syns inte utåt på mig och jag fungerar relativt väl ute bland folk – numera. Det såg helt annorlunda ut när jag var barn och yngre vuxen. Jag pratade knappt med någon, ville helst sitta absolut still i min skolbänk, började gråta så fort jag inte begrep något (matte mest). Jag kände ofta att alla andra visste saker, stort som smått, som jag själv inte visste. Jag kände mig allt som oftast lite på efterkälken. Till och med haft den klassiska frågan ”är jag en utomjording?” Jag var ganska lättlurad (helt och hållet tvärsäker på att Scar i Lejonkungen bara råkade försäga sig om den där elefantkyrkogården till exempel, jag missade det listiga tonfallet). Men jag har tränat. Jag missar ibland ironi fortfarande och då jag tycker det obehagligt att se folk i ögonen kan jag missa ansiktsmimik, men det är något jag i de allra flesta fall kan maskera i de fall det inträffar. Jag tar ännu vissa saker bokstavligt (”riv här” på gräddförpackningen. Hämta saxen, säger syrran. Nej, för det står riv!). Innan jag fick diagnosen var det nästan omöjligt att träna, eftersom jag inte hade en aning om vad det var jag skulle träna på.

Jag har fått en hel hop olika diagnoser genom åren: Depression, generaliserat ångestsyndrom, social fobi… Jag hade svårigheter med mat då jag hade några ologiska rädslor som började någon gång i 11-årsåldern. Ett litet salladsblad som fastnade i gommen kunde ge mig dödsrädsla, då jag var otroligt rädd för att kvävas av olika anledningar (läkare gav mig Bricanyl då man antog att jag hade astma, och visst kan jag ha haft det men mer troligt är att jag hade ångestattacker). Flera ologiska rädslor var att maskiner plötsligt skulle explodera om jag gick förbi dem eller satte på högsta effekten. Jag hade mardrömmar i stort sett varje natt hela tonårstiden och var rädd att dö i sömnen. Rädslan för att kvävas har dock alltid varit den största och värsta. Långt upp i vuxen ålder har jag fått plötsliga attacker när jag inte kan andas och måste öppna fönstret och sitta alldeles intill för att insupa frisk luft. Detta händer nästan aldrig numera.

Jag hör ibland att det är trendigt att sätta diagnoser nuförtiden. Okej, nej, det kan jag inte hålla med om. Med tanke på att det dröjde tills jag var 26-27 år innan en psykolog ens började fundera på om alla mina problem kunde bottna i en asperger-diagnos, och sedan var själva utredningen mycket noggrann! Det var inte en diagnos som bara sattes hux flux.

Att jag fick en diagnos räddade mitt liv! Det kan jag säga utan att överdriva. Jag ville dö, mest för att jag kände mig orkeslös och inte visste hur jag skulle orka leva till gammal ålder. När de började misstänka att jag hade Aspergers syndrom, började de behandla mig som om jag redan fått diagnosen i väntan på att utredningen skulle bli av. Jag började äntligen få rätt verktyg för att kunna hantera mitt mående. Bara att få veta att det är helt okej att ligga och stirra i taket en hel dag, för att jag har slut på energi och inte orkar något annat, gjorde att jag kunde göra det också utan rädsla för att jag höll på att bli deprimerad igen. Det var energistopp, inte depression!

Jag gick med i något som kallas Samspelet där jag fick träna på att träffa folk i lagom doser. Jag var med i en målargrupp, en må-bra-grupp där vi gick igenom kost och fick laga enklare måltider och en sömnkurs var jag också med i. Jag träffade en arbetsterapeut (världens bästa människa!) som kom hem till mig och hjälpte mig med diverse grejer, som att laga mat. Jag höll på med arbetsträning, vilket var jättejobbigt då jag fick panikattacker hela tiden. Några gånger hamnade jag på psykakuten för det fanns ingen ork att ta hand om mig själv, ta hand om mitt barn, ta hand om mitt hem.

Men det började så sakta vända. Jag fick diagnosen Aspergers syndrom (numera ASD, Autism Spectrum Disorder). Jag fick boendestöd, hjälp att komma ut i arbetslivet i ett sakta tempo och jag kom på vad jag ville göra angående arbete. Två bedrifter jag fortfarande känner mig stolt över är när jag 1) på vägen till ett möte fick en ångestattack men ändå inte gick hem, och fick hjälp att ta mig ur ångesten när jag väl kom dit, och 2) när jag första gången lyckades äta i sällskap med andra. Jag har fortfarande svårt ibland att äta i nya miljöer, med nya människor men det går bättre. Jag kan ibland välja bort fikapausen på jobbet för att alla ljud från köket ger mig obehagskänslor men oftast går jag dit. Jag har till och med följt med på AW första gången någonsin nu i vintras!

