www.vaala.se

Tankar efter utredningen

Jag blir ofta arg när jag får viktiga brev från myndigheter och liknande. Svar på ansökningar jag har gjort eller information överhuvudtaget. Anledningen till ilskan är frustration över att jag inte förstår vad de skriver.

Jag har i vanliga fall inga problem med språket, jag har i hela mitt liv älskat böcker, det skrivna ordet, och jag läser och skriver själv varje dag. Men sånt där formellt språk känns ibland som rena grekiskan. Ofta måste jag fråga någon om de menar ja eller nej, eller det som står är bra eller dåligt, dvs. ska jag bli lättad eller upprörd? Jag kan läsa igenom texten flera gånger utan att begripa vad som sägs och då känner jag mig dum, så jag blir rädd, och när jag blir rädd blir jag arg. ”Varför kan de inte bara skriva det, då?!” brukar jag utbrista när någon översatt åt mig och får vanligtvis svaret, att det är ju det de har gjort.

Jag gillar när jag ibland får brev där det viktigaste i texten är markerat, så att jag vet vad jag ska fokusera på. Men det är så konstigt, det är som om hjärnan bestämmer sig själv för att den här gången fattar jag inte, men den här gången fattar jag, från tillfälle till tillfälle alltså. Kanske bara beror på vilken slags dag jag har, om jag har en dålig dag. Men eftersom jag läser och skriver jämt, borde jag inte ha några problem, kan man tycka.

När jag fick svaret på utredningen förra veckan, blev jag väldigt glad när hon som utrett mig kunde tala om för mig att jag inte är dum. Tvärtom låg min intelligens antingen innanför genomsnittsområdet eller högt över. Inte på alla områden, till exempel var testerna som innehöll siffror långt under istället. Jag fattar dels inte logiken i matte, dels kunde jag inte hålla kvar siffrorna som sagts i huvudet och samtidigt räkna ut ett svar. Matte är min stora nemesis. Det är det enda som är riktigt logiskt i världen och samtidigt det enda som för mig är fullkomligt obegripligt! Det enda jag minns från mattelektionerna i skolan, var att jag satt med böjt huvud och håret som en gardin framför ansiktet för att ingen skulle se att jag satt och grät. Ord är en helt annan sak. Jag har inga problem med ord. Dock upptäckte jag, när jag skulle besvara vissa frågor till utredningen skriftligt, att några meningar som innehöll ordet ”inte” gjorde det svårt för mig att fatta om jag skulle skriva svaret som nekande eller jakande. Det tog flera dagar innan jag lyckades besvara de ”frågorna”, tror jag bad mamma om hjälp att tolka dem, om jag minns rätt. Jag visste inte ens att jag hade såna problem innan utredningen, har aldrig tänkt på det eller fäst nån uppmärksamhet vid det.

Kanske har jag bara dragit slutsatsen att jag är dum, och sen gått vidare? Det är väl min största utmaning nu. Att komma ifrån självuppfattningen att jag är dum. Jag har det svart på vitt nu, att det inte är några fel på min intelligens. Jag har områden som jag är mindre bra på, som siffror och lokalsinne och det faktum att jag tydligen inte begriper vad myndighetstyper skriver (ärligt talat, varför kan de bara inte skriva normal svenska?), men får jag bättre självkänsla kanske dessa problem minskar.

Sedan kan ju ingen vara bra på allt och jag ska inte behöva vara det, heller.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × fem =