www.vaala.se

Sommar igen

Tiden flyger förbi i vanlig ordning. Sonen har sommarlov medan jag jobbar på lite till innan semestern.

Ett par veckor ska han nu vara hos sin pappa (förutom helgerna) så jag känner mig lite småledig ändå. För en gångs skull kan jag ju faktiskt använda min egen dator om dagarna! Jag har visserligen en laptop, men eftersom jag inte varit på skrivhumör på sistone (varit för mycket skrivande på jobbet för att jag riktigt ska ha lust att skriva på fritiden också) och det är vad jag främst använder laptopen till, känns det mest som att jag har slösat tid på tv-serier (visserligen har jag läst mycket också och lyssnat på ljudböcker).

Efter jag blev klar med skrivandet av senaste boken har det varit svårt att släppa karaktärerna för att börja på något nytt. Brukar vara så, har en massa idéer som snurrar runt, men så ploppar det upp tankar och minnen från senaste projektet och så får jag ingen ro i kroppen.

Det släpper förr eller senare. Egentligen borde jag väl gå på förlagsjakt innan jag börjar på något nytt ändå, men jag har som vanligt lite förlagsletar-fobi, så det lär nog dröja ett tag till. Det som stoppar upp mig mest är tanken på att skriva följebrev. Jag skriver en bok på 800 sidor men ett följebrev på knappt en sida känns omöjligt.

Fokuserar på träning istället. Gjort upp ett träningsschema åt mig som jag nu satt igång med på allvar. Jag cyklar dagligen så konditionen är det inga större problem med, men jag har börjat få lite mage och dessutom mer ont i ryggen än vanligt, så det är absolut dags att tänka på hälsan lite mer! Försöka skära ner på godis är svårare…

Hittade en app som jag tänkte kan få ut mig i naturen lite mer också, iNaturalist, där man ska ta kort på djur och växter. Med hjälp av andra som använder appen, eller genom att jämföra liknande bilder av djurraser och växtsorter som blivit inlagda, kan man ta reda på vad det är man har hittat 😊

Så ser den allmänna planen för sommaren ut i alla fall. Får väl se i slutet av augusti sedan vad som eventuellt gått snett 😉

Att skriva – och sen?

Jag tycker väldigt mycket om böcker. Det vet alla som känner mig. Jag tycker om att både läsa och skriva.

Förra helgen blev jag klar med en bok (ca 153 590 ord). Under min ledighet i slutet av augusti blev jag klar med en kortare berättelse (ca 36 595 ord). Innan dess var det dock 2014 jag skrev en hel bok (ca 123 786 ord). Efter 2014 var det en hel del depression, terapi, utredningar och sedan började jag plugga igen när jag mådde bra nog. Boken jag i helgen blev blev klar med har jag skrivit sporadiskt på under de två åren jag pluggade, men första utkastet (crap och skitdåligt) skrev jag redan på högstadiet!

Jag tycker som sagt mycket om att skriva. Det är terapi för mig, inget som stressas fram. Jag kan skriva på en och samma berättelse hur länge som helst, lätt 10-15 år. Jag växer, förändras och får nya erfarenheter och då råkar mina karaktärer ut för detsamma.

Nu får den vara klar (för denna gång)! 700 sidor exakt fick jag den till 😉

Jag vill absolut vara en författare. Jag har bara ett problem – jag är inte så intresserad av runt-i-kring-arbetet. Manusen samlas på hög här och några av dem är faktiskt riktigt bra, tycker jag själv, men det finns en stor risk att de aldrig kommer lämna det här hemmet. När jag är klar med en bok, går jag in i nästa projekt, nästa bok. Håller jag på med en berättelse, finns inte de andra. Jag kan byta under pågående arbete men då blir det att jag hänger mig helt åt det istället. Ibland några månader, ibland flera år, för att sedan gå tillbaka till det gamla och då snöar jag in mig på det igen.