Jag bestämde mig för att gå en utbildning till vårdadministratör och då talade jag om direkt att jag har Aspergers syndrom, för jag ville verkligen klara utbildningen och då gäller det att få hjälp när så behövs. Nu jobbar jag och klarar det bra.

Aspergers för mig, då? Hur går det med jobbet? Jo, det funkar fint på 75 procent. I mitt fall är stress, ljud och trötthet svårast. För mig är det jobbigast på morgonen; upp ur sängen, göra i ordning allt, få liv i barnet, komma iväg. Jag känner mig nästan varje morgon kräkfärdig av trötthet när jag kommer fram till jobbet. Det går över ganska fort. Jobbdagen går bra för att jag gillar mitt jobb och mina kollegor. Jag blir glad av att vara där. För mycket ljud kan däremot vara tufft att handskas med. Jag vill många gånger bara slå händerna för öronen och sätta mig ett hörn och gråta, men det är inget jag visar. Det blev mycket bättre när jag fick brusreducerande hörlurar när jag skriver, otroligt mycket lättare! Jag är inte längre lika trött när jag kommer hem. Hösten och halva vintern somnade jag i soffan nästan varje dag, slutkörd och med spänningshuvudvärk av alla intryck. Nu är det enklare när det är ljusare ute men jag orkar inte så mycket på fritiden. Jag har ingen fritidssysselsättning utanför lägenheten och jag träffar inga vänner. Jag skulle vilja men jag orkar inte, jag träffar inte ens mamma så ofta som jag skulle vilja. När jag kommer hem vill jag helst ligga en stund med en filt eller kudde över huvudet, ha det mörkt och knäpptyst en stund. Det går inte alla dagar när man delar sitt liv med ett barn, men det är jag medveten om och accepterar det. Vissa dagar är jag piggare än andra, då orkar jag mer. De extra dåliga dagarna får jag vad jag brukar kalla en ”aspie-meltdown”; då får minsta ljud mig att börja gråta, jag blir varm, nästa så jag svettas och det känns lite som ångest men inte som en riktigt panikattack, jag kan inte tänka och enkla uppgifter blir väldigt komplicerade. Det är något jag tycker är svårt att förklara, när jag de dagarna står på jobbet och inte minns hur jag ska göra något som jag inte hade några problem att göra dagen innan. Därför skriver jag upp precis allting. Jag är mycket noggrann och avskyr att göra fel. Något jag alltid blir mycket tacksam för är när kollegor påpekar att jag gjort något galet så att jag vet det och kan fixa det! Jag skriver upp direkt, steg för steg hur uppgiften ska utföras så att jag har det på pränt till nästa gång.

En av de saker jag gillar mest med mitt jobb är att det finns rutiner för allt. Följer jag rutinerna blir det rätt. Det är ibland svårare när jag måste tänka snabbt, men det mesta löser sig på ett eller annat vis. Jag vill inte lämna något halvdant efter mig, jag vill lösa problemen som uppstår för att jag vill lära mig. Jag har en yrkesstolthet och jag tror att den kan bottna i min diagnos. Diagnosen har ju sina styrkor också. Det jag är intresserad av går jag in för, vill lära mig allt om, och jag avslutar inte förrän jag känner mig nöjd. Det kan visserligen göra att en uppgift tar längre tid för mig att utföra och tar mer av min energi (som jag ärligt talat inte har så mycket av), men hellre längre tid och korrekt än kort tid och hafsigt gjort, säger jag! Eftersom jag är hemma till klockan 15 om dagarna får jag mycket tid till vila ändå.

Hemma har jag mina intressen som gör att jag mår bra. Jag har mina katter, jag har mitt Diablo-spel, mitt skrivande och broderande. Mina böcker och Star Wars-filmerna. Hemma mår jag bra. Varannan helg är sonen hos sin pappa och då passar jag på att samla extra mycket energi. Jag går knappt ut, går jag ut så är det till mamma jag cyklar. Kanske tar jag en joggingtur, går till affären eller slänger skräp. Ibland kan jag och mamma ta en tur till Ikea eller blomsterhandeln, om vi orkar. Oftast sitter jag dock hemma. Jag klappar mina katter, skriver på mina böcker, tittar på film, städar och har ihjäl några demoner. Och jag känner mig rätt nöjd med livet. Det enda jag saknar är att möjligheten att bo ute i skogen. Stan låter för mycket, för många människor. Jag skulle verkligen vilja bo ute på landet, i en skogsdunge eller något liknande. Men annars lever jag ett rätt bra liv, och jag kan inte säga att jag skulle vilja ta bort min diagnos, för den är del av hur jag är som person. 🙂

Oj, det här inlägget tog nästan två timmar att skriva. Gått igenom texten gång på gång, kontrollerat stavfel, publicerat och sett fler fel som jag var tvungen att rätta till… Jag vill att det blir så bra som möjligt, vill förklara så att ni som läser förstår jag vad jag menar. Men nu får det vara bra. Tack för mig!

