www.vaala.se

Disneyklassiker: The Renaissance (1989–1999)

Se mitt inledande inlägg här.

  • Den lilla sjöjungfrun (The Little Mermaid) ✅
  • Bernard och Bianca i Australien (The Rescuers Down Under) ✅
  • Skönheten och Odjuret (Beauty and the Beast) ✅
  • Aladdin (Aladdin) ✅
  • Lejonkungen (The Lion King) ✅
  • Pocahontas (Pocahontas) ✅
  • Ringaren i Notre Dame (The Hunchback of Notre Dame) ✅
  • Herkules (Herkules) ✅
  • Mulan (Mulan) ✅
  • Tarzan (Tarzan) ✅

Okej, kan vara att den här erans filmer släpptes under min uppväxt och det därmed finns en hel del nostalgi, men jag älskar alla de här filmerna!

Som barn var Skönheten och Odjuret, Aladdin, Pocahontas och Lejonkungen storfavoriterna. Som lite äldre tog Ringaren i Notre Dame (som släpptes när jag var 10 år) och Mulan över som favoriter.

Den lilla sjöjungfrun hade jag på kassettband och som bok men såg filmen bara en gång hemma hos en kompis. Var smått besatt av filmen men fick den aldrig (köpte den först som vuxen). Hade jag haft filmen som barn hade den lätt kunnat bli den absoluta favoriten, jag älskade vatten och att bada och önskade många gånger att jag vore en sjöjungfru själv. Det finns ingenting med den här filmen jag inte gillar – underbar musik, vackra underhavsscener, bra story, älskar teckningsstilen, bara att se hur hennes hår rör sig i havsströmmarna. Om de ändå kunde göra film på det här sättet idag!

Bernard och Bianca var inte heller en film vi hade hemma, men jag såg den på TV några gånger och tyckte om den. Bättre än den första. Älskar den stora örnen!

Skönheten och Odjuret, förutom att hon kallade den stackarn Odjuret hela tiden, istället för att någonsin låta presentera sig (han heter Adam för de som undrar) är det här en skatt bland mina Disney-minnen! Jag tror jag var 7 år när jag såg den första gången och känslig som jag var sprang jag ut ur rummet eller blundade varje gång Odjuret skrek eller slog sönder saker – i övrigt tyckte jag den var helt underbar. Belle var en karaktär jag tyckte liknade mig, både brunett, en drömmare och bokmal. Tyckte allt var så vackert, mystiskt, skrämmande och samtidigt roligt. Favoritscenen var såklart när hon klev in i det enorma biblioteket! Ända sedan dess har jag önskat mig ett eget bibliotek, kanske inte i så stor skala, men ett eget rum i alla fall, med hyllor upp till taket, stegar och komplett med en jordglob i ett hörn.

Aladdin kommer jag ihåg att jag och syrran lekte ibland (jag skulle vara Aladdin såklart, jag var äldst och hade en väst!) Jag tyckte till och med om uppföljarna och följde serien när den gick på TV. Jag gillade alla karaktärer, Aladdin, Jasmine, Anden, mattan, Raja, Abu, sultanen, Jafar och till och med vakten Razoul. Sedan missuppfattade jag en detalj, att eftersom tigrar förekom både i form av en riktig tiger och en magisk grotta så trodde jag att Allah var en häftig tigergud. Förlåt 🤦‍♀️.

Lejonkungen brukar allmänt räknas som en av Disneys bästa och det håller jag med om. Från tecknarstilen, karaktärerna och filmens budskap (livets cirkel) känns helt rätt. För att inte tala om den underbara musiken! Också kul med en film där inte en enda människa syns till!

Pocahontas var en film jag tittade på om och om igen. Fick den i födelsedagspresent av min morbror om jag minns rätt och sprang runt, runt med videobandet hur glad som helst ett tag! Jag hade en tendens att snöa in på olika ämnen (gör det än idag) och just den här perioden var det indianer (eller Amerikas urinvånare) som regerade i mina tankar. Jag vet att den här filmen inte är historiskt korrekt men det gör mig faktiskt ingenting, för den gjorde mig så pass intresserad att jag läste på och tog reda på hur det egentligen förhöll sig. Minns fortfarande hur jag satt och gungade i skolan och sjöng låtarna från Pocahontas högt och glatt, utan att bry mig om vad någon tyckte om den saken.

Ringaren i Notre Dame är en mörkare historia än vad Disney brukar köra med. Men jag gillar det, den lyser upp ibland med tokroliga stunder och lite romantik men mest är den mörk och dramatisk. Ett betydligt lyckligare slut än i boken också.

Herkules är kul. Jag gillar berättelser om gudar i olika mytologier men mest bekant är jag med den grekiska och den nordiska. Här handlar det om den grekiska mytologins gudar och andra väsen. Följer väl inte alltid mallen (Herkules mamma är exempelvis inte Hera) men det kan jag förlåta i och med att det ändå är film riktad till barn. Kanske behövdes något gladare också efter den mörkare historien innan.

Mulan är den bästa av de senare filmerna i den här eran. Helt perfekt, en stark kvinna, snäll familj (faktiskt är ingen av föräldrarna döda eller försvunna), den roliga draken som alltid bråkar med hästen, andarna efter deras förfäder, krig och så den sista uppgörelsen för att rädda kejsaren – och så inte glömma de sorgligare stunderna för att påminna tittaren om att krig i verkligheten inte är så storslaget egentligen.

Tarzan avslutar den här eran. Underbar musik, gråter alltid i början både för att det är fint och sorgligt, Tarzans inre kamp med var han hör hemma, Jane som är så fin och glad och fantastisk på att teckna! Och den roliga pappan, skurken som bara vill tjäna pengar på andras bekostnad, den fina gemenskapen bland gorillorna. Har inget ont att säga om den här filmen heller.

1 reaktion på “Disneyklassiker: The Renaissance (1989–1999)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

nio − 3 =