Att skicka in manus till förlag har jag gjort, men det är många år sedan nu. Dels har depressioner, utredningar och terapi och sedan skolan tagit all energi. Böckerna har hjälpt mig, men att kontakta förlag eller ens tänka på att sätta igång med arbetet att få något utgivet har jag inte alls orkat med. Och dels hör jag skräckhistorier om att åka ut bland folk och göra reklam för boken (bokturnéer och intervjuer kort och gott) och hela det köret har bromsat upp. Jag har i botten social fobi och vill inte alls göra sådana saker. I en perfekt värld skulle det se ut så här: 1) jag skriver en bok, 2) den trycks och ges ut och 3) jag börjar skriva på nästa bok. Den första får klara sig bäst den vill, typ.

Jag gillar småpillet förstås. Låta någon annan läsa, komma med synpunkter, peka på stavfel och knasiga meningar, någon som säger vad hon/han tycker. Jag har som sagt svårt att släppa mina berättelser, det finns alltid något att förbättra. Den delen med själva processen att få en bok utgiven skulle jag förmodligen bara tycka är roligt. Då får jag gotta ner mig igen, lägga till eller ta bort kapitel här och där, det gör jag hela tiden! Men det där sociala… Att synas, göra reklam, marknadsföra… Varför bloggar jag ens?! Jag har ingen aning, på ett sätt känns bloggandet inte som något officiellt. Inte många läser min blogg eller kommenterar, för jag försöker inte göra reklam för den. Ett eller annat inlägg kanske länkas på Facebook i ett försök att bli mer framåt, men där syns det bara för vänner då jag låser det mesta av mitt innehåll där. Känns mest som att jag är i min egen lilla värld när jag bloggar, i mina egna tankar, och att den inte blir läst av någon där ute i verkligheten.

För några år sedan försökte jag vara mer framåt. Var med i skrivklubbar på nätet, hade en särskild blogg som handlade enbart om skrivande, hade Twitter, såna saker. Men jag blev bara att må dåligt av allt det. Det kändes som en tävling. Jag satt mer ute på internet än jag faktiskt skrev på mina berättelser! Så jag lade ner det hela.

Nu vet jag inte riktigt vad jag håller på med eller vad jag vill. Jag fortsätter skriva såklart, en dag kanske det blir nåt, eller så blir det ingenting. Manusen ligger här hur som helst, de går ingenstans. Och fler lär det bli!

Lite snabba fakta om mig, vad jag gillar och ogillar!

Jag har 3 stora favoriter i livet, det är 1) Att skriva, 2) Katter och 3) Star Wars! Det är ungefär detta mina tankar kretsar kring mest hela tiden.

Jag tycker också om att städa, jag ogillar när det är stökigt och när andra människor skräpar ner. Särskilt förgrymmad blir jag när jag hittar damm nånstans efter att jag precis ställt undan dammsugaren, haha! Men skämt åsido, är det stökigt får jag ingen ordning på hjärnan och då fungerar jag inte, det kan bli som kortslutning och så går jag bara runt i cirklar.

Jag tycker inte om att laga mat. Baka däremot är kul, men mest gör jag snabba grejer som kladdkaka eller chokladbullar för egentligen är jag bara ute efter att äta gott!

Jag är vegetarian, lakto-ovo. Laktoskänslig dock. Älskar dock såser och grytor så jag har svårt att tänka mig att kunna bli vegan. Ägg är dessutom i princip min enda protein-källa, men jag är noga med att köpa ägg från höns frigående utomhus!

Jag tycker inte om sport/tävlingar.

Jag sover på golvet, för jag tycker sängar är för mjuka och jag får ont i rygg och nacke när jag sover i en.

Jag läser nästan allt. Deckare är väl det enda jag undviker, de bra deckare jag läst kan jag räkna på min ena hands fem fingrar. Mest läser jag fack-litteratur, särskilt historia. Läser också mycket om djur. När det gäller skönlitteratur tycker jag om att läsa ungdomsböcker, så länge det inte handlar om romantik. Fantasy är favoritgenren. Det är det jag skriver själv, men med fokus på romanfigurernas psykologiska utveckling och läkande.

Jag tycker bara om två dataspel, det ena är the Sims och och det andra Diablo.

Jag älskar Sailor Moon – annan anime/manga är mer eller mindre okänt territorium för mig.

Jag vill ha egna höns en dag. Och en hund, pudel.