Det här fotot av Okänd författare licensieras enligt CC BY-NC-ND

Jag vill utvecklas!

Jag har alltid haft en drivande önskan inom mig, som vilat likt ett glödande klot i mitt bröst sedan barndomen, att utvecklas. Jag har väldigt svårt att förstå mig på människor som verkar nöjda med att stå helt still i tillvaron.

En lång tid var det kunskap som drev mig. Jag läste nästan allt jag kom över, ville plugga och bli bäst på allt. Samtidigt har jag alltid varit inåtvänd och, ärligt talat, är skolan till för de extroverta. Jag kom sällan upp i högsta betyg, då det verkade som att det krävdes sociala färdigheter för att kunna lägga till ett M på det där VG:t … Högstadiet var rent ut sagt katastrofala betygsmässigt för mig. Jag gick ut nian utan betyg i flera av ämnena. Tack vare en självuppoffrande lärare som till och med gjorde hembesök hos mig för att jag skulle komma vidare, kom jag nätt och jämt in på gymnasiet. För att klara gymnasiet krävdes det samtal hos terapeuter och specialpedagoger – och jag fick tack och lov även några riktiga vänner, som jag än idag har kontakt med. Gymnasiebästisen räknar jag fortfarande som min bästa vän, fastän vi inte träffas IRL så ofta.

Ett tag krävde jag för mycket av mig själv. Jag ville ha höga betyg, men saknade orken och motivationen. Jag visste inte vad jag ville bli, hade en diffus tanke att bara fortsätta plugga efter gymnasiet och göra karriär inom något. Men vad? Inför slutåret bestämde jag mig för att släppa på en del krav, jag var nöjd med att få G i mina sämsta ämnen och strävade efter VG i de ämnen jag tyckte om. När jag fick MVG i ett par-tre stycken ämnen blev det därför en oväntad bonus!

Egentligen vet jag inte varför det var så viktigt med akademiska framsteg. Det kändes som ett krav, att lyckas. Men om det var krav jag lade på mig själv, eller om det var vad familjen förväntade sig, har jag inget svar på. Direkt jag blivit klar med gymnasiet sökte jag distanskurser inom det humaniora vid Uppsala universitet. Det blev historia jag fokuserade på.

I samma veva flyttade jag hemifrån, direkt från mamma till nya pojkvännen som dessutom friade endast några månader efter att vi träffats. Allt det där var ett misstag. Jag flyttade till en annan stad fastän jag var mitt i ett arbete med mig själv, precis började bli lite modigare, vågade göra saker jag tidigare inte vågat. Jag skaffade kontaktlinser och gick till banken själv. Det var stora grejer för mig! Att flytta från mamma till pojkvännen, var att flytta från ett beroende jag precis börjat på att ta mig ur, till ett annat beroende – som jag först nu, sex år senare, börjar ta mig ur!

Jag kan inte ångra mina val, de har lärt mig något jag har nytta och glädje av idag (jag har min underbara son, jag har hittat en stad jag gillar och vill bo kvar i, jag börjar bo in mig och har börjat få nya, bra kontakter här, samt att det är just här jag har börjat få den riktiga psykologiska hjälp jag hade behövt för länge sedan, men som jag inser att det kanske är först nu jag faktiskt kan ta till mig). Jag vet inte vart jag hade stått idag om jag valt annorlunda för sex år sedan, men något säger mig att även om jag varken fått det bättre eller sämre, så känns det som att det är den här vägen som är rätt för just mig. Jag behövde de här omvägarna, den här … kringelikrokvägen.

Något jag däremot blev att fundera över idag, är var jag hade stått andligen om jag gått en annan väg. Jag har precis börjat läsa en bok, Den andlige Jung av Vivianne Crowley, som fastän jag inte ens kommit halvvägs genom har gett mig en hel del aha-upplevelser. Sedan tidigare känner jag igen flera av Jung teorierna, mycket av Jungs tänk är populärt hos både psykologer och wiccaner. Jag har aldrig läst något specifikt om Jung, inte haft någon aning om vem han egentligen var, men i psykologin (det vill säga, min egen personliga utveckling som jag ägnat mig åt både med och utan psykologer de här åren) har jag stött på hans tankar om extroverta-introverta personligheter, personlighetstyper, det omedvetna, drömmar osv.

