www.vaala.se

Tillbaka till vardagen

Idag började sonen dagis igen, dags att masa sig upp ur sängen i tid varje morgon.

Nu har jag ju det så att jag inte jobbar i veckorna än (bara ca 3 timmar varje helg), men det finns ändå mycket att tänka på och göra om dagarna. I mitt fall bland annat att träffa psykologen och vara med i aktiviteter på Samspelet, vilket ska hjälpa mig att komma på fötter så att jag kan delta i det vardagliga livet utanför lägenheten igen (just nu är det något enstaka möte i veckan, men snart kommer detta utökas betydligt, och det ska förhoppningsvis leda till praktikplats eller rent av ett riktigt jobb).

Jag gör allt i min makt för att kämpa mig igenom depression, ångest och fobier för att kunna bli den person jag egentligen vet att jag redan är!

Fysisk träning är ett steg i den utvecklingen. Att bryta gamla vanor, det är en utmaning för alla människor. Min hjärna har fått för sig att många, helt ofarliga saker, är farliga och jag reagerar med att fly eller gömma mig. Det kan vara från något så enkelt som att ringa ett telefonsamtal eller ens svara när någon ringer… Detta, att jag vill börja träna igen, är ett starkt tecken på att det senaste årets arbete med min hjärna verkligen har lönat sig, och att det går åt rätt håll! Jag vill verkligen lyckas med det här, fortsätta utmana mig själv, ta mig igenom rädslan och komma ut starkare på andra sidan. Jag SKA bryta de här dåliga vanorna jag haft i så många år, det här året ska jag verkligen lyckas!

Jobbigt inlägg att skriva, jag brukar inte lova saker, för lovar jag något kan jag inte bryta löftet, och om jag ändå gör det kan jag må dåligt i åratal… Att avge löften brukar jag undvika, för att jag alltid ”vet” att jag ändå kommer misslyckas, på grund av mina ologiska rädslor, och då blir jag så besviken på mig själv. Men det är också en av de där ovanorna, att låta rädslan styra. Och hur läskigt det än känns, så ger jag nu mig själv det här löftet: 2012 var början på min (medvetna) resa att må bättre inne i huvudet, den resan fortsätter jag på nu 2013, men jag tänker inkludera min fysiska kropp i det hela! Det kanske går an att be om ursäkt, om man råkat bryta ett löfte till någon annan, men det är svårt, om inte omöjligt, att bryta ett löfte till en själv – för jag kommer aldrig kunna ge mig själv en riktigt övertygande bra ursäkt, som min både hjärna och mitt hjärta sväljer med hull och hår!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nio − två =