En framtidsdröm är att kunna försörja mig på mitt skrivande, flytta ut i skogen till en liten stuga, helst i närheten av vatten, och sitta där med laptopen, med höns pickande runt omkring mig, katter lekande i gräset och en go hund vid mina fötter.

Jag vill ha manliga vänner. Men ingen pojkvän. Inte flickvän heller, för er som undrar.

Jag nöjer mig inte med mindre än den absoluta sanna Kärleken med stort K! Till dess är jag fullt nöjd som singel. 🙂

En sak som jag ser mest fram emot just nu är den nya Turtles-filmen!

Mycket på gång

Nej, jag bloggar inte så mycket nu och läser inte heller andras bloggar eller forum, eller nåt annat ”socialt”. Dels för att jag nu har det billigaste i internetväg, så jag kan inte surfa hur mycket som helst (vilket kanske bara är bra), för då försvinner internet för mig, och det vore inte bra för jag måste ju kunna betala räkningar. 😉 Men jag dyker upp lite då och då!

Annars då? Jo, jag har börjat med arbetsträning, förbereder flytt, varit på begravning (och det vill jag skriva mer om, men det blir inte ikväll) och jag har varit på första mötet vad gäller min kommande utredning! Fått hem blanketter att fylla i, inte det lättaste när jag ärligt talat inte kommer ihåg så mycket av hur jag tänkte och kände när jag var barn… Men i juli sätter det hela igång på allvar, så snart har jag nog svaret på om jag har Aspergers eller inte.

Och ja, helgjobbet har jag också. Och son och katt. Katten skrämde livet ur mig idag, då hon nästan föll från balkongen (tre våningar upp!); halkade med bakbenen på räcket och hängde och dinglade en hårsmån från döden några kvalfyllda sekunder, men så lyckades hon rädda sig och blev sedan hårt kramad av en matte med alldeles skakiga ben! Hugaligen! 😨

Nu är jag helt själv med katten en vecka, för sonen är i stugan med farmor och farfar. Förutom jobb imorgon och arbetsträning på tisdag och onsdag, har jag ingenting planerat. Ingen psykolog eller nånting, en sån skillnad från den här veckan, då jag har haft möten varje dag.

Annars skriver jag mest på mina böcker. Sedan separationen har jag lyckats korrekturläsa 1 ½ av mina manus!

Nåja, ett litet livstecken var det här bara!

Ha det gott i sommarvärmen!

Skrivstopp

Jag har sedan barnsben använt skrivandet som hjälpmedel för att uttrycka mig själv. Jag är inte en bra talare. Alls. Att skriva är mycket lättare än att prata. Jag skriver när jag är glad, jag skriver när jag är ledsen, när jag får panik, när jag vill dö och när jag vill leva! Jag skriver för att minnas, eller för att få ur mig något jag inte kan sluta tänka på.

Det känns därmed lite märkligt att jag de senaste två veckorna knappt har kunnat skriva alls. Man kan tycka att min privata dagbok vore perfekt för ändamålet att skriva av sig om en stundande skilsmässa (och visst, lite grann om det står det allt i den, men mest om tiden före vi bestämde oss för att sätta punkt för förhållandet). Nåväl, dagboken får vila, det gör väl inte så mycket. Men att inte kunna skriva på mina böcker..!

Tankarna går i ett. Det är skilsmässa, det är ekonomi och bidrag, det är lägenhetsletande, det är en sjuk son, terapi, arbetsträning som aldrig riktigt kommer igång som jag vill, städa, handla, tvätta, kan inte gå ner i varv, går runt i cirklar när jag inte har något att göra, glor alldeles för mycket på TV om kvällarna, försöker meditera, gör yoga och motionerar och försöker tänka på kosten.