Det som idag slog mig, var hur andlig Jung faktiskt verkade ha varit. Jag har inte fått grepp om huruvida han verkligen var kristen, men han trodde på någon form av Gud, bara inte på det trångsynta sätt jag ofta (och kanske fördomsfullt) har förknippat med kristendomen. Under alla år jag har pratat med terapeuter och psykologer har jag aldrig någon gång talat om min egen andlighet, min tro på det ”över”naturliga, drömmars påverkan eller ens nämnt ordet religion, än mindre talat om wicca, som varit en stor del av mitt liv som ung vuxen. Och när jag nu läser om Jung, inser jag att alla psykologer har läst om honom (och Freud, vars teorier jag personligen inte gillar så värst mycket) och således måste ha kommit i kontakt med ganska mycket ockult material. Jag känner mig ändå inte beredd att tala om spöken och att jag känner energier i byggnader med min psykolog, men på något sätt känner jag mig lugnare nu. Det är inga främmande och konstiga tankar jag har, en bra psykolog borde, i mitt tycke, inte sluta sig till att någon som hör röster automatiskt är galen, eller ett religiöst freak (inte för att jag hör röster, men som ett typ-exempel bara).

I tonåren sov jag extremt dåligt. Jag drömde mardrömmar eller sov inte alls. Jag var trött, rädd och arg. Jag har gått igenom gamla teckningar och allmänt kludd jag gjort genom åren, och särskilt under gymnasiet (fastän jag minns att jag mådde som sämst under högstadiet) dyker det upp en hel del arga människor, som står och vrålar med sylvassa tänder som tar över hela ansiktet på dem.

Jag började se och höra syner i samband med insomnandet, så kallade hypnagoga hallucinationer. En gång minns jag att jag hörde vindens sus i träden och massor av skränande fåglar! Kändes som nåt tropiskt, papegojor blev jag att tänka på. Dessutom började jag lida av sömnparalys, det vill säga hjärnan vaknar före kroppen gör det, vilket får en att känna sig förlamad. Det förekommer hallucinationer då också, i mitt fall en manlig energi som höll fast mig. Jag kunde få fysiskt ont, i magen eller handlederna, och inte sällan skrattade han åt min hjälplöshet. Det var något återkommande, jag drömde ofta att denna manliga energi, som jag under tonåren kallade Spöket i brist på annat, jagade mig eller höll fast mig. Jag var jämt rädd och jag kände mig bevakad, jag vågade inte gå omkring naken i mitt eget rum, så allvarligt var det. Jag kan påpeka att det dröjde tills jag var tjugo år innan jag förlorade oskulden, innan dess var killar ungefär lika intressanta som en möglig ost. Som liten lekte jag med pojkar, jag tyckte de var roligare och ärligare än tjejer och jag tyckte om mer våldsamma lekar, om än bara med mina närmaste vänner, jag trivdes aldrig i grupper och blev då väldigt tillbakadragen, vågade ingenting. Hur som helst, jag såg inte män som något hotfullt. Som tonåring kände jag mig ofta arg på killar, men jag insåg ganska tidigt att det mest var avundsjuka, jag ville själv vara en kille för att de verkade ha det lättare. Idag vet jag att det inte är lättare att vara man eller kvinna, båda könen har sina svårigheter och mest är det samhället i stort som skapar könsskillnader. Jag har egentligen aldrig förstått varför det skulle finnas fler könsskillnader än de fysiska. Jag tror inte att jag hade varit så mycket annorlunda om jag blivit född till pojke, jag hade fortfarande varit den jag är nu, som flicka, kvinna – med andra livserfarenheter bara.

Hur som helst (jag spinner vidare i mina tankegångar utan planering av inlägget, som ni kanske märker ni som orkar läsa), så var det här Spöket, för mig, verkligt. Med undantag för min mamma dröjde det tills jag träffade en annan wiccan innan jag ens vågade andas om detta ämne. Jag skulle aldrig ha talat om det för en psykolog, för jag livrädd för att bli inspärrad nånstans och iproppad mediciner! Jag minns att jag en gång, efter att jag skaffat min första trollstav, bestämde mig för att nästa gång Spöket dök upp, skulle jag använda trollstaven och ”jaga bort det”. Samma natt kände jag hur denna energi tog över mig. Jag kunde inte andas, var rädd på gränsen till panikslagen, men jag försökte ändå tala med det, försökte fråga vad han/det ville mig. Det hjälpte inte, så jag sträckte ut handen mot altaret som stod bredvid sängen, tog upp trollstaven och höll det intill hjärtat och befallde Spöket att ge sig av. Jag fick upprepa det flera gånger, men till sist släppte det sitt grepp om mig så hastigt att jag vaknade. Jag minns att jag satte mig väldigt tvärt upp och häftigt drog efter andan, drog girigt ner luft i lungorna. Trollstaven låg på altaret, som det brukade, men hela den där händelsen känns än idag, så många år senare, fortfarande väldigt verklig. Jag hade hållit andan i sömnen, kanske vaknade jag för att hjärnan kände att den behövde aktiv kontroll över mig, för att jag skulle börja andas igen, eller så vann jag faktiskt en kamp mot ett spöke den där natten. Jag vann dock inte kriget, spöket fortsatte hemsöka mig tills den dag jag flyttade hemifrån, då det hela tvärt upphörde.

Jag vet vad Freud skulle säga om allt det här. ”Det beror på sexuella trauman i din barndom” (som jag inte har då…). Men vad skulle Jung ha sagt? På nåt sätt känns det som att hans teori skulle ha blivit långt mer tillfredsställande.

Idag har jag tappat mycket av det andliga. Jag har fokuserat på min egen personliga utveckling ur ett psykologiskt perspektiv (på senare tid med inslag från indiska yoga, buddhism, mindfulness), och på den materiella vardagen i och med att jag bildade familj. Jag har knappt känt av spöken/andar på många år, och även om jag rätt ofta skriver upp mina drömmar och funderar kring dem, har det inte blivit mycket utveckling där heller. Jag har svårare för att uppfatta energier och kan inte längre se auror. Jag har väl behövt pausen, för att bli säker i mig själv. I tonåren var jag bara rädd, mest rädd för döden och för att verka konstig, men även om rädslan fortfarande finns där så börjar den släppa det där förlamande greppet om mig. Jag vill snart börja om med mitt andliga arbete. Inte riktigt än, men snart, kanske redan när jag blir själv efter separationen från min man. Jag ser fram emot det!

Jag blir sorgsen ibland, jag saknar den man jag älskade så länge och jag har fortfarande förälskelsen kvar. Men han är inte densamme som förr och det är inte jag heller. Jag förstår ärligt talat inte ens hälften av det han säger, och han begriper sig helt klart inte på mig. Jag insåg så sent som igår, att jag inte älskar honom längre. Jag älskar minnet av honom, av oss, men om jag stannar hos honom så mycket längre kommer kärleken ersättas av bitterhet och ilska och jag kommer glömma hur kärleken kändes. Det är som det är. Jag kan inte tvinga honom att förstå mig, det måste komma av sig självt.

Tillbaka till vardagen

Idag började sonen dagis igen, dags att masa sig upp ur sängen i tid varje morgon.

Nu har jag ju det så att jag inte jobbar i veckorna än (bara ca 3 timmar varje helg), men det finns ändå mycket att tänka på och göra om dagarna. I mitt fall bland annat att träffa psykologen och vara med i aktiviteter på Samspelet, vilket ska hjälpa mig att komma på fötter så att jag kan delta i det vardagliga livet utanför lägenheten igen (just nu är det något enstaka möte i veckan, men snart kommer detta utökas betydligt, och det ska förhoppningsvis leda till praktikplats eller rent av ett riktigt jobb).

Jag gör allt i min makt för att kämpa mig igenom depression, ångest och fobier för att kunna bli den person jag egentligen vet att jag redan är!

Fysisk träning är ett steg i den utvecklingen. Att bryta gamla vanor, det är en utmaning för alla människor. Min hjärna har fått för sig att många, helt ofarliga saker, är farliga och jag reagerar med att fly eller gömma mig. Det kan vara från något så enkelt som att ringa ett telefonsamtal eller ens svara när någon ringer… Detta, att jag vill börja träna igen, är ett starkt tecken på att det senaste årets arbete med min hjärna verkligen har lönat sig, och att det går åt rätt håll! Jag vill verkligen lyckas med det här, fortsätta utmana mig själv, ta mig igenom rädslan och komma ut starkare på andra sidan. Jag SKA bryta de här dåliga vanorna jag haft i så många år, det här året ska jag verkligen lyckas!

Jobbigt inlägg att skriva, jag brukar inte lova saker, för lovar jag något kan jag inte bryta löftet, och om jag ändå gör det kan jag må dåligt i åratal… Att avge löften brukar jag undvika, för att jag alltid ”vet” att jag ändå kommer misslyckas, på grund av mina ologiska rädslor, och då blir jag så besviken på mig själv. Men det är också en av de där ovanorna, att låta rädslan styra. Och hur läskigt det än känns, så ger jag nu mig själv det här löftet: 2012 var början på min (medvetna) resa att må bättre inne i huvudet, den resan fortsätter jag på nu 2013, men jag tänker inkludera min fysiska kropp i det hela! Det kanske går an att be om ursäkt, om man råkat bryta ett löfte till någon annan, men det är svårt, om inte omöjligt, att bryta ett löfte till en själv – för jag kommer aldrig kunna ge mig själv en riktigt övertygande bra ursäkt, som min både hjärna och mitt hjärta sväljer med hull och hår!