Ovanpå allt detta snurrar tankarna kring mina karaktärer och vad de pysslar med, hur jag ska lösa det där inledande kapitlet i för att inte framtida läsare ska tröttna efter en sida, eller hur jag egentligen ska göra med de där sista kapitlen som jag skriver om hela tiden (har hittills skrivit ner fyra tänkbara slut på boken!). Vad ska lyftas fram? Kan, eller ska jag, rentav ta bort det där stycket som irriterar mig? Och hur tusan ska jag egentligen lyckas få till den där repliken som bara låter konstig hur jag än skriver den?! När jag väl sätter mig med skrivprogrammet får jag inte ner ett enda ord och när jag lägger ifrån mig datorn haglar idéerna åter över mig och invaderar hela hjärnan, samtidigt som jag undrar om jag kommer få sova en hel natt, eller om det blir antingen sonen eller katten som väcker mig klockan 4-5 på morgonen igen!

Konstigt nog känner jag samtidigt att jag mår bra. Jag går faktiskt runt och är glad! Sjunger och trallar till och med! Ser fram emot framtiden. 🙂 Jag är bara lite frustrerad över att jag inte kan skriva, när jag som mest känner att jag skulle behöva lite verklighetsflykt…

Om författandet

Vad är en författare?

För att officiellt kunna kalla sig författare har jag fått höra att man måste ha fått minst två böcker publicerade. Andra säger att man kan kalla sig författare om man bara älskar att skriva och gör det hela tiden, även om det inte blir något publicerat. Åter andra har börjat använda ordet skribent. Skribent kan man kalla sig om man råkar vara en person som skriver hela tiden, kanske får noveller tryckta i en tidning eller som har en stor roman som man jobbar på. Skribent verkar vara mer allmänt accepterat att kalla sig numera, om man skriver men inte har fått en bok publicerad.

Själv bryr jag mig ärligt talat inte så mycket. Jag brukar säga att jag skriver, helt enkelt. Ställer någon följdfrågor kan jag säga att jag gillar att skriva fantasy, lite science-fiction och dikter. Vidare kan jag, om någon visar sig riktigt intresserad, säga att jag har publicerat en bok, men att jag arbetar på en ny version av densamma och att boken heter Själens minnen.

Den första utgåvan som publicerades i februari 2008, kände jag mig inte nöjd med, visade det sig. Jag har därför inte lagt så väldigt mycket tid och kraft på att marknadsföra den. Hittills har jag inte fått höra ett ont ord om den, de recensioner jag har fått har varit positiva. Men personligen ångrar jag ändå det där projektet och har svårt att se vad det är mina läsare gillar med boken. I den form den är i nu, manuset (nästan färdigredigerad och förhoppningsvis redo för förlagsjakt redan i vår) känner jag mig nöjd. Äntligen, kan tilläggas! Nu tycker jag ärligt om det jag själv läser och jag kan knappt vänta med att få dela med mig av av den till resten av världen!

Samtidigt är jag realistisk, så jag vet att det fortfarande kan ta väldigt lång tid innan den dagen kommer. Men på senare tid har jag också börjat kunna förlika mig med mitt något förhastade projekt för fem år sedan. Boken finns trots allt där ute, den går inte att ta tillbaka och jag borde känna en viss stolthet över den, även om det inte var ett förlag som läste, godkände och så vidare och lät trycka och marknadsföra den. Jag skickade in manuset till Recito för att jag just då var nöjd och inte trodde att det kunde göras fler förändringar. Att se den i tryckt format var en ögonöppnare, det kändes med ens mer verkligt och jag var väldigt uppspelt. Och jag såg också hur mycket mer jag kunde göra med manuset! Vilket har lett till att jag nu, snart, har just den perfekta berättelsen som jag ville förmedla från början.

Det har varit några jätteroliga år, verkligen, de här senaste fem åren, att jobba med äventyret, fått lära känna karaktärerna på djupet och kunnat lägga till mer bakgrundsdetaljer. Den stora förändring som tidigare läsare utan problem kommer lägga märke till, är prologen – som är helt väck. Läsaren går direkt in på kapitel ett och prologen har vävts in så fint senare i boken. Kort sagt känner jag mig jäkligt stolt över vad min hjärna har lyckats koka ihop och jag hoppas jag får chansen att visa andra vad jag faktiskt kan! Att jag inte bara slösar med min tid. 🙂

Nej, jag kan inte kalla mig själv författare än, det känns inte rätt. Däremot kan jag utan problem kalla mig skribent med författardrömmar!