Personlig utveckling – reflektion

Av och till under några år (och särskilt under det här senaste året!) har jag som några av er säkert vet, jobbat med personlig utveckling för att få bukt med depression, ångest och fobier – och att finna livsglädjen igen.

En sak som jag har märkt är väl bland annat hur osynlig vissa förändringar hos mig själv kan vara ibland. Jag kan läsa en text och tänka att det verkar vettigt och sen glömma bort den. Efter flera månader (eller år rentav) upptäcker jag texten igen och läser den på ett helt annat sätt och plötsligt faller flera bitar på plats! Och att den förändringen sker beror på flera faktorer: jag kanske har bearbetat en viss aspekt av mig själv tillsammans med psykologen, eller kanske stött på ett liknande fenomen om mig själv, hos andra människor. Att spegla sig i andra kan ibland öppna upp ögonen på en! Kanske har jag stött på nästan likadana texter, som varit formulerade på ett annat vis som jag lättare förstått, i och med att jag läser mycket har flera av mina insikter kommit från vanliga skönlitterära böcker, eller faktaböcker som egentligen inte haft med ämnet psykologi att göra!

Att skriva själv har också varit en del i min själv-terapi. Inte sällan utgör karaktärerna en spegling av mig själv, inte alltid huvudpersonen, utan jag har gått lika mycket in i skurkrollen som i hjälterollen och många gånger kunnat identifiera mig mer med till exempel diktatorn i berättelsen, än med någon annan. Det är tröttsamt ibland med all information och dåligt formulerade texter kan rentav ha fått mig att slå bakut. Jag fick tampas med frågor som ”varför ska bara jag förändras?” eller ”är det inte meningen att vi alla ska kunna vara oss själva?” Numera tycker jag istället, för det mesta, att allt jag hittar är riktigt intressant! Jag vill inte förändras till någon jag inte är, utan snarare gå in mer i den jag faktiskt är – om ni fattar.

Personligen har jag sedan barndomen tampats med att inte vilja synas och höras, samtidigt som det är exakt vad jag har velat! Jag har väntat på andras godkännande för att kunna fortsätta med det jag gör (och ja, jag gör fortfarande så rätt ofta), utan att riktigt tänka på om det verkligen varit något jag själv vill. Samtidigt förstår jag nu i efterhand att det kanske inte alltid verkat så i andras ögon…

Jag gick estetiska programmet på gymnasiet (dels för att det var det jag kände att jag kunde klara av just då, men också för att jag ville det), valde att avbryta vidare studier för att istället bilda familj och har i hela mitt liv varit säker på åtminstone en sak om mig själv – det att jag vill skriva. Jag glömde bort det ett tag, ville imponera på ”alla” och slösade en massa tid och energi på kurser och program på högskolenivå som jag ända in i hjärtat kände inte ledde någon vart. Även om jag har mina tvivel, så känns det ändå som att det inte finns något annat alternativ för mig än att bli författare. Jag tänker inte börja plugga igen (möjligen kan jag tänka mig en och annan skrivarkurs), jag känner mig helt bergsäker på mitt val att vilja ha ett deltidsjobb (som kan vara vilket som helst, bara jag i grunden trivs med kolleger och mår bra på jobbet), så att jag kan ägna så mycket tid som möjligt åt familjen och skrivandet. Det är vad jag känner är viktigt för just mig! Jag vill må bättre för att få bättre självkänsla, så att jag kan fortsätta känna mig trygg i det valet och orka kämpa för det.

Jag vill också ha vänner nu (alltså vänner i samma stad där jag bor, som jag kan träffa på en mer daglig basis). Jag är dock lite av en ensamvarg. I skolan kunde jag aldrig begripa varför kompisar ville träffa mig på helgerna också, när vi umgicks hela veckan, både i skolan och efter skoltid. Helgerna ville jag gärna ha för mig själv, men jag kunde göra undantag ibland om vännerna lockade med filmkväll med pizza, godis och massa skitsnack och trams (som jag faktiskt också har behov av, även om jag oftast föredrar lite mer meningsfulla diskussioner)!

Hur som helst, den senaste insikten jag har haft handlar om konst. När det gäller att teckna och måla har jag varit blockerad i flera år. Sedan jag slutade gymnasiet har det inte blivit mycket tecknande alls, fått vissa ryck ibland men det har snabbt ebbat ut. Jag har skyllt på mina prioriteringar. Att jag skriver istället. Och det är väl delvis sant, men det jag kom på nu i dagarna, efter att jag gått med i målargruppen på Samspelet och börjat följa en blogg vars innehåll är dikter och teckningar helt i blyerts (!), är att blockeringen väldigt mycket berott på att min dåliga självkänsla. Jag har jämfört mig med andra, försökt härma och bli lika ”duktig” och därmed målat, ritat, tecknat sådant som inte är min stil! Jag är inte särskilt duktig med färger. Har alltid föredragit att teckna i blyerts, sedan tonåren har jag även gillat att lägga till lite färg (med färgpennor) men inte låtit det ta över.

För cirka en vecka sedan började jag teckna igen. Idag blev teckningen färdig. Det var svårt, jag hade glömt hur man ritar armar, händer och fötter och jag fick tänka till hur jag skulle lösa det problemet. Men jag levde mig för första gången på alla dessa år verkligen in i teckningen och tyckte det var roligt med utmaningen! Och framför allt, så tillät jag mig att göra den på mitt sätt! Det är inget mästerverk, men jag är nöjd och glad och väldigt stolt över att jag fick ur mig… mig själv, helt enkelt! Så det är väl vad jag ska försöka rikta in mig på hädanefter.

Alla människor är olika, vi är alla unika. Jag ska göra det jag tycker är roligt, för att uttrycka mig själv, inte för att vinna uppmärksamhet eller jämföra mig med vad andra gör. Det är helt OK att tycka andras arbeten är bra, utan att genast låta det betyda att det jag gör är dåligt. Det jag vet att jag mår bra av att göra, är just att teckna och skriva (och läsa och pyssla med min blogg), så det är klart att jag ska prioritera dessa intressen, nära dem – men göra dem på mitt sätt, uttrycka mig själv och ingen annan!

Några länkar som hjälpt mig i självterapin (som jag tycker är självklart att lägga tid på, i kombination med professionell hjälp hos en psykolog):

  1. http://nollkommasjumillimeter.wordpress.com/
  2. http://www.terapisnack.com/
  3. http://www.yogajournal.com/
  4. http://zenhabits.net/meditate/

Depression, psykologi och utredningsköer

Känner att jag verkligen vill skriva av mig om det här nu. Om mitt senaste år.

Nu har det börjat vända på allvar. Jag gör en del framsteg som till och med jag själv märker. Och det är sån skillnad på hur jag mår jämfört med tidigare. Känns ibland som att jag är på väg att bli en ny person, men egentligen håller jag ju bara på att bli den jag egentligen alltid har varit, någon som jag har gömt undan.

Vissa saker med mig har jag velat förändra, sånt som jag inte gillat hos mig själv, men detta har jag nu istället börjat inse att jag kan acceptera. Jag är den jag är. Jag kan ändra på det destruktiva, det som gör det svårt för mig att leva, men jag kan inte ändra på den jag är i grunden.

Jag vet till exempel att jag inte pratar så mycket. Att jag har svårt att veta hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga när jag har folk omkring mig. Men nu börjar jag känna att det är helt okej. Varför ska alla människor behöva vara så himla sociala? Jag är bara inte det. Jag tycker om lite sällskap, visst, men jag är inte en snackare. Jag sitter helst tyst och lyssnar på vad de andra har att säga, jag känner inte så stort behov av att häva ur mig alla mina tankar och åsikter. Jag vet att jag behöver bli bättre på att sätta gränser. Jag har svårt att säga nej och stå på mig i mina åsikter. Så det är ett problem jag är medveten om och därför kan jobba med. För jag vill kunna säga nej. Men jag behöver inte bli bra på att debattera eller alltid säga rätt saker som får andra att tänka ”oj, så smart hon är!” Det är inte viktigt längre. Jag vill bara leva mitt liv nu, som jag vill. Och sedan får väl folk tycka att jag är konstig som mest sitter tyst och ler lite fånigt. Men leendena är ett sätt för mig att visa att jag inte är avigt inställd, bara för att jag är tyst. Jag vill försöka visa att jag inte tycker illa om den andra personen, att det bara är så att jag är en lyssnare, inte en pratare.

Jag är osäker. Vet inte alltid vad jag egentligen vill. Folk kan bli osäkra på mig, för att de kanske har svårt att veta var de har mig. Ännu ett problem jag är medveten om – och därför jobbar med att göra något åt. Men det tar tid.

Jag får lätt panik. Hissen lät konstigt igår och en massa bilder av en hiss som fastnat med mig inuti, forsade igenom mig på bråkdelen av sekund så jag närapå började gråta! Jag tycker inte om att känna mig fast. Jag vill alltid ha en flyktväg. Jag sitter alltid längst ut i biosalongen och jag kan inte gå omkring i en främmande byggnad själv för jag kanske inte hittar ut igen. Den känslan, att gå vilse, fastna, inte komma ut, den kan bli väldigt stark.

Nya situationer ger mig ångestattacker. På senare tid har jag börjat utsätta mig för nya situationer allt mer, för att jag vill det. För jag vill leva. Inte bara överleva, utan verkligen leva! Det tar såklart också tid. Men efteråt, när jag inser att jag lyckats med något helt nytt, blir jag så glad och stolt över mig själv. Jag har börjat se de där detaljerna som jag lyckats med, istället för att bara se det jag misslyckats med. Ibland blir det två steg bakåt. Ibland ett stort språng framåt – och de nya känslorna av framgång har börjat ge mitt minne positiva erfarenheter att fokusera på, istället för alla de dåliga som hjärnan varit nästan överfull av.

Så vad har satt igång all den här förändringen? Jo, förra hösten, eller sent på sommaren kanske till och med, var jag så fruktansvärt deprimerad att min hjärna blev alldeles tom. Jag gick ut ur lägenheten och fortsatte gå. Någon liten del av mig hade beslutat sig för att gå hem. Till den stad där jag växte upp. Så jag gick på en väg full av lastbilar, där tanken att bara ta ett stort kliv åt vänster skulle göra slut på mitt lidande en gång för alla. Och jag blev så förskräckligt rädd för den där tanken, och vad jag då skulle utsätta en stackars lastbilschaufför för, att jag svängde upp till en mack där jag satte mig, ringde till mamma och sen bara grät tills make och polis kom förbi och körde mig till psykakuten.

Där och då insåg jag att så här kan jag inte fortsätta. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill inte längre fortsätta att inte leva, och jag vill inte förlora min familj som snart kanske inte orkar med mig längre. Jag svalde ner den där förrädiska stoltheten, och med min man där som stöd bad jag en gång för alla om hjälp!

Hösten gick väl rätt långsamt. Träffade en kurator på vårdcentralen för att ha nån att prata med tills jag kunde träffa en psykolog (med kurator fick jag 10 samtal, under tiden som jag stod på väntelistan att få komma till psykiatriska öppenvården). Efter jul fick jag komma igång med psykiatrin. Fick fylla i en massa papper och ha förberedande samtal eller vad det hette. Då framkom det att jag eventuellt kan ha diagnosen Aspergers syndrom. Jaha, ja, det skulle ju förklara en del, tänkte jag… Men kändes ändå inte som så troligt. Blev hur som helst satt i utredningskö och där är jag kvar än. Väntan kan bli uppemot två år, säger de, och jag har väl väntat i snart ett år, så vi får se när det blir av.

I våras skickade psykologen remiss till något som kallas Samspelet. Kö där med, först för ett par-tre veckor sedan som jag började komma igång med det. Och det känns otroligt bra! Det är det första riktiga som verkligen har hänt, som ser till att något verkligen händer i praktiken! Alla där är verkligen trevliga och tillmötesgående och min egen kontaktperson har verkat uppriktigt intresserad av mig och mina intressen och problemområden. Jag är inte säker på om jag varit redo för detta om det inte varit för min psykolog, för hon har varit ett väldigt bra stöd och bollplank för mig. Vet inte hur många insikter jag fått sen jag träffade henne.

Men nu händer det grejer också! Jag ska bland annat få hjälp med att hitta en praktikplats, så att jag på sikt ska kunna känna att jag kan börja jobba. En målargrupp Samspelet har är ett delmål till detta. Så att jag kommer ut ur lägenheten en gång i veckan för att träffa andra människor, samtidigt som jag får göra något som jag tycker om och känner mig bekväm med, det vill säga att måla.

Idag var första gången jag skulle iväg på det där. Trots samtal och övningar om vad jag ska göra när jag får en ångestattack, så blev oron till ångest i alla fall och det gick inte att få stopp på. Men jag gick dit ändå, gick inte hem, och hon som öppnade dörren åt mig stannade kvar tills ångesten gått över och sedan kunde jag vara med i målargruppen.

Nej, jag sade inte särskilt mycket, lyssnade mest. Men innan vi gick hem lyckades jag tala om att jag gillade de andras teckningar och fastän tungan låste sig lite sade jag också hej då och det hela kändes väldigt bra efteråt. Inte alls läskiga var de, de där andra tjejerna, vill gärna träffa dem igen. 🙂